Hur blev du av med din skam/ångest efter att ha begått ett våldsbrott mot en annan människa?

Jag tänker inte gå in så djupt på detaljer kring det jag har gjort, förutom att en person blev ordentligt skadad i och med en händelse förra året som jag var med och orsakade. I vissa avseenden var den här personen med och triggade igång det som hände under och även långt innan förloppet. Jag har tagit mitt straff för detta och mått riktigt psykiskt dåligt till och från sen händelsen. 

Det har ändå känts rätt okej de sista veckorna men nu dom sista dagarna så känner jag bara att ångesten äter upp mig inifrån. Det kvider i hela magen och jag får ångestattacker till och från hela tiden. Jag har knappt ätit dom senaste dagarna och jag skulle bara vilja ha ett nytt liv.

Så om du känner att du kan relatera, hur lyckades du förlåta dig själv? Hur kom du över skammen? Eller om du inte har lyckats förlåta dig själv, vad gör du för att försöka?

Du har skrivit snarlika trådar om det här förut, va? Känner igen...

Om man begår våldsbrott mot en annan människa OCH HAR SAMVETE så har man förhoppningsvis för alltid skam/ångest inför sin handling.
Men enligt samhället så är du ju rehabiliterad och förlåten när ditt brott är sonat dvs du gjort din vända i fängelse eller rättspsyk.

Så det beror på vem du frågar. Dig själv, offret, staten.

Jag tänker inte gå in så djupt på detaljer kring det jag har gjort, förutom att en person blev ordentligt skadad i och med en händelse förra året som jag var med och orsakade. I vissa avseenden var den här personen med och triggade igång det som hände under och även långt innan förloppet. Jag har tagit mitt straff för detta och mått riktigt psykiskt dåligt till och från sen händelsen. 

Det har ändå känts rätt okej de sista veckorna men nu dom sista dagarna så känner jag bara att ångesten äter upp mig inifrån. Det kvider i hela magen och jag får ångestattacker till och från hela tiden. Jag har knappt ätit dom senaste dagarna och jag skulle bara vilja ha ett nytt liv.

Så om du känner att du kan relatera, hur lyckades du förlåta dig själv? Hur kom du över skammen? Eller om du inte har lyckats förlåta dig själv, vad gör du för att försöka?

Var det något med din arbetsplats att göra?

Jag har inte varit i din situation men mitt ex har. Han mådde väldigt dåligt över detta under lång tid, men livet gick vidare och till slut tänkte han på det mindre ofta. Tiden kommer göra det lättare, även om känslorna nog kommer tillbaka om du påminns om saken. Kanske är det en bra idé att fortsätta med samtalsstöd ett tag till?

Så vitt jag ser det så kan alla göra fel. Så länge man verkligen ångrar sig så förtjänar man en ny chans.

Det är svårt att svara på dig, eftersom du inte tänker lämna ut några fler detaljer. Rätta mig gärna, men om någon pratar våldsbrott, tänker jag t.ex. våldtäkt, psykiskt eller fysisk misshandel, rån och hot.....  Att din handling får dig att känna skuld och skam förstår jag som ett tecken att du inte är helt borta, MEN om nu så är fallet undrar jag hur du kan påstå att personen redan innan själva händelsen agerade som trigger, den utlösande faktorn, för ditt beteende. Menar alltså att personen är lika ansvarigt för DINA handlingar eller tom helt ansvarigt för ditt beteende? 
Samtalsterapi är något att rekommendera, men det som skulle nog ge största effekt för båda ni är att vända sig till offret direkt. Berätta för personen hur du mår idag. Prata ut dig. 
Du blir av med alla känslor som plågar dig och personen får någon förklaring och kanske en ursäkt? Kanske en bra början för er att kunna börja bearbeta och helst avsluta med det som hänt för bägge sidor.

 

Då undrar jag varför enbart DU fick ett straff? Du känner inte skam/skuld. Du bara känner dig orättvist behandlad.
Återkomma gärna här med en tråd typ jag har misshandlat min flickvän ( och avstå gärna ifrån att berätta för mig att du är kvinna) och jag mår skit för det utan att förklara att hon genom sitt beteende har bett om att få stryk.
Att misshandla sin partner fysiskt tar väl död på varje relation, om man inte räkna i vodkapromille som relationens grund.