Nybliven mamma med social fobi!

Har alltid varit likadan, men upplevde att jag inte passade in i det mamma-sammanhang jag var i heller. Alla var äldre i min mammagrupp, så upplevde att vi inte hade så mycket gemensamt. Dessutom var de riktiga bullmammor trodde jag, såna som aldrig gjort något fel (det KÄNDES ju bara så, även om det inte var så på riktigt)

Ammar du?
Jag har tagit mediciner som hjälper lite, men har fått sluta med dem nu pga graviditet. 

Tack för ditt svar!

Hur hanterade du detta, klarade du att gå dit med hjälp av medicinen? Vilken medicin åt du?

Jag ammar men man ska tydligen kunna äta medicin ändå vad jag förstått?

Hejsan! Trist att din sociala fobi påverkar ditt liv så mycket och får dig att må dåligt.Jag vet själv hur jobbigt det kan vara ibland att att vara social med folk och att det dränerar en på energi och man blir trött och det enda man tänker är att fly från situationen.Sen är det inte så kul när man rodnar och man låter nervös när man samtalar med andra men oftast så förstorar man upp det just för man är så fokuserad på sina symtom.Men jag vet hur jobbigt det är och varje gång man ska iväg på något möte osv så tar det imot och allt känns jobbigt bara.Hur länge har du haft dina problem?

Ja, precis det du beskriver känner jag igen mig i. Har du sökt hjälp för dessa problem?

Jag rodnar otroligt lätt bland folk, även vänner. Blir jag inte högröd i ansiktet så är jag alltid rödflammig på bröstet. Jag försöker tänka ut i huvudet vad jag ska säga innan jag pratar ändå nervöspratar jag massor om långsökta saker som jag ångrar så fort de flugit ur mig. Nervöspratet tror jag beror på att jag vill dölja min sociala fobi och verka mer social än vad jag eg vill vara. Vill verkligen inte att min dotter ska behöva påverkas av detta. Har du barn?

Jag går och pratar med en psykolog regelbundet angånde detta men även andra problem så som depression och ångest och det känns bra för tillfället när man är där och pratar men jag tycker inte det hjälper så mycket om jags ka vara ärlig.
Ja visst är det jobbigt att hela tiden gå och oroa sig för hur man ser ut vad man ska säga och vad tycker och tänker alla om mig osv allt detta suger ut all energi man har och man blir trött både psykiskt och fysikt.Ibland blir det så att man försöker undvika situationer där det finns risk för att man rodna elelr göra bort sig osv och detta påverkar ju hela ens livssituation och igentligen vill man inte annat än att kanske följa med på middag om man är bortbjuden men rädslan och oron tar ibland överhand handen och man är tvungen att tacka nej och detta gör att man blir nedstämd och man tycker man är patetisk och feg osv.Jag uppfattans nog inte som blyg och nervös men inom mig är det kaos ibland just för jag försöker dölja allt på insidan och det är nog därför man blir så trött och ledsen sen när man kommer hem.Nej jag har inga barn.Är det ofta någon påpekar att du blir röd i ansiktet när du pratar?

Jag fick en släng social fobi när jag blev äldre och fick barn. Men jag försöker att utmana mig själv så mycket jag kan. Tvekar inte att gå själv med barnen på barnkalas m.m. Har också ett rätt socialt yrke. Jag framstår nog faktiskt ganska ofta som en social person, men i vissa roller blir jag som du beskriver, t.ex. långrandigt pladdrande om triviala saker och ibland säger sådant jag inte menar egentligen för att 'ställa mig in', eller blir tystlåten. Jag tror det bottnar i att jag vill vara omtyckt och att jag är rädd för att avslöjas som okunnig (vilket jag konstigt nog ganska ofta är).

Men min reflektion är att föräldrar som mig (och kanske dig) som beter sig lite speciellt i sociala sammanhang inte påverkar barnen och deras relationer alls, åtminstone så länge man inte är uppträder väldigt avvikande eller otrevligt dvs. Du kan vara helt lugn. Ett leende kan räcka långt tänker jag. Man behöver inte ha långa konversationer med de andra föräldrarna. Se dock till att inte dra dig undan utan gå på kalas m.m, när barnet börjar dagis, så ska du se att allt ordnar sig!

Jag har lidit av generaliserad socialfobi sedan jag var barn. Det har varit väldigt tufft för mig genom livet och jag har isolerat mig mycket, men sen jag började hos psykiatrin för 8 år sedan har jag blivit såå mycket bättre. Jag hade en psykolog och gick dessutom i en grupp med andra som hade ångestproblematik. Jag gick i den gruppen 2 år och utvecklades enormt mycket!

Jag tycker du ska söka hjälp, för det är inte bra om ditt barn växer upp och tar efter (för det finns en STOR risk att barnet gör det). Sen är det såhär med socialfobi, som med alla andra fobier, att man måste utsätta sig för det man är rädd för och stanna kvar i situationen tills ångest har sjunkit, för om man springer därifrån så fort som möjligt, förstärker man bara känslan kring att det skulle vara någonting farligt.

Känner igen mig i det du skriver ts, skulle lika gärna varit jag som skrivit det.

Fick barn för några månader sedan och känner mig så missanpassad och fel på BVC och i föräldragrupper och andra sociala sammanhang. Kämpar mig blå för att verka normal men känner kaos inuti :(

Hade innan jag fick barn väldigt få men nära vänner samt jobbade extremt mycket så nu när jag har mer tid hemma och känner pressen att skapa nya sociala kontakter känns det bara deprimerande och övermäktigt. Kan älta i veckor om det är någon situation eller konversation som inte gått vägen riktigt :(

Har tidigare försökt söka hjälp p Vc för detta men läkaren tog mig inte på allvar riktigt fick bara en broschyr om kbt. Läkemedel var absolut inte aktuellt ansåg hon :( detta gjorde mig ännu mer deppig att inte inte bli tagen på allvar :(