Elakt bonusbarn. Diagnos?

Varför diagnos?
Hon är helt enkelt en produkt av sina föräldrar. Börja hos dom!

Är du seriös? Låter ju som flickan skulle behöva en utredning.

Jag tycker som så att har man ett barn som inte tycks må bra eller som har svårigheter som hon kan behöva hjälp med ska man söka stöd för barnet.

Man kan göra egenremiss till BUP tex. Man behöver inte själv fundera på eventuella diagnoser utan iaktta bara vad barnet behöver hjälp med och vänd er till (exempelvis) BUP med den problematiken. Då kan de säkerligen ge er fortsatt stöd på ett eller annat sätt.

Jag kan delvis hålla med om att det är en god idé att börja med föräldrarna MEN jag tror mer eller mindre att de lite ''har gett upp''. Då kanske man kan förstå hur långt det gått? Anledningen till att de ej vill göra en utredning är för att de inte riktigt vågar bemöta resultatet av den (tror jag) samt att de ej vill ha det dokumenterad för barnets skull i framtiden (vet jag). En diagnos är absolut inte lösningen på allt men det kan vara skönt för alla att få stöd och hjälp i hur vi ska hantera flickan och även för henne själv att få den hjälpen hon behöver. Jag kan ju som bonusmamma och biopappans sambo inte göra mer än att försöka tala med dem, i slutändan är det ju dem som bestämmer och där är de helt överens. Tyvärr! Att inte ge henne rätt hjälp nu kan äventyra hennes framtid för det här är inget övergående och om hon är ''jobbig'' nu vet jag inte riktigt hur vi ska kunna hantera henne när hon blir äldre.

Det har gått så långt att jag börjar känna att det snart är ohållbart då det känns som att den ända som försöker göra något, hjälpa henne eller hitta lösningar är jag som endast är hennes bonus. Hennes lärare verkar väldigt engagerad dock och försöker jobba så mkt hon kan med olika lösningar som egen plats och att hon får hela dagen planerad för sig direkt på morgonen och tydliga riktlinjer. Möten som följer upp hur veckan har gått. Hon uttrycker även en oro för hur svårhanterlig hon kan vara och har föreslagit att de ska ta in en resurs med annan typ av erfarenhet för att hjälpa läraren i sig att hantera henne.

Att skaffa syskon känns helt uteslutet då jag inte litar på henne för fem öre och helt ärligt känner jag inte att det är rätt att ta ett nytt barn till världen innan vi fått lite ordning på den stackars flickan som finns, det känns så fruktansvärt att själv få avstå för att bioföräldrarna inte riktigt vill ta deras ansvar.

Nu kanske jag gått lite off-topic men det är skönt att få skriva av sig.

Jag har hur som helst själv läst på mkt och forskat kring hur man ska hantera barn med liknande ''symtom'', lärarna försöker jobba på samma sätt som mig och det känns någonstanns som en bekräftelse på att jag inte helt är ute och cyklar då de valt samma sätt som mig (vilket man såklart kanske inte behöver vara en hjärnkirurg för att förstå men ni fattar). Som jag skrev i tidigare inlägg, struktur, planering, rutiner och tydliga regler samt otroligt mkt med beröm när hon gör rätt eller bara beter sig ''normalt'' och absolut ingen stress i någon form eller ändring av planer (försöker öva med mindre ändringar dock). När hon är elak jobbar jag mkt på att ignorera eller svara med en trevlig ton och ifrågasätta om det verkligen är så trevligt att bete sig så eller att jag blir ledsen när hon säger så. Att bli arg på henne är det värsta man kan göra men samtidigt känns det inte heller rätt att helt ignorera. Bioföräldrarna vågar inte ta konflikter längre utan låter henne vara sjövild och göra/säga precis som hon vill. 

