Biologiska mamman snackar skit om mig!

Någon som har erfarenhet av detta?

Jag är pappans nya tjej å sambo sedan 1 år och han har en dotter på 6 år. Första tiden älskade hon att vara med mig men nu senaste månaderna så är hon avig mot mig, ger mig konstiga blickar de första dagarna efter vi bytt vecka å fått henne från mamman, pratat knappt med mig...ja listen kan göras lång.

Jag får känslan att mamman snackar massa skit om mig...för jag hör dottern säga vissa grejer som tyder på att mamman snackar ner mig..

Vi å andra sidan snackar aldrig skit om hennes mamma å hennes nya..snarare tvärtom!

Att försöka prata med mamman verkar bara göra saken värre å hon säger att dottern ljuger om vi säger det som dottern sagt..

Blir så less... Vad göra???

Som ovan, dottern trotsar. "Vem är du som tar min pappa ifrån mig?" -barnet har jag också varit. Bara att borsta bort. Sen är de inte så kul att mamman snackar skit om dig men det är förmodligen en svartsjuka, speciellt om din sambo lämnade sin exfru för dig så är det inte så konstigt att hon är arg. Och  i vilket fall så är det svårt för vissa personer att se sitt ex skaffa en ny, även om man varit skilda länge. Min styvfar och hans exfru skilde sig för över 10 år sedan, på hennes initiativ. Men de gjorde mycket ihop ändå och han ville försöka igen men inte hon. Min mamma och hans exfru jobbade i samma köpcentrum i flera år och hälsade alltid på varann. När hon fick reda på att min mamma och styvfar börjat träffats vägrade hon att ens hälsa på mamma (de hade då gått ca 5 år sen de skildes). Hon var sur för han inte kunde hjälpa henne med massa saker längre, hon skulle bara ha honom när det passade henne. Så "jag ska inte ha honom men ingen annan heller"- typen finns det gott om.

Som ovan, dottern trotsar. "Vem är du som tar min pappa ifrån mig?" -barnet har jag också varit. Bara att borsta bort. Sen är de inte så kul att mamman snackar skit om dig men det är förmodligen en svartsjuka, speciellt om din sambo lämnade sin exfru för dig så är det inte så konstigt att hon är arg. Och  i vilket fall så är det svårt för vissa personer att se sitt ex skaffa en ny, även om man varit skilda länge. Min styvfar och hans exfru skilde sig för över 10 år sedan, på hennes initiativ. Men de gjorde mycket ihop ändå och han ville försöka igen men inte hon. Min mamma och hans exfru jobbade i samma köpcentrum i flera år och hälsade alltid på varann. När hon fick reda på att min mamma och styvfar börjat träffats vägrade hon att ens hälsa på mamma (de hade då gått ca 5 år sen de skildes). Hon var sur för han inte kunde hjälpa henne med massa saker längre, hon skulle bara ha honom när det passade henne. Så "jag ska inte ha honom men ingen annan heller"- typen finns det gott om.

Ta inte åt dig. Var som vanligt bara. Tror som ovanstående säger, smekmånaden är över, nu känner sig dottern mer trygg med dig och vågar testa dig.

Jag har ett bonusbarn, 5 år gammal nu, jag har funnits i barnets liv sedan hen var 1,5 år, så jag är inte direkt ny,
Hen har börjat säga saker som att vi inte får pussas, pappan och jag, att hen vill att pappa ska pussa på mamma istället och barnet frågar ofta sin pappa om pappan älskar mig och när pappan svarar ja blir det en sur min och hen vill att pappa ska älska mamma istället.

Hen minns inte ens att mamma och pappa någonsin bott ihop då de gick isär ganska tidigt i hens liv.
Pappan är väldigt tydlig med att så kommer det aldrig att bli och hen visar emellanåt svartsjuka gentemot mig och kan säga 'jag vill också kramas'. Vi har aldrig nekat barnet att kramas, men jag är inte 'på' utan visar att jag gärna kramas men att barnet får bestämma om och när.

Hen är också extremt jobbig och avig när hen kommer, hela första kvällen går åt till fjanterier och även en stor del av lördagen. Sen 'landar' hen och blir sitt vanliga goa jag igen och det håller i sig till söndag då hen ska hem. Känns jäkla värdelöst, vi får ju så lite 'rolig' tid med hen, men pga avstånd kan vi inte göra annat nu.