Förälder som struntar i umgänget.

Att han får flytta utan underskrift är ju för att barnet inte flyttar med honom. Man kan ju inte förhindra en vuxen människa från att bo vart den vill.

Men däremot kan man ju tycka att det är väldigt fel moraliskt - barnet har ju trots allt rätt till båda sin föräldrar, och det kan man ju tycka att båda föräldrarna ska ha skyldighet att upprätthålla. Särskilt illa är det ju att han inte verkar ha en plan för hur barnets umgänge med honom ska säkras. Det är ju fruktansvärt oansvarigt av honom gentemot barnet.Nån stans kan jag känna ibland att det skulle finnas nån yttre påtryckningsfunktion i såna höra fall, hur den skulle se ut vet jag dock inte.

Tyvärr kan du väl inte göra så mycket mer än att finnas där som en trygg förälder för ditt barn. Vet inte om det finns nån i er närhet som pappan lyssnar på som kan prata med honom om barnets behov och hur hans beteende påverkar barnet? Eller om det går att ordna ett samtal med familjerätten om den biten (utan din närvaro då helst), där de kan prata med honom om sonens behov och hur han kan kombinera sitt "vuxenliv" med att samtidigt vara en trygg och närvarande förälder.

Att han får flytta utan underskrift är ju för att barnet inte flyttar med honom. Man kan ju inte förhindra en vuxen människa från att bo vart den vill.

Men däremot kan man ju tycka att det är väldigt fel moraliskt - barnet har ju trots allt rätt till båda sin föräldrar, och det kan man ju tycka att båda föräldrarna ska ha skyldighet att upprätthålla. Särskilt illa är det ju att han inte verkar ha en plan för hur barnets umgänge med honom ska säkras. Det är ju fruktansvärt oansvarigt av honom gentemot barnet.Nån stans kan jag känna ibland att det skulle finnas nån yttre påtryckningsfunktion i såna höra fall, hur den skulle se ut vet jag dock inte.

Tyvärr kan du väl inte göra så mycket mer än att finnas där som en trygg förälder för ditt barn. Vet inte om det finns nån i er närhet som pappan lyssnar på som kan prata med honom om barnets behov och hur hans beteende påverkar barnet? Eller om det går att ordna ett samtal med familjerätten om den biten (utan din närvaro då helst), där de kan prata med honom om sonens behov och hur han kan kombinera sitt "vuxenliv" med att samtidigt vara en trygg och närvarande förälder.

Jag menar ju inte att jag ska skriva på så han får flytta Tycker bara det är märkligt att boendeföräldern har så stort ansvar för att umgänget ska funka medans umgängesföräldern kan strunta i sin del!

Han vill inte att folk ska "lägga sig i" har försökt sen sonen var 1 år ungefär att han ska prata med nån lite om hur man ska vara som förälder och hur man kan ha bra kontakt med sitt barn och hur umgänget kan funka, att man kan få en stödperson som kan vara med.

Han lyssnar varken på släkt, vänner eller läkare, soc eller liknande. Han kör sitt eget race. Och det är ju hans förlust om grabben till slut inser hur pappa är och kanske inte vill träffa honom längre.

tyvärr är det ju så att som umgängesförälder så måste man inte träffa sitt barn. den skyldigheten har man inte.

det är ju barnet som har rättigheter till båda föräldrarna och inte tvärtom.. 

Det enda jag kan tycka i det här läget är att puscha på barnet och ha en egen kontakt med pappan. Barnet är stor nog att kunna prata i telefon och kanske kan ringa lite då och då . Det vet jag av erfarenhet tar bättre än att vuxna och myndigheter försöker tala förstånd.  Ett barn som ringer och undrar vart pappa är någonstans eller ringer och säger godnatt pappa  i telefon är mer känslosamt än en vuxen som skäller. 

så om han inte har lust att träffa barnet så kan ju en telefonkontakt vara ett bättre alternativ tills vidare. 

