• Äldre 1 Apr 11:47
    1592 visningar
    5 svar
    5
    1592

    Oense om barnets svårigheter

    hej! Om föräldrarna är oense om barnets svårigheter så är det jätte svårt att kunna samarbeta och hjälpa barnet. Vi säger att föräldrarna är skilda, ena föräldern ( vi säger mamman) har troligtvis adhd, hennes bror med och deras pappa också. Dvs, adhd förekommer inom den familjen till varje barn ( från deras pappa) mamman är kanske inte medveten om det själv då hon har svårt att tänka utanför sin bubbla och se andra människors behov, har ofta offerkoftan på sig och utmärker tydliga svårigheter på samspel.

    Pappan till det här barnet vi pratar om har uppmärksammat att barnet har svårigheter, pappan uppmärksammade saker redan väldigt tidigt och svårigheterna har följt barnet fram till fem års ålder. Det är svårigheter med mat, sömn, överaktivitet ( väldigt mycket överaktivitet) koncentrations svårigheter, samspel med andra barn, utbrott, svårigheter att ta in information och att lyssna m.m

    Dessa saker har gjort att det är otroligt svårt att ha med barnet någonstans då barnet är överallt och inte lyssnar,

    Pappan har försökt att prata med mamman men mamman nekar till problemen och säger att hon inte ser något som är annorlunda med sitt barn.

    Förskolan har gått in och haft samtal med både mamman och pappan om barnets svårigheter, förskolan syftar lite fint på att barnet kanske har någon form av adhd.

    De har sökt en extra resurs hos kommunen men fått nedslag för extra stödperson då barnet inte har någon diagnos. De har istället fått göra en så kallad handlingsplan utsatt just för barnets speciella behov.

    Pappan vill hjälpa sitt barn genom att börja en utredning på barnets svårigheter innan barnet börjar i skolan.

    Så, om inte båda föräldrarna är med i samma verklighet, kan då pappan börja en utredning med sitt barn utan mammans tillåtelse ( gemensam vårdnad)

    Eller hur går man tillväga i detta fallet?

  • Svar på tråden Oense om barnets svårigheter
  • Anonym (Ouch!­)
    Äldre 1 Apr 12:05
    #1

    Det JÄVLIGA med gemensam vårdnad är ju just det där att man alltid måste vara överens (med sin kanske värsta fiende?), samt att båda vårdnadshavarna måste samtycka.

  • Äldre 1 Apr 12:28
    #2

    Även i detta fallet? Det kan ju bli jätte fel för barnet så den ena föräldern kanske har en helt annan syn på hälso och sjukvården och inte kan eller vill ge sitt barn Det sen behöver pga. Många olika faktorer men bla. Sina egna svårigheter.


    Anonym (Ouch!) skrev 2015-04-01 12:05:23 följande:

    Det JÄVLIGA med gemensam vårdnad är ju just det där att man alltid måste vara överens (med sin kanske värsta fiende?), samt att båda vårdnadshavarna måste samtycka.


  • Anonym (Ouch!­)
    Äldre 1 Apr 12:51
    #3
    bullenochgrisen skrev 2015-04-01 12:28:11 följande:

    Även i detta fallet? Det kan ju bli jätte fel för barnet så den ena föräldern kanske har en helt annan syn på hälso och sjukvården och inte kan eller vill ge sitt barn Det sen behöver pga. Många olika faktorer men bla. Sina egna svårigheter.


    Jag är ingen expert. Men jag känner till ett fall där den ene föräldern inte tillgodosåg sitt barns behov, och där den andre föräldern då gick in och stämde för ensam vårdnad och vann.
  • Äldre 1 Apr 13:20
    #4

    I vårt fall är barnet i tonåren och har alltså mer att säga till om själv vilket har underlättat. Men pappan tycker att barnet är precis som alla andra barn och såg absolut ingen anledning till utredning. Jag som har barnet boende hos mig 99% av tiden såg att vi behöver diagnosen för att barnet ska ha rätt till mer stöd i skolan.

    Jag lyckades i alla fall lirka med mig pappan på ett möte med BUP för att "få hjälp att hitta barnets styrkor" och väl där så tog de över och övertalade pappan genom att visa fördelarna med en utredning. Eftersom han fortfarande inte tyckte att något var annorlunda med barnet så gick han med på utredningen typ för att bevisa att han hade rätt.

    Nu efteråt så är pappan tjurig medan barnet och jag är nöjda med de ökade möjligheterna till hjälp på gymnasiet. Diagnosen blev Asperger och ADD. Bara det här med att veta och kunna förstå sig själv har hjälpt barnet jättemycket.

    Så mitt råd är att ringa BUP och be om hjälp att övertala mamman.

  • Äldre 1 Apr 18:29
    #5

    Vadå nekad resurs,?? Det krävs ingen diagnoa min pojk går i 2an o har resurs, han har svårigheter men ingen diagnos.

    Resurs ska barnet få om de är i behov av det. Det ska inte krävas en diagnos. Det var det konstigaste jag hört

Svar på tråden Oense om barnets svårigheter