Återkommande depressioner

Hej, jag har haft diagnosen återkommande depressioner tidigare, nu är diagnosen ändrad till bipolär 2 men i mitt fall innebär den bara återkommande depressioner eftersom hypomanin medicineras bort men jag lyckas inte hitta medicin mot depressionerna. Jag har tidigare jobbat först 50% och sen 75% men då hade jag enbart lön, tyckte inte att jag förtjänade sjukersättning. Sen kraschade jag helt och blev halvtidssjukskriven och sen heltid. Nu har jag hel sjukersättning.

Jag känner mig rätt värdelös som inte kan jobba, jag tappar självförtroendet och jag blir isolerad utan arbetskamrater. Men när det gäller andra tycker jag att de absolut förtjänar sjukersättning om de inte klarar av att jobba! Mitt mål är att klara av att jobba 50% igen. Klarar du inte av att jobba mer än så tycker jag att du ska söka sjukersättning.

Jag har också haft återkommande depressioner hela livet. Fick diagnos bipolär typ 2, som är mestadels depressioner utan riktiga manier. Lamotrigine sattes in och depressionerna försvann nästan helt. När jag blir deprimerad nu så är det alltid pga yttre orsaker, så det är inte längre "sjuka" reaktioner.

Jag har också återkommande depressioner och har lönebidrag. Arbetsgivaren betalar endast cirka 50% av min lön.

Dom misstänker bipolär typ 2 på mig också. Har Lamotrigin sedan 2008 och det hjälper bra mot mina humörsvängningar. Har varit väldigt explosiv tidigare.

Det är just det att jag känner mig också värdelös när jag inte kan jobba som "alla" andra.

Att trilla ner gång efter gång är ju också jobbigt. Tror ni att det är något man kan vänja sig vid? Någon som blivit frisk från återkommande depressioner tro?
 
Håller på att sätta in Fluoxetin nu och hoppas att det kommer att fungera. Äter ni några mediciner? Jag tar Lamotrigin, D-vitamin, p-piller(pg depressioner) och nu fluoxetin också. Har även insomningstabletter och ångestdämpande som jag tar ganska sällan. Känner mig som en pillerknarkare.

P-piller mot depression?

Jag tar mycket multivitamin/mineraltillskott. Många näringsbrister kan visa sig genom depressioner och ångest, så fyll även på med ex. B12, magnesium m.m. 

Utöver lamotrigin tar jag mirtazapin. Känns bättre men håller fortfarande på att ställa in. Jag kommer nog inte kunna bli depresisonsfri på egen hand, det krävs rätt medicinkombo. Men jag mår ju enormt mycket bättre nu än utan medicin. 

Svänger du fortfarande? Får du uppåtperioder sen du började med lamotrigin?

Mitt östrogen har legat ganska lågt i många år. Det kan göra att man mår sämre psykiskt. Det har också svängt mycket med menscykeln. Har mått bättre sedan jag började med mina p-piller.

Ja vitaminer var en bra idé. Har tagit prover på B-vitaminer och det var bra, men det skadar kanske inte ändå.

Jag får inga uppåtperioder utan det känns som att jag ligger på en nivå under att må bra hela tiden och att det svänger neråt emellanåt. Men jag sjunker inte så djupt ner att jag vill ta livet av mig längre.

Känner du att du mår riktigt bra någon gång? Har du någon annan hjälp?

Kan rekommendera dessa tillskotten  

www.shopping4net.se/Haelsokost/Vitaminer/Multivitaminer/Super-Hy-Vites-extra-strength.htm

www.shopping4net.se/Haelsokost/Mineraler/Multimineraler/Super-Multi-Minerals-extra-strength.htm

Det är de enda som gett effekt på mig. 

Jodå, jag mår bra ibland, men det är oftast för att jag blir hypoman. Har haft tillfällen då jag inte varit kapabel att känna sorg eller smärta utan kunde bara känna glädje. Underbart va det. Men den delen är nu bortmedicinerad. Nu är det väl mest så att jag kan känna mig neutral. Kan vara glad i stunden om något roligt händer, men på det stora hela så är jag bara neutral. Det fungerar att leva så, det är inte smärtsamt på något sätt. Är man van vid kroniska depressioner så är neutral ett tacksamt läge att hamna på.

Tack ska kolla upp länkarna. Man gör ju vad som helst för att slippa sjunka ner igen.

Neutral låter bra mycket bättre än låg. Men tröttnar du inte på neutralt läge? Hade det när jag åt Cipramil men det kändes jobbigt ibland när jag inte kunde känna några känslor. Som du säger jag kunde ha roligt i stunden men inte mycket annat.

Nu har jag börjat med Fluoxetin. Åt den för ett år sedan men den svängde med hormonerna i menscykeln. Mådde som superwoman från ägglossning till mens. Samma dag mensen startade ville jag bara skjuta mig själv. Och så mådde jag så fram till ägglossningen. Nu när jag äter p-piller så ligger hormonerna i ett stabilt högt läge som liknar det mellan ägglossning och mens så jag hoppas att jag om ett par veckor ska vara superwoman igen. Kände när jag mådde bra att det är ju så här det känns att må bra. Något som jag inte känt på måååånga år.

Har jag varit deprimerad länge så längtar jag verkligen efter de neutrala läget, men när jag varit neutral för länge så känner jag mig "icke-levande". Då blir jag desperat efter nästa tillstånd, hypomanin. Jag vet (tyvärr) hur jag kan trigga hypomana skov genom att mixtra med medicinerna, men det som stoppar mig är att efter hypomanin kommer depressionen från helvetet. Den delen skrämmer mig så mycket att jag håller mig borta från hypokänslorna så gott det går. Trots att det är enda gångerna jag känner mig levande och glad. Det är tråkigt, och jag hoppas att inte hela livet kommer vara så här. Men detta va kanske min lott i livet. 

Känner igen mig otroligt mycket. Efter en lång djup depression är neutralt läge (eller lite under som jag ändå hamnar) jätteskönt och det känns nästan som att jag mår bra men efter ett tag längtar jag efter att må riktigt bra och då vet jag också hur jag kan göra för att mixtra med mediciner, sömn osv för att trigga hypomani. Gör inte det längre, varje kort hypomani följs av en längre och djupare depression än nånsin och jag orkar inte mer. Men det är svårt att ta sina mediciner varje dag och sköta sig.