Ja det förstår jag att det kan kännas orättvist, men så blir det ju om man själv är ansvarsfull och den andre föräldern inte är det. Då blir det ju så att man får ta hela eller så gott som hela ansvaret, och det är ju helt klart orättvist.

Däremot kan man ju inte göra så mycket, det är ju upp till pappan att ta ansvar för sitt ansvar om man säger så. Däremot skulle jag i alla fall önska att det fanns andra insatser från samhället att sätta in, mer aktivt stöd till den förälder som väljer bort sitt barn. Men nu verkar ju ditt barns far fått lite påtryckningar och möjligheter till stöd utan att det hjälper.

Det enda man kan göra då är ju att leva med att livet är orättvist ibland och skapa en så bra tillvaro som möjligt för dig och sonen. Det är ju helt tydligt att pappan gör fel och att hans brister blir "merjobb" för dig, men det hjälper bog inte att hänga upp sig på orättvisan. Nånstans får du försöka glädja dig i att barnet i alla fall har en ansvarsfull förälder.

Han sov hos sin pappa Fredag-Lördag och det hade gått jättebra tydligen. På lördag förmiddag skulle vi iväg på nybörjarträning i fotboll och pappan hade lovat att följa med.

Men han skulle iväg på annat, så jag och rn besviken son gick själva. Frågade igen när han kommer ner nästa gång, -tja 20 maj när mötet inför skolan är.

Sa till honom att det är ju nästan 6 veckor! Att sonen behöver träffa honom oftare än så.

-Ja vi får väl se..

Ååååh, jag blir så arg på hans whatever attityd!

Jag känner igen fenomenet så väl. Ska du må bra själv, måste du släppa pappans tillkortakommanden. Du behöver inte gilla det, men du får acceptera att pappan är en skitstövel gentemot sonen och inte begriper bättre. Gentemot sonen får du köra på att han gärna får ringa sin pappa när han saknar honom, men att du gjort vad du kunnat. Det är som föregående skrev större chans att barnet kan påverka pappan till mer umgänge än att du gör det. Män är inte logiska i sitt tänkande och styrs inte av känslor på samma vis som kvinnor.

Här har vi haft varierande umgänge sedan dottern var dryga året. I perioder har det fungerat bra, i andra perioder mindre bra eller inte alls, främst sommartid. I vårt fall har jag fått köra med förklaringen att pappan är sjuk. Det är han väl på sätt och vis då han ofta påstås ha feber, magsjuka och däremellan är det psyket som brakar ihop.

I perioder med ny flickvän går han all-in med henne och bortprioriterar dottern med motiveringen att de har en massa övertid på jobbet ... Oftast ställer han in timmen innan, extra surt när vi stressat för att hinna med ett tåg när vi varit iväg på äventyr och han hade 2 timmars resväg ... Så jag försöker om möjligt inte säga något förrän samma dag, om inte dottern frågar för att slippa ytterligare en besvikelse. Det slår nästan aldrig fel att när vi sagt något så är han sjuk dagen efter.

Så det är en ständig balansgång. Dottern är nu 4, så hon förstår ju mer och blir arg och säger att pappa är inte sjuk. Dessutom är ju pappan en ängel i hennes ögon, medan jag är den elaka mamman. Gissningsvis får hon bestämma en hel del där ... Idag ska jag bestämma vad vi ska äta, var vad hon sa när hon träffade pappan senast. Då var visserligen farmor på besök, men annars har de ofta ätit pannkakor eller annan barnmat hon gillar, knappast några grönsaker där inte och gärna chips och godis en söndag ...

I pappans fall misstänker jag att han är bipolär, då han lätt blir manisk i en ny relation och glömmer allt annat. Det finns manodepressivitet i släkten och farmor påstår att det pratats om det vid någon läkarkontakt, men han har inte bekräftat det och socialen lät bli att kolla det senaste årets journaler när det brast i umgänget senast. Han har uteblivet och varit försenad den period han hämtade på förskolan, så farmor gjorde till slut en orosanmälan.

