Är det bara jag som tycker det är ASJOBBIGT att ha en bebis?

Sådär hade jag det också med första barnet. Hur jobbigt som helst. Hon var klistrad på mig, vägrade vagn (och jag fixade inte sele), skrek i bilen, sov tätt intill mig men vaknade om jag gick därifrån, ville amma jämt osv.
Det är jobbigt och känns som en evighet, men handlar ju egentligen "bara" om några få månader. Problemet är att man inte vet när det tar slut. Då hade det varit lättare att härda ut.

Vår dotter kröp inte (det hade nog varit lättare att roa henne i så fall) och började gå kring 1 års ålder. Redan från att hon kunde sitta upp blev det dock lite lättare och hon kunde sitta några minuter på egen hand så jag kunde äta eller ta en dusch.
Från ca 1 års ålder var det mycket lättare (när hon kunde förflytta sig själv). Hon sov dock inte bra förrän hon blev 2 år. Vaknade innan dess ca varannan timma och ville amma lite, men somnade snabbt om som tur var.

Efter 2 år är det underbart enkelt allting i jämförelse. Hon är nu snart 3 år och vi har precis fått lillasyster... bara att börja om. Hon är 1 månad nu och klistrad på mig. Ser fram emot att det blir bättre, vilket jag numera vet att det blir.

Du är inte ensam om detta. Jag tyckte det var mycket som var jobbigt och hade svårt att vara spontan. Skrik i vagnen, skrik när man klädde på... det var verkligen inte kul. Jag tyckte nog att 10% av tiden var positiv, och den delen gjorde att man överlevde. Allt var obekvämt och bökigt ibland, som att bada barnet och åka bil. Men det går över.

å vad skönt att höra att fler haft det jobbigt! ja det är ju jobbigt för man vet ju inte hur länge det ska vara..

Det ÄR  jobbigt med bebis. (men en bebis är en barnlek i jämförelse med 2, så vänta du lite med nr 2 ;) ). Min första vägrade också flaska och sov absolut inte på regelbundna tider. Hon ville inte sova alls och gillade inte vagn. Mitt tips - försök att strunta i rutiner - dvs att bebben ska sova på fasta tider osv. Kanske är hon ingen sådan bebis. Du kommer lära dig känna av när hon är trött och då kunna få henne att sova utan att behöva "natta" osv. Ang vagnen - har du provat sjal eller sele så du kan ha henne på magen? Hon kanske har behov av att känna din närhet? 

Ang att bara du kan natta och trösta så är det nog tyvärr en vanesak för henne. Vänj henne mer vid din partner så kommer det funka till slut. 

Lycka till! Och kämpa på - du är inte ensam om att tycka att det är svinjobbigt.

Jag tyckte precis samma sak, du är inte ensam. Det blir bättre, jag lovar.

tack för fler svar.
pappan har ledigt nu över påsk + plockar ut föräldraledigt så han är hemma över en vecka, skönt!
han har provat att lägga henne i sin säng när hon är trött som jag brukar men det slutar med att hon blir ilsken och vi får ta ut henne i vagnen :/
är ju säkert en vanesak..
jag har ingen brådska men barn nr 2 men kan samtidigt känna att det vore skönt att få småbarnstiden "överstökad" så man slipper börja om när den första lugnat ner sig :P vill dessutom inte vänta för länge då jag inte vill vara för gammal när barn nr 2 kommer.. 
vill gärna ha ett syskon till vår plutt men bara ett!

Jodå, det tyckte jag med. Nu har jag fått andra barnet och det är lite lättare. Dels tror jag att jag är lite mer avslappnad men sen är det faktiskt så att det här barnet hittills sover i vagnen och sover i bilen. Sonen bara skrek i vagn och bil tills han kunde börja sitta. Skrek varje sekund han låg i vagnen.

Jag tror nog att det var en kombination av att jag tyckte det var så jobbigt när sonen skrek och ännu mer jobbigt om andra hörde/såg honom skrika och att jag inte kunde trösta, och att jag faktiskt hade ett skrikigt barn. Nu är jag lite mer chill till inställningen. 

Varje utflykt var en ångest över att han skulle börja skrika, och det var iaf i mitt fall inte en tom oro. Hände många gånger att jag fick springa upp för den branta, branta backen hem med en tungt lastad vagn för att sonen skrek tills han inte kunde andas och inte gick att lugna, tills svetten rann och min astma kickade in så att jag inte heller kunde andas.Usch det var svinjobbigt faktiskt, och att inte veta om det skulle hända.

Tre av våra barn har varit sjukt jobbiga, tror vissa barn tyvärr är lite mer krävande än andra. Har en kompis som har ett barn som aldrig gnällt, man kunde lägga honom överallt typ och där låg han. Orättvist

Jag tyckte det var asjävla jobbigt. Så pass så jag tror inte det blir några fler. Men det går över tillslut. Nu, två år senare är allt frid och fröjd och lycka nästan jämt.

usch vad jobbigt att vissa av era barn inte velat sova ivagn. det gör iaf mitt. tack o lov!
jag tror att min bebis är medeljobbig :*P en del grejer går inte alls och är asjobbiga medans andra går lättare.
men jag tycker det som inte funkar är skitjobbigt! jag blir så jäkla stressad.. pallar inte att ge mig iväg i onödan..