Min fru har hamnat i en deprission

Din fru behöver komma till en läkare på er vårdcentral för vidare utredning och hjälp för sin ev. depression.

Det är precis vad jag sagt men hon tycker att det gör väl ingen skillnad för hon vägrar att äta några mediciner och att komma till någon KBT tar nästan ett år.

Det vet hon nog inte riktigt. Det blir nog bättre senare säger hon

Jag frågade henne om hon hade brutit ben skulle hon strunta i kryckorna då? Hennes svar var då självklart inte.

Men om detta bara blir värre så kommer hon snart bli inlagd på sjukhus.

För att få hjälp med depression så måste hon vilja bli hjälpt. Har hon ringt vårdcentralen och bett om att få komma på Kbt? Ett år låter som en väldigt lång tid för att ens få komma på ett första samtal

Nä det har hon inte... jag funderar på om hon inte vill ha hjälp av någon anledning. Detta tär otroligt mycket på vårt förhållande just nu och jag funderar på om det är det hon är ute efter. Hon vågar inte bryta upp själv så hon behandlar mig som en kaktus så jag ska ta steget och bryta upp. Känner mig så otroligt maktlös när man ser den man älskar må så dåligt och jag kan inget göra.

Jag förstår om din fru är anti-mediciner. Samtidigt kan det vara så att de verkligen behövs för att "komma upp till ytan" och sedan kunna fortsätta därifrån. Vi har haft det liknande hemma hos oss och det tog ett år innan vi/jag förstod att min man var deprimerad. Själv ställde jag ett ultimatum att han var tvungen att ta läkarhjälp - för min och barnens skull. Det gjorde stor skillnad för oss. Ännu ett år senare är det inte perfekt men hanterbart och helt ok. Läs på lite om medberoende när en anhörig har drabbats av depression. Lycka till!

Vart hittar man info om det?

Hej! Hoppas din fru söker hjälp och att det ordnar sig för hela familjen! Ville bara skriva lite i och med att jag själv har varit i en depression. Under tiden förändrades mitt humör och personlighet till följd av depressionen. Jag blev mer tex negativ, lättare irriterad mot min man (och andra med för den delen), hade svårt att vilja göra saker, drog mig undan folk, tappade sexlust, man tänker väldigt låga tankar om sig själv och sin egen förmåga etc. Tänker att din frus beteende mot dig och hur hon är just nu etc kanske kan bero på att hon är just deprimerad och inte på andra orsaker. Jag själv förstod inte att jag var deprimerad förs efter ett tag och när jag sökt hjälp blev det bättre. För min del hjälpte tabletter och samtal & efter några månader kunde jag sluta med båda. Kanske är det så att din fru behöver tabletter för att bli frisk, men för mig hjälpte det också att genom samtalen (kbt baserat) bli medveten om hur min livstil såg ut. Jag var väldigt stressad/tog på mig för mycket etc och kanske är din fru också det t.ex. i form av att ta hand om två barn med adhd? (Vet inte hur er vardag ser ut och kanske delar ni på allt ansvar, men ofta kan det ju vara kvinnan som annars litegrann tar huvudansvar för barn, hemmet och kanske jobbar dessutom.)Jag insåg att jag bara "körde på" och gjorde saker som tog energi, utan att få fylla på med energi. Till slut tar energin slut och då kan man hamna i depression. För att bryta detta fick jag försöka minska ner på saker som tog energi och fylla på med sånt som gav energi, dvs för mig positiva saker som "tankade på bensinen på nytt". Om hon inte får sömn och äter etc som hon ska är detta också viktigt, samt fysisk aktivitet. Kropp och själ hänger verkligen i hop! Även om det är tufft för dig att ha en deprimerad hustru vill jag uppmuntra dig att försöka vara ett stöd där du kan i vardagen och fortsätta motivera henne till att söka hjälp. Om hon inte vill söka hjälp kanske du själv kan ta kontakt med vårdcentralen och be om stöd för egen del i hur du ska hantera situationen. Tycker också ett års väntetid för att få samtal låter som lång tid, jag tror det går fortare om man får remiss från läkare. (Jag fick vänta 2-3månader). Har man barn är det ju viktigt för barnens skull att mamma mår bra och jag önskar dig och familjen lycka till med allt!

Tack för ditt inlägg.

Just nu är det jag som gör det mesta i hemmet. Jag försöker avlasta henne med så mycket jag kan. Vi pratade om det i helgen och hon har bokat tid för att träffa läkaren på vårdcentralen. Även jag har bokat tid så jag också kan få lite samtalsstöd. Jag hoppas verkligen hon får och tar emot den hjälp hon kan bli erbjuden.

Det låter ändå som ett steg i rätt riktning :) Det låter som om du är ett bra stöd för fin familj och jag önskar er återigen lycka till med allt, hoppas din fru ska må bättre, både för sin och för din och barnens skull.

Just nu känns det som det är jag som är grunden i vår familj. Det funkar oftast bra men ibland är det jobbigt. Helgerna är jobbiga, man skulle vilja vakna upp och ligga å kramas lite eller något, bara en liten smekning eller en blick som visade att jag duger som jag är. Saknar att bli bekräftad. I lördags var det riktigt jobbig så det blev så att jag grät en skvätt. Hon vaknade och tittade på mig, suckade lite och gick upp och gjorde kaffe istället. Såna ögonblick är otroligt tunga. Även om jag är relativt stor och stark så vill man ibland känna sig liten.

Tycker det verkar som att du har varit ett fantastiskt stöd men kanske fått ge med lite väl mycket på det som gör dig lycklig, vilket kan vara ok i perioder men det är nog bra om du får prata med någon också :)

Vet inte hur länge jag orkar med detta. Men samtidigt så måste jag ju finnas där för henne nu när hon har det jobbigt.

Hade ett snack nu ikväll och det som ligger och gror i henne är saker som hände för över 10 år. Jag ska erkänna att jag var en riktig mansgris då men jag vaknade till och har förändrat mig otroligt mycket sedan dess men förmodligen så ser hon mig som jag var då fortfarande. Jag sa till henne idag att hon förmodligen bara ser det jag inte gör istället för allt jag gör.