Ni med högintelligenta, överaktiva barn som känns emotionellt lägre begåvade och utåtagerande, finns det ens någon sådan kombo? Adhd eller damp, absolut men jag tänker också på denna fyrkantighet och verkligen hela avsaknaden av empati eller ödmjukhet.. Och självklart syftar jag inte på en ''normal'' dos av det utan i extremare varianter. Jag har läst en del om asperger och har delvis kännt en viss lättnad för jag kan känna igen problematiken enormt men fortfarande.. Vad gör man? Utan hjälp?

Jag hade säkerligen gett upp tidigare (jättehemskt men vad ska man göra som ända person att kämpa) men eftersom jag gärna vill ha syskon till henne och älskar hennes pappa (och givetvis henne med såklart )så vill jag ju försöka få henne att må så bra som möjligt. Det förstör i vår relation och kanske på sikt kommer jag inte orka?

Undanber elaka kommentarer om bioföräldrarna, det är nog inte en speciellt lätt situation för dem heller.

Bra att du försöker att hjälpa tjejen. Det låter inte lätt detta. Jag tycker också att en vända hos BUP vore att föredra. De finns inte bara för att sätta diagnos utan också för att se vad saker kan bero på. 
Tar vi bort elakheterna så låter det inte helt olikt högfungerade autism. 
Kanske är det så att omgivningens oförståelse för hur hon har det ger upphov till elakheterna. Nu menar jag ur hennes synvinkel alltså. Du visar förståelse TS. 

Bioföräldrarna får inte ge upp om henne. Se till att få hjälp.  

Tack för dina ord, känns skönt att få lite medhåll eller bekräftelse iaf från någon annan i denna minst sagt jobbiga situation. 

Elakheterna tror jag i grunden inte är elakheter utan bara en oförståelse i hur man får uppmärksamhet, hur man socialiserar. Direkt elaka påhopp är en annan sak, de tror jag mycket väl kan precis som du säger vara en frustration över oförståelsen. Helt rätt!

För att ge exempel på de olika typerna av ''elakheter''.
1. Okunskap av flickan:
'' Oj, borde du verkligen äta det där som är så tjock?''

2. Frustration.
'' Gud vad jag hatar dig din fula jävel, du är så ful''

Förstår du hur jag tänker? Då känns det ännu mer som att platsa innanför autism-spektrumet. Kan vara jag som är fel på läst men läste att barn inom de problemområdena inte riktigt menar ''elaka'' saker när de säger dem utan helt enkelt inte förstår att man inte säger så?

Eftersom att biomamman ej tillåter mig att vara med på flickans möten med skolan så vet jag faktiskt inte om de har föreslagits någon utredning som de nekar till eller förvägrar. Biopappan kanske inte riktigt vågar erkänna för mig som trycker på det också?

Men om biosarna inte vill? Ska jag bara vänta på att det kanske går så långt att skolan MÅSTE koppla in mer hjälp eller kan de kräva en utredning? Vad kan skolan göra för åtgärder även om biosarna inte vill så att säga? Inget? Det låter ju helt vansinnigt isåfall. 

Jag vill ju så gärna undvika att komma till punkten där jag mer eller mindre måste välja, antingen skaffar vi hjälp eller så lämnar jag familjen  

Skolan kan aldrig utreda utan föräldrarnas tillåtelse.

Vilken tur att flickan har dig ts! Det låter absolut som att kontakt med tex bup skulle hjälpa er. Vad säger pappan om det? Det behöver inte bli en utredning men ni kan höra med bup om hur man kan bemöta barnets beteende på ett konstruktivt sätt och stötta henne.
Du borde kanske prata med din sambo och få honom att förstå att du vill att ni ska skaffa hjälp med hur ni ska bemöta dottern. Om inte för att sätta en diagnos på henne, så iaf för att ni ska få reda på hur ni ska hjälpa dottern att må bra och kunna leva ihop som en familj, utan massa bråk.

