Hej alla!
Ikväll har jag skjutsat barnen till sin pappa. Och nu när jag kommer hem till ett tomt hus så sköljer ensamhetskänslorna över mig. Kanske är det fler som känner som jag?
Den här tråden är till för oss som vill ha lite sällskap i ensamheten. Någon att bara "hänga lite med" när tomheten i soffan blir för stor.
Välkommen!
Förstår att det måste kännas jobbigt.... är själv på väg mot det nu... ja å min sambo är på väg att gå isär. Just nu bor hon hos sina föräldrar å ja kvar i huset än så länge tills ja hittar något annat... å känner likadant som typ nu ikväll när hon har barnen... känns så ensamt i huset... å är för tyst.....
Förstår att det måste kännas jobbigt.... är själv på väg mot det nu... ja å min sambo är på väg att gå isär. Just nu bor hon hos sina föräldrar å ja kvar i huset än så länge tills ja hittar något annat... å känner likadant som typ nu ikväll när hon har barnen... känns så ensamt i huset... å är för tyst.....
Svårt att vänja sig att vara utan barnen... det kommer ja nog inte kunna göra..... men något man får försöka hantera... å iom att detta är så pass nytt så har ja inte hunnit fundera hur å vad ja ska göra.... men blir väll en del ensamma kvällar å får väll försöka göra något....
bävar lite för hur en helgen kommer kännas....
Svårt att vänja sig att vara utan barnen... det kommer ja nog inte kunna göra..... men något man får försöka hantera... å iom att detta är så pass nytt så har ja inte hunnit fundera hur å vad ja ska göra.... men blir väll en del ensamma kvällar å får väll försöka göra något....
bävar lite för hur en helgen kommer kännas....
Ja, usch. Helgerna är inte alltid roliga.
Man får försöka vänja sig så gott det går.
Jag tänker att det är ok att känna sig ensam. Och att det måste finnas många människor som känner sig ensamma.
Skriv här när du vill ha lite "sällskap". :)
Jag har levt varannan veckas liv nu i 4 år. Försökt mig på ett par relationer som inte funkat så har gett upp det helt nu.
Det har tagit många år att faktiskt trivas med ensamheten. I början tyckte jag det var superjobbigt, bokade upp mig på 1000 aktiviteter på helgen, sökte bekräftelse hela tiden.
Nu har jag landat, och tycker det är så skönt. Visst, ibland drabbas man av den stora ensamheten när man känner sig övergiven av alla men inte så ofta nuförtiden.
Jag har inget jättestort socialt nät, har en nära vän som jag kan åka till spontant utan att behöva göra upp något i förväg. Har också en del bekanta jag träffar mer eller mindre regelbundet, och ett tjejgäng som man kan hitta på kul saker med ibland. Umgås inte med mina kollegor, inget intresse av det alls.
Lämningsdagen är alltid värst, alltså när min vecka är slut och pappan tar över. Då vill jag inte träffa någon, är totalt slut, deppig, sur. Ligger dessa kvällar framför tvn och är bitter, isolerar mig och sörjer. Dagen efter känns det alltid bättre. Tränar en del på barnfri tid, försöker träffa folk, går en promenad med nån tjejkompis ibland, jobbar förstås mycket. Försöker lära mig att trivas med att göra saker själv, var ex på bio själv vid jul för första gången, lite märkligt men det gick bra och jag kände mig faktiskt lite stolt som gjorde det. Funderar på om jag ska resa någonstans själv, typ en weekendresa till ex Barcelona nu i vår, får se om jag vågar. 
Nä i stort har jag en bra balans i mitt liv just nu och jag trivs alldeles utmärkt.