Selektiv mutism/ extrem blyghet

Ska tillägga att det inte finns några misstankar om mobbing. Det som min dotter beskriver är att de andra barnen vill leka med henne och frågar men hon säger nej för hon kan ju inte prata. Här hemma pratar hon mer än någon annan så vi får "hål i öronen". Det är som ett annat barn.

Jobbar på förskola och har träffat på ett barn med diagnosen. Oerhört frustrerande för barnet, och alla i dess omgivning.

Har inga bra råd direkt. Googla på diagnosen så kanske du hittar något användbart. Barnet jag träffade på kunde vara hjälpt av att prata med någon på andra sidan väggen liksom, att man kunde höra varandra men inte se. Eller tala in på iPad och så fick den andra höra. Det är ju lite omständligt, men kanske kan hjälpa i leken?

Tack för ditt svar! Hon har ju ingen diagnos ännu så skolan behandlar henne som andra barn. Det enda de gjort är att försöka hjälpa henne med kompisar och att komma igång med lek. De gjorde så att de bestämde vilka barn som skulle leka med vilka barn i stället för att de skulle välja själva. Min dotter tog inte detta bra alls. Hon vägrade leka och var jättearg på fröknarna (sa det hemma alltså, inte direkt till fröknarna). Hon tyckte att de tvingade henne. Har glömt att skriva att hon är 7 år. Väldigt intelligent men ibland kan jag tycka att hon är omogen emotionellt. Hon har t ex svårt att se att hon själv kan göra ett annat barn ledset om hon t ex säger nej upprepade gånger om de frågar henne om hon vill leka. Men själv blir hon jätteledsen om ett barn t ex slutar leka med henne. På skolan är hon ängslig och blyg. Hemma är hon orädd och intensiv (mycket känslor, pratar konstant). Hon säger att hon hatar skolan, att hon är annorlunda mot de andra barnen som kan prata. Hon vill byta skola men jag är osäker på om det är en lösning. Jag lider så med henne, önskar jag kunde ta över allt det jobbiga . Vi föräldrar har båda varit blyga och tysta som barn men det var ingen stor grej på 70-80-talet. Det sågs som normalt och det gick över för bägge när vi blev äldre. Jag är lite rädd för att göra detta till en stor grej men samtidigt känner jag att vi måste göra nåt för hon lider verkligen och VILL kunna prata.

Vet inte om detta är till någon hjälp, men jag har läst en verklighetsbaserad bok av Torey Hayden som har arbetat med barn som lider av mutism/selektiv mutism.

Det hon uttryckte i boken var att hon kunnat konstatera att det som fungerar för att få barn med selektiv mutism att prata är att bara bete sig som att de alltid pratat och inte göra en stor grej av det. Hon menade att man varken skulle låtsas om att de vanligtvis inte svarar på tilltal, utan bara kräva svar, som av vem som helst, samt att inte göra en grej av det när barnet väl börjar prata. Ofta, enligt henne, var barnen rädda för uppståndelsen som kan tänkas komma när de plötsligt talar.

Boken (som inte handlar om detta till största del) heter Spökflickan.

Och författarinnan alltså Torey Hayden. Hon har skrivit ett antal böcker.

Selektiv mutism är vanligt hos barn har autismspektrumdiagnos. Ta kontakt med bup och be om hjälp.

Själv har jag en dotter som hade selektiv mutism (och fortfarande inte gärna pratar) Hon är under utredning för autism. 

Oj det låter som min son som fyller 7 i sommar. Han är under utredning på BUP nu men tar tid. Verkar ändå som att alla är överens om att det rör sig om selektiv mutism i någon form. Han slutade prata när han började dagis då han var 3. Men han babblade på hemma och skyllde på att han var blyg och dessutom 2språkig. Önskar att jag tagit det mer på allvar redan då men lätt att vara efterklok...????! Han har nu senaste året varit fruktansvärt utåtagerande och aggressiv hemma speciellt kvällstid och jag är den enda som kan lägga honom. Han lider av fruktansvärd Separationsångest från mig. Han kan inte prata i skolan och trots att fotboll och innebandy är det bästa han vet kan han inte spela för han kan inte förmå sig till att gå ut på planen med de andra barnen. Han har sista månaderna sagt att han är ledsen för att han är annorlunda och ibland varit så ledsen att han skrikit att han vill dö!????skulle tro att ju äldre han blir desto mer märker han att han är annorlunda. Han är också väldigt omogen emotionellt och kan inte förstå att han sårar andra när han slåss. Men ruskigt intelligent och räknar i 4ans matteböcker tex. Vi har fått fantastiskt hjälp från skolan och bup och blir sakta sakta bättre. Men man måste ha tålamod och bryta ihop och sen uppbringa lite mer tålamod... jag har 50%vab och kan då ta honom till skolan på morgonen för annars blir han oftast stående som förstenad utanför klassrummet. Funkar mycket bättre nu när jag följer med honom. Tyckte det gick så bra länge att jag bestämde att prova att hans pappa tog honom till skolan förra veckan men då blev det galet och tog nästan en vecka att komma dit vi kommit igen. Så jobbigt med bakslag!! Han har också problem med att han ofta kissar på sig vilket tydligen är vanligt vid SM. Har blöja nattetid fortfarande vilket han tycker är jobbigt. Väntar på utredning för detta. Läste om en kille med SM som blivit otroligt förbättrad av minirin behandling för hans kissproblem. Man undrar ju om just det hormonet kan göra att man utvecklar SM ? BUP visste inte men de skulle prata med läkaren om det. Oj det blev långt! Blev lite lättad att hitta fler med samma problem som vi! Men sök hjälp nu! Kontakta bup själv om du måste annars begär att skolsköterskan skickar remiss då går det lite fortare. ?et tar lång tid att få en utredning klar! Vi har gått på BUP i ett år för samtal men fortfarande ingen utredning. Nu står han på prio listan så blivit lovad att det ska bli av i vår. SM går ju att behandla bort men är ju så viktigt att det blir rätt och att alla runt om barnet gör rätt så alla ror åt samma håll! Stort lycka till till er!!

En annan sak,angående att byta skola så kan det ibland hjälpa. Men vad jag förstått så är det bäst att påbörja behandling innan man gör det. Finns ett radioprogram att lyssna på om du söker på Sveriges radio om en kille som har selektiv mutism men nu är frisk (om man kan säga så ) där tar dom upp just att efter man börjat med behandlingen kan det vara idé att byta skola så man liksom får börja om på nytt. Är nog lätt att man annars liksom fått sin roll i klassen annars och fortsätter att vara den som är tyst bara av gammal vana. Tror inte att mån som fått diagnosen SM någonsin kommer att bli en pratkvarn direkt?