Forum Äntligen gravid - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ivf - ETT ägg insatt- nu visat sig vara TVÅ -enäggstvillingar!

    Tis 31 mar 2015 11:29 Läst 4456 gånger Totalt 8 svar
    Tis 31 mar 2015 11:29

    Hej,
    möjligen skulle jag ha lagt detta inlägg i Känsliga rummet men valde att lägga det här eftersom jag vill nå er som gör/har gjort ivf.

    Mannen och jag gjorde ivf/icsi i februari 2015 och fick tillbaka ETT ägg som odlats i två dagar. Pga min ålder, snart fyrtio, så frågade de om vi ville ha tillbaka ett eller två ägg. Vi sa absolut nej till två ägg! Om vi skulle ha turen att få ett barn så skulle det vara omställning nog för oss. Dessutom så innebär ju en tvillinggraviditet ökad risk både för mamman och för barnet. Nu när jag har läst på lite så har jag dessutom förstått att enäggstvillingar innebär högre risk än vanliga tvillingar!


    Man kan lugnt säga att vi fick en total chock. Att jag inte föll ihop där och då är ett mysterium. Jag fick på slutet i alla fall tillbaka talförmågan något och bad om att bli remitterad till en psykolog.


    Av många olika anledningar vill jag inte det här. Det är en riskgraviditet. Det blir två barn istället för ett, hur orka det? Vi bor för litet. Det kostar mer. Vi måste byta bil. De praktiska tankarna far runt i skallen och jag känner mig hysterisk och livrädd.


    Men mest av allt känner jag mig jättearg, naiv och lurad. Är det bara jag som är så här okunnig? Hur många av er som gör ivf vet att det kan bli tvillingar om man stoppar in ETT ägg? Jag var så naiv så jag trodde "processen var klar" när ägget lämnade labbet och inseminerades i mig.


    Är det nån annan som varit med om detta?


    Om jag sårar nån med detta inlägg så ber jag om ursäkt. Jag förstår att det är lätt att få tanken att jag ska vara tacksam när så många andra får minus men alla har sin upplevelse av saker och ting, och det här är min.


     P.S. Läkaren funderade på om det kan vara en spontangraviditet som uppkommit samtidigt som ivf:en men jag vet med säkerhet att det inte är så eftersom vi inte hade sex alls vare sig under behandlingstiden eller efter.


    Vad vill jag med detta inlägg?
    Gärna få reda på om NÅN ANNAN som varit med om detta?!
    Hur ska vi hantera och förhålla oss till det här?

    Med vänlig hälsning,
    Fröken Dalkulla

  • Lindse­y Egot the only one
    Visa endast
    Tis 31 mar 2015 12:19 #1

    Allt brukar ordna sig i slutändan. När vi fick vårt första barn bodde vi i en tvåa på 38 kvm. Det funkade jätte bra. Vi flyttade tre månader innan hon blev två år och blev storasyster.

  • Tis 31 mar 2015 12:42 #2

    "Children are a blessing"

    Skulle tror att chansen för enäggstvillingar är lika stor vid IVF som vid vanlig graviditet. Jag är själv tvåäggstvilling och det är toppen. :)

    Det är en riskgraviditet, men ta reda på mer fakta innan du får panik! Jag fyller själv 40 år i år och har aktivt valt flera embryon medveten om risken/möjligheten till tvillingar.

    www.tryggabarn.nu/gravid/tvillingar/att-vanta-tvillingar


     

  • Tor 2 apr 2015 12:42 #3

    Hej och tack för era vänliga svar!

    Idag har jag orkat ta mig in här igen. Har varit ganska mentalt utslagen och apatisk.

    Jaha, det här verkar ju inte vara så vanligt förekommande eftersom ingen verkar ha varit med om samma sak.

    Är fortfarande i chock och kan inte sova på nätterna och nu har jag dessutom fått en enorm ilska över situationen. Jag är så arg så jag vill slå på en boxningssäck i ett år! Jag känner mig så arg och maktlös så jag bara vill skrika.

    Har ingen aning om vad som kommer att hända. Får försöka ta en dag i taget och väntar på att psykologen ska ringa så jag får en tid men det kommer antagligen att ta minst en vecka. Det är ju bra att gå och tala med nån men det kommer ju inte att förändra situationen, så jag ser det förstås inte som nån mirakelkur som kommer att fixa allt.

    Om det är nån som varit med om samma sak så svara gärna, även om du hittar den här tråden längre fram i tiden!

    Hälsningar Fru Dalkulla

  • Tis 7 apr 2015 12:33 #4

    Hej!

