Så förlåter du otrohet: 5 steg du måste ta

Tycker det är vidrigt hur man ens har tanken på att det är den ICKE-otrogna parterns fel att hen är otrogen. USCH! Handlar ju om att den som var otrogen måste lära sig att INTE vara otrogen så fort något är fel i relationen. Vidrigt tankesätt. Ta ansvar.

nope då är det bye bye...det är inte ärligt och det förgör ett förhållande enligt mig. 
KÄR 
K: kärlek, kommunikation
Ä: ärlighet
R: respekt

Håller med!!!

Man ska väl ta upp problemet istället för att vara otrogen.

Förlåta vet jag inte heller, acceptera att det hänt möjligen...men förlåta?

En viktig och intressant tråd.

Otrohet är varken fungerande eller kärleksfullt.

Men vägen dit är inte den ena eller andras fel och kräver både omtanke, ömsesidig respekt och kärlek för att relationen ska kunna bli hel igen. Oavsett om man väljer att avbryta eller fortsätta relationen.

I det behövs både acceptans och förlåtelse. Notera att förlåtelse aldrig innebär att man accepterar ett beteende som medger otrohet. Det är heller ingen signal om att det är ok att vara otrogen igen eller att fortsätta vara otrogen.

Förlåtelsen är viktig för att kunna fortsätta. Både för sig själv och med sin partner. Men lite ordlek kan man tänka så här: Förlåta - Låta som Förrut / Forgive - Give as beFor. Det handlar om att ta sig till att kunna ge sig hän till varandra igen, som man gjorde tidigare.

Alternativet till förlåtelse är, precis som råden som ges i artikeln, bitterhet, låsningar och hat. Och det är det ju ingen som vill. I de flesta fall allra minst den som sviker.

Problemen som finns i bakgrunden som gör att otrohet alls kan frodas är, som också nämnts i artikeln, sällan den enas fel. Det är en, oftast lång, process av dominansspel eller ett spel för att undvika att bli dominerad. Detta i sig är aldrig en ursäkt för otrohet, och samtidigt behöver man förstå processen för att kunna göra något åt det som orsakat sammanbrottet. Sammanbrottet i att man lovat varandra trohet i en relation.

I processen med att ta sig tillbaka och förlåta varandra, för det är verkligen en fråga om att förlåta alla inblandade, behöver man vara transparens. Att våga prata om allt det som hände, om allt det som ledde fram till otroheten, att våga ta emot den som sviker's smärta och sorg och bakgrund likaväl som den smärta och sorg och besvikelse hos den som blivit sviken. Var någonstans var det någon part som inte gav sig hän, inte kunde, inte vågade, inte kände sig trygg att ge sig hän?

Det krävs mod och ställningstagande för att komma vidare när man har hamnat i en situation vid otrohet. Från båda parter, från alla parter. Och man behöver ofta neutral utomstående hjälp och stöd för att nå i mål. Det är svårt att se och identifiera de spel som ligger under ytan.

Det är långt ifrån omöjligt att ta sig igenom och framåt till en inspirerande och kärleksfylld framtid!

Jag tycker förkortningen på KÄR var jättefin: Kommunikation - Ärlighet - Respekt!
Kärlek är för mig att acceptera någon fullt ut hur den är och fullt ut hur den inte är.

Kommunikation är det viktigast av allt för att nå varandra och hur det verkligen är. Hur det är för BÅDA parter. Och det är verkligen möjligt att nå fram och igenom om man vill och tar sig tiden!

Det fungerar inte (tekniskt) för mig att läsa den här artikeln!

Men jag kan iaf skriva att vad gäller de som bestämmer sig för att förlåta otrohet så är det inte alla som väljer att stanna med den partner som varit otrogen, kanske bara pga att de blivit sårade eller pga att tilliten naturligtvis minskat drastiskt! De flesta tycker att det är viktigt att tilliten är stark i en kärleksrelation. Jag tror själv att det är mycket lättare att gå vidare om man lämnar och faktiskt går vidare från personen som varit otrogen och till någon annan! Åtminstone att för en tid kunna gå isär för att den bedragna parten inte ska känna sig totalt förödmjukad, kuvad, bitter och fastklistrad med den partnern som har bedragit. Det är viktigt att kunna markera sin självständighet vad gäller att den bedragna själv också är attraktiv nog att få någon annan eller kan välja någon annan och inte är beroende av den som bedragit. Eller kan välja att leva ensam. Även om hen sedan väljer att gå tillbaka till den som har bedragit! Om paret fortsätter att vara tillsammans som om ingenting hänt så tror jag det finns risk för att bitterhet börjar frodas från den bedragna partens sida -och blir permanent i förhållandet! Att stanna ihop för barnens skull är därför inget jag tror på!

Själv skulle jag definitivt välja att gå vidare fullt ut/ definitivt lämna den partner som bedragit mig! Jag skulle inte vara rädd för att lämna någon som stått mig nära totalt bakom mig eller för att anses egoistisk av andra. Men alla är vi olika

Otrohet kan ju vara allt från ett tillfälligt one night stand till en långvarig otrohet. Vid det senare är det ju oftast allvarligare eftersom den otrogna parten troligtvis har känslor för en annan person. Och av olika anledningar inte varit uppriktig mot sin partner. Om otrohet av det slaget avslöjas tror jag chanserna att reparera och fortsätta tillsammans är så gott som obefintliga. Tilliten är förbrukad och den som blivit bedragen blir lätt ett kontrollfreak. Det blir en total obalans i relationen då den som varit otrogen ska betala tillbaka med att hela tiden bevisa att hen inte har något att dölja. Nästan som att leva som fångvaktare respektive fånge.

Så uppfattade inte jag det. Jag tolkade det som att båda måste hjälpas åt att lösa problemet.

Jag stannade kvar...efter att man haft en affär på några månader. Orkade helt enkelt inte lämna i och med barnens ålder (2, 5 o 7), jobb mm. Och jag har hela tiden känt att jag svek mig själv o kunde inte tillåta mig att vara kär i min man igen (det sista har jag förstått nu). La allt bakom mig alldeles för fort o nu flera år senare inser jag att inte vill ha det så här mer.

Min man har varit ångerfull o gör allt för att göra mig till lags o det står mig upp i halsen.

Nu i efterhand skulle jag så klart lämnat honom o kanske hade vi hittat tillbaka till varandra. I stället har jag svikit mig själv o mina tankar om otrohet.

Men jag har fått vara med mina barn o haft det bra i stort sätt...

Det är nog en vanlig situation. Att man förlåter och försöker gå vidare när man har barn tillsammans . Men förlorad tillit är oerhört svårt att få tillbaka.Det bygger på hårt och långt arbete från båda parter och det brukar ändå vara oerhört svårt att lyckas.

Och det är trots allt aldrig försent att börja ett nytt liv och unna sig lycka igen.