• Anonym (Utmat­tad)
    Äldre 18 Apr 13:17
    709 visningar
    4 svar
    4
    709

    Så fruktansvärt trött, hjälp mig!

    Jag har under en längre tid (ca 1,5 år) varit väldigt stressad både hemma och på jobbet. 

    Det har lugnat sig på jobbet men jag är fortfarande känslig för stressen där. 

    Hemma är det tufft fortfarande men jag har gått hos en kurator 5-6 gånger, som har hjälpt mig med hur jag ska hantera mina barn och det har blivit mycket bättre, det handlade mycket om mitt dåliga samvete över att inte räcka till, en oerhörd stress för mig. Ett av våra barn har en funktionsnedsättning som behöver mycket av min tid, Jag har dessutom under många år känt att jag aldrig riktigt får vara ifred, det är alltid någon som behöver min tid eller närhet. (Vi har avlastning till barnet med funktionshinder, i form av korttidsboende. Vanlig avlastning har vi väldigt lite av, våra nära bor så långt borta.)

    Jag kom till kuratorn med minnesluckor, trötthet och yrsel - alla är symtom på utmattning och nu efter ett halvår ser hon tydliga förändringar hos mig, jag är gladare, piggare och "lättare" i sinnet och jag håller med.

    Men så har en sak hänt, mellan mina barn som gör att jag fullkomligt har rasat i mitt mående. Jag vill inte gå in på vad det är, men det medför att jag känner att jag vill kolla till dem OFTA, var tionde minut MINST, och jag kan inte koppla av ens på natten, för det som har hänt kan hända dygnet runt. Jag vågar inte lämna dem ensamma, jag mår dåligt när de är hos vänner, om det skulle hända där, och på natten vaknar jag varenda gång barnen går på toa, sedan ligger jag vaken och lyssnar efter dem, så att jag är säker på att de har somnat.

    Detta börjar medföra en otrolig trötthet hos mig. Jag brukar vanligtvis lägga mig vid 23-tiden, vissa perioder har jag lagt mig vid 1-2 på natten, för att jag har så mycket att syssla med, jag är en riktig pysselnörd. 

    Men nu vill jag helst gå och lägga mig med barnen, och gör det också. Jag tvingar mig att vara uppe för att se på film med sambon ibland, men har nästan ingen behållning av det för jag är så trött.

    Denna påtagliga trötthet har jag haft nu i cirka 2 veckor och det börjar gå "överstyr". Det enda jag ser fram emot är att få gå och sova, jag är trött i kroppen på något vis, jag nästan sluddrar när jag pratar ibland, för att jag är så utmattande trött. 

    Jag tvingade mig själv att sitta uppe längre igår, jag gick in på alla forum jag brukar vara på, men det slutade med att jag inte ens orkade logga in på vissa, och de jag gick in på, satt jag bara och stirrade på, utan att orka engagera mig i något. 

    Jag har mejl till vänner jag behöver skriva , något som alltid har varit som en hobby för mig, men jag ORKAR bara inte. Allt jag vill är att få sova, men när jag väl gör det ligger jag och lyssnar efter barnen. 

    Min yrsel har kommit tillbaka och jag tycker verkligen inte om det.  

    Det som har hänt mina barn finns ingen direkt lösning på och jag kan inte se hur jag någonsin kommer att koppla av. Kanske om 1-2 år, när jag ser att det inte verkar hända igen... men tillsdess... hur ska jag orka leva så här
    ? Orolig och lyssna efter barnen hela tiden, och inte ha något liv förutom att sova?

  • Svar på tråden Så fruktansvärt trött, hjälp mig!
  • Anonym (Utmat­tad) Trådstartaren
    Äldre 18 Apr 13:29
    #1

    Fortsätter här, mina barn kom in och jag postade inlägget innan jag var helt klar. Jag vill beskriva det som att jag liksom vandrar i sirap, som att huvudet och hela livet på något vis, är helt bortdomnat, som att jag går runt i en konstant dvala. Ibland blir jag nästan orolig över att jag ska falla ihop för att mina ben känns så darriga. Jag stirrar tomt framför mig när jag inte "skärper mig" på jobbet eller när jag tar hand om barnen. Allt känns bara som en kamp liksom. Allt känns SÅ tungt, fysiskt.

  • Anonym (svårt­)
    Äldre 18 Apr 13:31
    #2

    Det är svårt det här. Din trötthet kommer sig nu av att du hela tiden måste vara på tå vad gäller barnen. Du kopplar inte ens av på natten. Eftersom jag ser att det här med barnen är det primära så är det svårt att hjälpa dig eftersom du inte berättar vad som hänt. Du behöver antingen lyfta det här, eller prata med någon (kurator eller likn).
    Kram!

  • Anonym (Utmat­tad) Trådstartaren
    Äldre 18 Apr 21:21
    #3

    Jo, jag kommer ta upp detta med min kurator som jag träffar i slutet av månaden. Men det känns lite länge tills dess. Det känns nästan akut nu, jag är så väldigt rädd för att bränna slut på mig. Jag HAR ju varningstecken och det är så ofantligt dumt att köra på, bara för att jag "borde". Mest tänker jag på jobbet, jag skulle nog må bra av att sjukskriva mig en vecka och bara VILA... men när jag inte är på jobbet, är det ingen annan som gör mitt jobb och jag pallar inte riktigt att veta att jag har en veckas jobb att ta tag i sedan... :- 

  • Anonym (svårt­)
    Äldre 19 Apr 11:40
    #4
    Anonym (Utmattad) skrev 2015-04-18 21:21:12 följande:

    Jo, jag kommer ta upp detta med min kurator som jag träffar i slutet av månaden. Men det känns lite länge tills dess. Det känns nästan akut nu, jag är så väldigt rädd för att bränna slut på mig. Jag HAR ju varningstecken och det är så ofantligt dumt att köra på, bara för att jag "borde". Mest tänker jag på jobbet, jag skulle nog må bra av att sjukskriva mig en vecka och bara VILA... men när jag inte är på jobbet, är det ingen annan som gör mitt jobb och jag pallar inte riktigt att veta att jag har en veckas jobb att ta tag i sedan... :- 


    Så har jag också. Är jag borta så får jag ta allt när jag kommer tillbaka. Men kanske det är värt för din del? Bara få vara en vecka. Och slå undan tankarna på vad som sker på jobb och vad som händer när du kommer tillbaka. Det är inte liv och död på ditt jobb kan jag tänka. Ingen som kommer i kläm som du behöver ha dåligt samvete för. Ta ledigt.
Svar på tråden Så fruktansvärt trött, hjälp mig!