    Jag är gravid i v35 med enäggstvillingar efter ivf i augusti, och då återföring av ett embryo. Du får gärna bolla lite tankar med mig, men jag svarar helst via mail och inte här på familjeliv. Vet dock inte hur man gör för att "inboxa", eller om min mailadress syns? Första gången jag skriver på familjeliv ????

    Vänliga hälsningar!

  • Ons 8 apr 2015 12:24 #5

    Hej Gäst2015 och tack för ditt svar!

    Jag är inte heller så insatt i hur det här forumet fungerar och vet inte om jag kan inboxa dig som "bara" är inloggad som gäst.
    Hur som helst så har jag fixat en mailadress så om du vill så får du gärna maila mig. Det vore väldigt intressant att får höra hur andra reagerat i samma situation. När man liksom "vet" att det blir en, och sen blev det nån helt annat än vad man förväntat sig.

    frudalkulla@hotmail.com

    Hälsningar Fru Dalkulla

  • Mån 4 maj 2015 20:32 #6

    Hej fru dalkulla? Hur har det gått för dig?

  • Tor 7 maj 2015 13:00 #7

    Hejsan,
    så här har det gått jag startade tråden:

    Jag är fortfarande gravid med två stycken och häromdagen gjorde vi KUB-test, nackspalterna var 1,7 på båda och nu väntar vi på resten av svaren.
    Jag/vi går på psykologsamtal och jag tror att jag kommer att känna ett behov av att fortsätta med det under resten av graviditeten.


    Den värsta chocken har förstås lagt sig men jag känner mig fortfarande avstängd och distanserad. När vi är på ultraljud och tittar på skärmen och faktiskt tydligt ser två barn (!) så kan jag inte ta in att bilderna kommer från mig. Självklart förstår jag det rent logiskt men känslomässigt kan jag inte ta in det och jag känner mig, i brist på ett bättre ord, känslokall. Jag förhåller mig till allt på ett mer sakligt än känslomässigt sätt. Jag hoppas att det blir bättre ju längre tiden går och framför allt så tror jag att jag har en stor mental känslomässig spärr innan fosterdiagnostiken är klar. Visst, det finns ju inga garantier, vad som helst kan ju hända på vägen, men då kan man i alla fall känna att vissa saker, med största sannolikhet, är ok.


    Tack och lov hanterar mannen det här bättre än jag och är mer positiv och lite mindre orolig än vad jag är, så jag kan hämta styrka av honom. Dessutom så har han varit fantastiskt i och med att han låtit mig (och gör fortfarande) hantera den här krisen på mitt eget sätt. Han har varit där som stöd men aldrig ifrågasatt utan låtit mig bearbeta saker och ting i min egen takt. Hade han försökt forcera det på nåt sätt, eller spätt på min osäkerhet och stress, då hade jag nog antagligen inte varit gravid längre. SÅ stressad var jag och SÅ stor blev chocken för mig?


    Det bästa med mitt inlägg är att jag fått kontakt med en tjej som svarade i tråden. Vi mailar varandra och hon är i samma situation. Jag är oerhört tacksam för den kontakten för det har gett mig väldigt mycket. Det har betytt mycket att dels få höra hennes historia och erfarenhet men det är också skönt att få skriva långa mail och sätta ord på sina känslor, det blir nån form av självterapi som funkar bra för mig.  


    Vi har berättat för föräldrarna men det blir inga jättediskussioner med dem (i alla fall just nu) om det här eftersom jag inte orkar/känner behov av att prata med nån om det förutom mannen, psykologen och min nyfunna internetvän i samma situation. Jag är väldigt orolig över att hamna i en diskussion där jag blir pådyvlad andras åsikter och att allt bara ska vara så roligt och underbart och positivt. Jag vill poängtera att här är det ju inte omgivningen som på nåt sätt beter sig fel utan det är jag som inte fixar deras positiva reaktioner. Om precis alla andra verkar sååååå mycket gladare för det här än vad jag känner mig så spär det bara på tanken om att ?mina tankar inte är normala? och ? har vi fattat rätt beslut?? och ?kommer vi att klara av det här??. Det spär helt enkelt på min stress och tveksamhet. Eftersom jag redan känner mig inträngd i ett hörn så finns det inget utrymme för mer stress och press från omgivningen just nu.

    Snart tvingas vi väl berätta för vännerna men jag vill gärna ha fosterdiagnostiken avklarad först. Om vi får dåliga siffror på KUB och ?tvingas? gå vidare till fostervattensprov så dröjer ju det några veckor, och då blir det nog för svårt att dölja. I så fall kommer vi att behöva berätta för dem innan?