Jag funderade lite över det här du skrev:

"Hon är sjukt manipulativ och ljuger ofta också och kan vara fruktansvärt elak även mot bio föräldrarna och kommentera deras utseende på ett sätt som jag tycker är oroväckande elakt till sina föräldrar. Spärren är helt saknad."

Och undrar lite på vilket sätt du menar att hon manipulerar och ljuger? I vilka situationer och vilka slags lögner det handlar om.
För mig känns inte detta som kopplat till ngn NPF-diagnos iaf och verkligen inte asperger. Den uppfattningen jag har fått av aspergers är att det tom är vanligt att personer med diagnosen har svårt att ljuga och för att lyckas manipulera borde det krävas ganska stor skicklighet vad det gäller sociala koder? 
Men det är klart att det kan finnas en NPF-diagnos i botten och att lögnerna och manipulationerna är ngt hon tar till för att hon inte mår bra, känner sig trygg osv.

Har du läst om trotssyndrom/ODD förresten? Tycker det liknar det du beskriver om din bonusdotter.

Vad det gäller rutiner osv så är många barn som inte mår helt bra av olika anledningar väldigt beroende av det, det ger en trygghet, så det är bra att ni har mkt rutiner.
Svårt med sociala koder och perceptionskänslighet behöver inte vara autism utan kan tex vara adhd. Men det kan också vara annat som orsakar problemen, som handlar mer om hur hon mår psykiskt.

Hur är hon när hon inte ljuger, är elak och får utbrott? När hon mår bra? Kan hon förklara hur hon känner sig, vad hon tänker och tycker? Försöker ni hjälpa henne med att sätta ord på hur hon känner sig i olika situationer?

Hur länge har hon varit så? Vid 6-7 år har de en "lilla tonåren-fast" och många barn är rent bedrövliga minst sagt under den tiden. Ungefär som små tonåringar med stora känslor, gap och skrik.

Om vi bortser från det, så kanske det kan fungera med BUP om du inte nämner diagnos utan att "barnet verkar inte må bra". Många slår ifrån sig något enormt när de i början misstänker att deras barn har diagnos/inte är som de andra. Det är ganska skrämmande och ofta en process att acceptera det och en stor sorg. Däremot bryr sig de allra flesta föräldrarna om ifall deras barn inte verkar må bra, vilket det inte låter som hon gör när hon inte tycks förstå och folk/vänner drar sig undan. Kanske begriper hon heller inte varför.

Visst skulle hon kunna ha en diagnos, både ADD/ADHD, Aspergers (som det inte heter längre) och högfungerande Autism kan mycket väl leda till sådant betende som din bonusdotter uppvisar.

Tycker också du gör helt rätt som strukturerar upp och läser på, struktur är A & O för barn med diagnos skall fungera, även förberedelse på vad som skall ske samt att ligga steget före och förutse lite vad som kan bli utbrott och välja sina strider (annast blir det lätt strid om allt och mer kamp och frustration än beröm), och är det ingen diagnos så mår alla människor bra av struktur.

Tycker inte du skall ta alla "hon kan inte ha den eller den diagnosen för att hon är si eller så", alla barn är idivider även de med diagnos. Det finns Autister och Aspergare som både kan manipulera och ljuga med mer eller mindre framgång, elaka ord kan ofta användas vid frustration och är oftast mer riktad mot situationen om de uttalas i affekt än den som orden sägs till.

Tycker också tösen skulle vara i behov av en utredning, men försök prata med föräldrarna i termer som "mår dåligt" så får BUP ta den biten med dem.

LYCKA TILL

Jag har en son med liknande problem. Han har en autismdiagnos. Vi jobbar med struktur, övertydlighet och försöker förklara sociala spelregler och händelser med hjälp av sociala berättelser och seriesamtal. Detta hjälper vår son, trots att han är extremt verbal och väldigt språkligt begåvad. Googla på Carol Gray (tror jag hon heter) och social stories. Sedan använder vi såklart mycket beröm och uppmuntran och även belöningar.