Nu har pappan varit iväg i 6 v och kom hem igen i onsdags och skulle varit hemma i 3 v och träffat sonen och umgåtts och låtit han sova över. Dom sågs i fredags och ska ses imorgon och sen åker han iväg igen... I "bara" 4 veckor denna gången. Dom har skypat typ en gång i veckan för grabben har inte tålamod att prata i telefon. Det har varit lugnare hemma med mindre bråk medans pappan varit borta! Vet inte om han vuxit och mognat eller om det är pga att pappa inte varit här.

Är inte så bitter som jag var när jag skrev första inlägget, vi har det jättebra

Får se vad framtiden har att erbjuda i umängesfrågan.

Vad skönt att du ändå kunnat landa i pappans tillkortakommanden. Det kan ju till och med vara så att nu när du är lugnare och mindre irriterad på pappan, så avspeglar det sig hos sonen.

Här har vi istället haft problem då dottern haft vattenkoppor och fått vara hemma en vecka. Vi pratades vid i söndags vid umgänget om att vi fick dela på det och jag bad att få jobba onsdag och fredag. Det skulle inte vara några problem då han jobbade kväll. I tisdags var vi på bvc och jag messade att det var vattenkoppor och att hon behövde vara hemma hela veckan. 

Onsdagen funkade utmärkt och min sambo fick möta upp utanför förskolan (skulle hämta lillasyster) medan jag inte riktigt hann dit i tid. Sedan messade jag på torsdagskvällen vid 8 och påminde om att jag räknade med att han var här vid 7.15 på morgonen. Klockan ett på natten fick jag ett svar om att han inte haft mobilen på och att han jobbade till tre så han behövde sova ...
Tack och lov är min sambo nattuggla och snäll, så han tog förmiddagen, så jag kunde ha min lektion och rätta undan i alla fall. Den natten var jag nådigt förbannad och hade svårt att sova. Det är så typiskt karlar att bara påstå sig höra vad de vill höra och bara kunna komma undan. Vi får väl se hur stämningen blir vid nästa umgänge, då jag skrev att jag var besviken och att en heltidsförälder får tänka annorlunda. Hade han varit en normalfungerade förälder hade jag nog bett sambon lämna av henne på vägen till jobbet och låtit honom gilla läget bäst han ville. Jag vet inte hur han tror föräldrar gör om de får hämta magsjuka barn på nattis ... Sova får man ju inte alltid göra när man behöver, men han är ju jävligt privilegierad som bara behöver anpassa sig drygt 26 dagar per år. Tyvärr hade det gått kunnat gå ut över dottern då han lätt får panikångestattacker och skriker, slår sönder inredning och gör självmordsförsök, så vi fick gilla läget istället och han fick sova.

Tack och lov tog dottern det med en klackspark när jag berättade att pappa inte lyssnade och hellre jobbade och hade glömt att hon var sjuk. Hon kunde lika gärna fått världens skrikutbrott och varit vansinnig för att pappan inte kom och att hon inte ville ha min sambo. Då hon höll krampaktigt i mitt ben i onsdags, så kanske hon inte ville dit och tyckte det var skönt. Visserligen var hon med när jag messade hennes pappa och jag sa väl redan då att det inte är säkert att pappa kommer, så hon var kanske förberedd.

Ja kanske det, jag hade iofs "gett upp" honom för länge sen. Men detta kände jag var droppen liksom.

Mitt ex är precis likadan, tänker bara på sig själv i första hand. Han brukade hämta på förskolan vid halv 4 dom eftermiddagarna han hade umgänge. Jag sa att han gärna får hämta honom tidigare imorgon så dom får mer tid tillsammans -"Nja jag vet inte jag måste handla och sådär" lät det då.

Så han har varit borta i 6 v kommer vara borta i 4 till men kan inte passa på att träffa sin son när han väl är i samma stad.

Oh well! Vad ska man göra!? Det enda jag kan göra är ju att jag ser till att vara där för sonen!