    Det verkar som om tvillingarna ligger i varsina säckar och har varsin moderkaka och det är ju positivt för då anses det inte vara en riskgraviditet, och det är jag väldigt tacksam för.


    Ja, då har ni en liten sammanfattning av vad som hänt,


    Hälsningar Fru Dalkulla

  • Lör 27 apr 06:52 #8

    Vet att det är en gammal tråd men hur har det gått? Undrar varför ni inte övervägde en fosterreduktion..?


    Fru Dalkulla skrev 2015-05-07 13:00:36 följande:

    Hejsan,

    så här har det gått jag startade tråden:

    Jag är fortfarande gravid med två stycken och häromdagen gjorde vi KUB-test, nackspalterna var 1,7 på båda och nu väntar vi på resten av svaren.

    Jag/vi går på psykologsamtal och jag tror att jag kommer att känna ett behov av att fortsätta med det under resten av graviditeten.

    Den värsta chocken har förstås lagt sig men jag känner mig fortfarande avstängd och distanserad. När vi är på ultraljud och tittar på skärmen och faktiskt tydligt ser två barn (!) så kan jag inte ta in att bilderna kommer från mig. Självklart förstår jag det rent logiskt men känslomässigt kan jag inte ta in det och jag känner mig, i brist på ett bättre ord, känslokall. Jag förhåller mig till allt på ett mer sakligt än känslomässigt sätt. Jag hoppas att det blir bättre ju längre tiden går och framför allt så tror jag att jag har en stor mental känslomässig spärr innan fosterdiagnostiken är klar. Visst, det finns ju inga garantier, vad som helst kan ju hända på vägen, men då kan man i alla fall känna att vissa saker, med största sannolikhet, är ok.

    Tack och lov hanterar mannen det här bättre än jag och är mer positiv och lite mindre orolig än vad jag är, så jag kan hämta styrka av honom. Dessutom så har han varit fantastiskt i och med att han låtit mig (och gör fortfarande) hantera den här krisen på mitt eget sätt. Han har varit där som stöd men aldrig ifrågasatt utan låtit mig bearbeta saker och ting i min egen takt. Hade han försökt forcera det på nåt sätt, eller spätt på min osäkerhet och stress, då hade jag nog antagligen inte varit gravid längre. SÅ stressad var jag och SÅ stor blev chocken för mig?

    Det bästa med mitt inlägg är att jag fått kontakt med en tjej som svarade i tråden. Vi mailar varandra och hon är i samma situation. Jag är oerhört tacksam för den kontakten för det har gett mig väldigt mycket. Det har betytt mycket att dels få höra hennes historia och erfarenhet men det är också skönt att få skriva långa mail och sätta ord på sina känslor, det blir nån form av självterapi som funkar bra för mig.  

    Vi har berättat för föräldrarna men det blir inga jättediskussioner med dem (i alla fall just nu) om det här eftersom jag inte orkar/känner behov av att prata med nån om det förutom mannen, psykologen och min nyfunna internetvän i samma situation. Jag är väldigt orolig över att hamna i en diskussion där jag blir pådyvlad andras åsikter och att allt bara ska vara så roligt och underbart och positivt. Jag vill poängtera att här är det ju inte omgivningen som på nåt sätt beter sig fel utan det är jag som inte fixar deras positiva reaktioner. Om precis alla andra verkar sååååå mycket gladare för det här än vad jag känner mig så spär det bara på tanken om att ?mina tankar inte är normala? och ? har vi fattat rätt beslut?? och ?kommer vi att klara av det här??. Det spär helt enkelt på min stress och tveksamhet. Eftersom jag redan känner mig inträngd i ett hörn så finns det inget utrymme för mer stress och press från omgivningen just nu.

    Snart tvingas vi väl berätta för vännerna men jag vill gärna ha fosterdiagnostiken avklarad först. Om vi får dåliga siffror på KUB och ?tvingas? gå vidare till fostervattensprov så dröjer ju det några veckor, och då blir det nog för svårt att dölja. I så fall kommer vi att behöva berätta för dem innan?

    Det verkar som om tvillingarna ligger i varsina säckar och har varsin moderkaka och det är ju positivt för då anses det inte vara en riskgraviditet, och det är jag väldigt tacksam för.

    Ja, då har ni en liten sammanfattning av vad som hänt,

    Hälsningar Fru Dalkulla


    Vet att det är en gammal tråd men hur har det gått? Undrar varför ni inte övervägde en fosterreduktion..
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll