Det blir separation. Vad ska jag göra nu?

Ska man utgå från att ingen av er ljuger så är det ingens fel - ni vill inte samma saker, det är svårt att ändra.

Vad det gäller barn så kan jag förstå henne - jag vill inte heller ha barn och om min pojkvän ville det så skulle jag göra sluta, för bägges skull.

Det finns ingen garanti för att ett förhållande kommer hålla, så att skaffa barn för någon annans skull är en dödsdom - man raserar det enda liv man någonsin kommer få, med något som så totalt tar över ens liv - det är så det känns, och delvis så det ÄR, om man är en så'n som inte vill ha barn.

Samtidigt, hon kan ju inte säga "om du går med på att inte skaffa barn så kan vi vara tillsammans" - det vore grymt och själviskt och om det ändå tog slut senare så skulle hon ha "lurat" dig.

Det kan vara så att hennes beslut att inte vilja ha barn grundar sig i något annat; att hon vill resa mer, eller köpa en stuga i skogen och leva på medeltidsvis - för att ta två extremer i olika riktningar - vilket vore ett liv där barn - och kanske tillochmed du - helt enkelt inte skulle passa in. 

Är det så, så innebär det att för att få det att funka så måste en av er offra FÖR mycket - det finns inga kompromisser kring barn - man kan inte säga "vi skaffar lite barn" för ett barn är isf redan för mycket - precis som Inga barn är för lite, när man vill ha dem.

Är det faktiskt så er situation ser ut så är jag ledsen att säga det, men då tjänar ni bägge på att bryta upp - du, så att du kan ha barn med någon som vill samma saker som du, och hon så att hon är fri att göra vad det nu är hon vill - om det så bara är "leva barnfri" - sen är det ju inte omöjligt att hon, eller du, ändrar er i barnfrågan SENARE - men det vore djup orättvist av henne att säga "Spendera ditt liv med mig - jag Kanske vill ha barn en dag" för om det aldrig händer så kommer du att ha missat den chansen (nämner det för att jag ser så många män som verkar tro att deras partner avsiktligt lurat dem för att de skaffar barn med någon annan sju år senare...) 

Lycka till dock, bägge två.

Vilket otroligt välformulerat och bra inlägg!!

Men då vi tidigare alltid haft som mål att skaffa barn och bilda familj! Jag känner mig sviken och lurad.

Det kan jag förstå - men du är alltså 30, du hinner träffa någon annan och skaffa barn om det är det du vill - föreställ dig istället att hon sagt detta när ni var 50 eller 60 så ser du vad jag menar; är det såhär hon känner så är det här beslutet troligen bäst för er båda, då ni båda får en chans att leva det liv ni vill leva. Sen är du självklart ledsen och sårad - det blir man nästan alltid när förhållanden och relationer tar abrupt slut - tillochmed om man vet att det är bäst i långa loppet, så känns det hårt som fan.

Men, det går över - om man låter det, och låter det ta tid, och sedan, när du har en ny partner, och barn, och det liv du drömmer om, så kanske du tillochmed kommer vara tacksam att du Inte blev sittande med en "kanske - kanske inte" situation tills det var försent :)

En eloge, vilka fina och kloka inlägg du skriver. 

Hon kanske ville det då? Jag är inte samma person och har inte samma livsmål idag som när jag var 30. När jag var 30 hade jag inte samma livsmål som när jag var 20.

Jag förstår att du känner dig sviken och lurad, det skulle jag med om jag levt med en partner så många år och trott att vi hade samma mål i livet. Men som Kereza skriver; hon gjorde slut nu istället för att låtsas vidare och hoppas på att du ska ändra dig, det är många som gör så också...
Du är 30 år och man och även om du vill ha barn NU så har du många fler år på dig än en kvinna i din ålder och sits hade haft. Ingen tröst kanske, men du har tid på dig.

För att hitta en kvinna att älska så kan du, när du är redo, börja med en hobby, sätta in en kontaktannons, prata med dina vänner, de känner ju dig och kanske har någon i bekantskapskretsen som de tror kan passa. Det kommer att lösa sig.

Hur man går ur ett förhållande med värdigheten i behåll? Ja, man anklagar inte den andra, snackar inte skit om den andra utan man beter sig som folk. Det är svårt, jättesvårt men det går. Givetvis får du säga att du är arg och besviken och känner dig lurad, men att prata skit om henne inför andra, särskilt era gemensamma vänner, nej, så gör man inte. Du kan alltid säga hur DU känner, även med henne om det går, men bli inte bitter.
Prata med vänner, ring vc för att få tala med någon slags terapeut, skriv här, vad du behöver för att få ur dig allt, tips och råd osv.

Jag behöver råd om en grej faktiskt.

Hur ska jag lägga fram det här för mina föräldrar? Jag har inga syskon att rådgöra med och de är båda två gamla människor (jag blev till mycket, mycket sent i deras liv, ironiskt nog).

De kommer att bli helt förkrossade, det vet jag, eftersom de är mycket fästa vid henne.

Hur ska jag få det här sagt åt dem? Jag har redan börjat tala med mina närmaste vänner.

Jag lider med dig ts, tyvärr är det så lätt att ge upp och ta ut skilsmässa nu för tiden. Jag tycker man ska kämpa så långt det bara går, och då menar jag KÄMPA. 9 år tillsammans är många år att bara kasta bort. Har svårt att förstå att drt finns kvinnor som inte vill ha barn, tror mer det är en ursäkt hon använder.

[quote=75101809][quote-nick]Anonym (Förstår) skrev 2015-04-02 10:18:15 följande:[/quote-nick]

Jag lider med dig ts, tyvärr är det så lätt att ge upp och ta ut skilsmässa nu för tiden. Jag tycker man ska kämpa så långt det bara går, och då menar jag KÄMPA. 9 år tillsammans är många år att bara kasta bort. Har svårt att förstå att drt finns kvinnor som inte vill ha barn, tror mer det är en ursäkt hon använder.

Kan hända att det är en ursäkt, men det är väl ändå ett tecken på att ni vill olika saker. Nio år känns tufft att kasta bort, men är det bättre att vänta? Livet är till för att levas! Eftersom ni inte har några barn ser jag ingen anledning att fortsätta om ni båda känner att det är över. Bättre att lämna varandra med lyckliga minnen.

Förstår att du känner dig sviken, men du har många år på dig att hitta en kvinna som vill ha barn med dig.

Angående dina föräldrar, tycker jag att ni ska berätta det tillsammans.

Lycka till!

Ja det finns väl inget lätt sätt direkt. Bjud hem dem på fika eller middag, vilket som passar bäst och säg som det är, utan krusiduller. Ni har inte längre samma livsmål och därför ska ni gå isär. Du kan ju om du vill säga att hon har tagit det beslutet och att du inget kan göra åt saken.

Varför säger en del att ts har kastat bort 9 år?

Jag förstår inte det resonemanget, dem har väl förhoppningsvis haft 9 fantastiska år tillsammans och nu är det dags för ett nytt kapitel i livet.

Det känns självklart tungt och sorgligt nu, men det innebär inte att dessa år var bortkastade och att sorgen kommer hålla i sig för all framtid.

Jag hoppas att du ts träffar någon som vill ha barn lika mycket som du vill, någon som passar med dig och dina drömmar/framtidsmål och att du blir lycklig igen!