varför skaffa barn sent? tänker många fel?

vill bara tillägga..

Jag får en känsla av att man inte vågar satsa och ge sig själv en chans att klara saker så småning om. Att allt innan ska vara klart, typ studier "check" jobb "check" hus " check".. Jamen ni fattar. Allt är så sunt också, ekologiskt, närproducerat ( inte alls fel i sak) inga osunda kolhydrater..

Känns som en stor jäkla rädsla av att "göra fel". Våga "chansa" och att " gå på magkänslan"..

Håller helt med dig! Själv kommer jag vara 44 år när barna är 20,19,17. Då är man ju i sina bästa år och kan ha så skojj ihop

Min pappa gick i pension när jag fick barn. En helt förträfflig avlastning skulle jag säga :) Han är nu 66 år och åker 2-3 mil på skidor dagligen, alt vandrar en mil i skogen. Han är i mycket god form och jag tippar på att han kommer bli en bit över 100. Särskillt med tanke på att hans far blev 98 och var storrökare hela livet..

Tyvärr har folk idag checklistor och så är de 35+ och ska checka av barn på listan också kan de inte bocka av den för fertiliteten gått ner.

Men såg att en 65 årig tysk lärarinna blivit gravid med ivf med fyrlingar.

Snart kan man säkert frysa in sina ägg och skaffa barn när man går i pension så stör inte barnen mitt i karriären. Staten tjänar pengar då de slipper betala ut föräldrapenning och vab. Man har ju pensionen

Jag jobbar med mitt största intresse. Utbildningen var totalt 6 år. De 4 sista åren kan man av diverse skäl i praktiken inte ta paus ifrån (för att vara föräldraledig tex). Sen behöver man flytta mycket i några år för att få jobb och det känns inte ok att göra med barn.

Så fort jag fick fast tjänst och därmed också fast bostadsort började vi göra bebisar. Då var jag strax över 30. Nu har jag ett jobb som också är min passion och två små fina barn. Min tanke är att mina barn, precis som jag, kommer att kunna ta hand om sina barn själva. Våra föräldrar bor en bra bit bort och kan inte hämta på dagis eller passa barn på kvällarna tex. Det går utmärkt ändå. Men så är vi ju lite äldre och har mer kunskaper och livserfarenhet. Det är kanske lättare då...

Jag skämtar delvis. Jag tror att det finns bra och dåliga saker både med att vara yngre och äldre förälder. Just det här medlivserfarenheten är något som är positivt för de äldre. Men hade det funkat med mitt yrkesval hade jag hellre blivit förälder vid typ 26, av ungefär de skäl du nämner.

På min lista stod det: fast jobb och fast bostad. Är det så förfärligt att tycka att det är bra att ha innan barn?

Ungefär så tänkte jag själv, att barn innan 25+ vore det bästa. Tills jag själv kom upp i den åldern. Då insåg jag att jag är väldigt nöjd med mitt liv som det är och att jag inte kommer kunna fortsätta med det utan att försumma de hypotetiska barnen grovt. Och medan jag känner att mina intressen är viktigast känns det riktigt dumt att försöka få barn.

Man "skaffar" inte barn!! Man får barn om man kan bli gravid!  Så skit i när folk får barn-du vet ingenting om vad som ligger bakom. Nåde den som hoppar på mig när jag väl lyckas efter över 9 års försök! men du anser väl att jag skulle åkt till Danmark vid 30 eller tatt vilket stolpskott som helst på krogen vid 25,men ser du det låg inte för mig. Dessutom trodde vi att det skulle gå...

Även om man skaffar barn tidigt så finns inga garantier för att man är pigg och frisk när barnbarnen kommer (om dom kommer) och är man äldre så kan man vara väldigt vital långt upp i ålder!

Allt har sin tid för var och en av oss. Min plan var inte att vänta till 30 men livet ville det så det är bara att hänga med i svängarna!

Min mormor och morfar är båda över 90 och har fortfarande släktmiddagar, åker på resor och umgås mkt med släkten. Mina föräldrar är båda sjukliga så har jag dom kvar till 70-75 så är jag glad!

Men visst, hag anser också att man kanske inte bör vänta för länge, men 30 är ju ingen ålder idag. Knappt ens 40 heller!

Undantag i min frågeställning är givetvis ni som pga av ofrivillig barnlöshet inte "skaffat"/blivit gravida.. Förutsatte att det var självklart av texten att tolka..

det här med hälsa och ålder är väl något som jag ser är att hoppas på.

Jag och sambon har i princip alltid fått klara alla situationer som föräldrar helt själva av olika anledningar. Därför anser jag att det är viktigt för mig att vara ung farmor o han farfar. Det är ibland oerhört svårt att pussla ihop vardagen utan stöd från föräldrar/släktingar. Men mest saknar jag och barnen en nära relation till mor- far föräldrar.. därför är den frågan stor för mig..