• Anonym (Sandr­a)
    Äldre 18 Apr 14:28
    1215 visningar
    13 svar
    +1
    13
    1215

    Vådå "vänta" med att skaffa barn? Ofta handlar det om helt andra saker...

    Detta blir som en liten "bitråd" till tråden om varför många väntar så länge med att skaffa barn. Jag vill med denna tråd påvisa att det sällan handlar om att just vänta utan att det är andra saker som spelar in.

    Varsågoda och bidra med er egen historia i tråden! Här kommer min:

    Vid 24-årsåldern var jag inte alls mogen för det ansvar som krävs för att ha ett barn. Jag pluggade på högskolan, hade svår anorexi och mådde riktigt dåligt. Var under den perioden även sexuellt förvirrad och visste inte om jag var bisexuell eller hetero, och jag hade aldrig varit kär i nån. Jag hade dock flera parallella, oseriösa relationer med såväl killar som tjejer. Levde för dagen, skulle man nog kunna säga. Festade ibland, och då hick det oftast överstyr så att jag spydde. Sökte mig själv och hade ingen koll på vem jag var eller vad jag ville, hade kronisk ångest.

    I 27-årsåldern hade jag mitt första seriösa förhållande med en kille som jag var riktigt kär i, men relationen var "on and off"; han dumpade mig i tid och otid. Jag ville dock så gärna få den att fungera eftersom han var den enda jag hade känslor för, så jag försökte nog alldeles för länge. När jag var 33 så lämnade han mig utan att vi ens hade hunnit flytta ihop eller skaffa barn. Kanske lika bra, med tanke på hur turbulent relationen var. Jag gjorde allt för oss, men han behandlade mig som skit. Hade inte en tanke på barn eftersom allt handlade om att få förhållandet att funka från en dag till nästa, barn var liksom överkurs. Dessutom hade jag ända till jag var 31 varit helt inställd på att jag aldrig ville ha barn.

    Efter det hade jag två år av sporadiskt dejtande, men där jag till slut insåg att jag bara slösade tid eftersom jag verkligen inte var kapabel att bli kär i nån och heller inte var tillräckligt desperat för att ta nån kille som blev kär i mig bara för att slippa vara ensam. Jag lade ned dejtingen och strax därefter träffade jag Honom. Jag var då 35, och han en massa år yngre. Han studerade ännu. Vi föll båda som furor och när jag var 36,5 var det dags att börja försöka (ingen av oss ville forcera fram något och han ville dessutom ha avslutat sina studier innan vi skaffade barn). Vid 37 fick jag en dotter.

    Den som påstår att jag har väntat har helt fel. Jag har inte väntat. Jag var helt enkelt inte redo, mogen eller intresserad av att ha barn innan 31, och efter det var det alldeles för mycket som strulade. Jag ville inte lura någon kille att skaffa barn med mig direkt och heller inte ta någon som jag på förhand visste att jag aldrig skulle älska och skulle tröttna på omedelbart. Jag ville främst hitta kärleken, och först efter det var det aktuellt med barn. Hade jag skaffat barn i 26-årsåldern så hade jag inte varit kapabel att ta hand om det, tyvärr. Jag är väldigt glad över att jag insåg det och inte utsatte varken mig själv eller ett barn för det.

  • Svar på tråden Vådå "vänta" med att skaffa barn? Ofta handlar det om helt andra saker...
  • Anonym (rutan­)
    Äldre 18 Apr 14:44
    #1

    ja, du har nte skaffat barn tidigare, p.g.a diverse saker i ditt liv, det har inte jag heller.

    Fattar inte riktigt vad du vill ha sagt. För egentligen hár man ju väntat med det, antingen för man inte varit redo, eller så för att man har varit på ett ställe i livet där inte barn har passat in.

  • Anonym (Sandr­a) Trådstartaren
    Äldre 18 Apr 14:50
    #2
    Anonym (rutan) skrev 2015-04-18 14:44:40 följande:

    ja, du har nte skaffat barn tidigare, p.g.a diverse saker i ditt liv, det har inte jag heller.

    Fattar inte riktigt vad du vill ha sagt. För egentligen hár man ju väntat med det, antingen för man inte varit redo, eller så för att man har varit på ett ställe i livet där inte barn har passat in.


    Jag anser inte att det är att vänta om man inte vill ha barn, inte är mogen för det än eller inte kan skaffa det då (ingen partner, sjukdom etc). Att vänta handlar för mig om att man lever i en stabil relation där båda vill ha barn men man tänker att man först ska resa, skaffa bättre jobb osv.
  • Äldre 18 Apr 15:16
    #3
    Anonym (Sandra) skrev 2015-04-18 14:50:54 följande:
    Jag anser inte att det är att vänta om man inte vill ha barn, inte är mogen för det än eller inte kan skaffa det då (ingen partner, sjukdom etc). Att vänta handlar för mig om att man lever i en stabil relation där båda vill ha barn men man tänker att man först ska resa, skaffa bättre jobb osv.
    Det är ju vad du lägger in i "vänta". Andra lägger in andra saker (eller snarare FLER saker) i "vänta", till exempel, inte vill (fast där kan jag faktiskt hålla med), inte är redo, inte är mogen, inte har någon att skaffa barn med, det funkar inte fysiskt, psykiskt, ekonomiskt just nu, trots att man vill så man få vänta, ta det senare, fortsätta vilja, längta, vänta....
    The pursuit of truth and beauty is a sphere of activity in which we are permitted to remain children all our lives - A. Einstein
  • Anonym (Sandr­a) Trådstartaren
    Äldre 18 Apr 15:30
    #4
    Aniiee skrev 2015-04-18 15:16:15 följande:
    Det är ju vad du lägger in i "vänta". Andra lägger in andra saker (eller snarare FLER saker) i "vänta", till exempel, inte vill (fast där kan jag faktiskt hålla med), inte är redo, inte är mogen, inte har någon att skaffa barn med, det funkar inte fysiskt, psykiskt, ekonomiskt just nu, trots att man vill så man få vänta, ta det senare, fortsätta vilja, längta, vänta....
    The pursuit of truth and beauty is a sphere of activity in which we are permitted to remain children all our lives - A. Einstein
    Enda gången jag anser att jag har väntat är de 1,5 år som det tog för min man att bli med studierna efter att vi hade träffats. Hade som sagt varken en önskan eller längan efter att skaffa barn innan dess eftersom jag först inge ville ha och sen var singel och var i ett neutralt läge.
  • Anonym (Sandr­a) Trådstartaren
    Äldre 18 Apr 16:13
    #5
    +1

    Att hävda att en kvinna som inte träffar rätt partner förrän senare i livet har väntat är lika idiotiskt som att säga att någon med fertilitetsbesvär väntar - oförskämt, rentav!

  • Anonym (betyd­elser)
    Äldre 18 Apr 16:20
    #6
    Anonym (Sandra) skrev 2015-04-18 16:13:29 följande:
    Att hävda att en kvinna som inte träffar rätt partner förrän senare i livet har väntat är lika idiotiskt som att säga att någon med fertilitetsbesvär väntar - oförskämt, rentav!

    Jag tror att du tolkar vänta som att det betyder att man avvaktar. Och onekligen verkar många använda ordet på det viset. Men att vänta kan ju också vara att vänta på något som står utanför ens kontroll.
  • Anonym (betyd­elser)
    Äldre 18 Apr 16:23
    #7
    Anonym (betydelser) skrev 2015-04-18 16:20:31 följande:
    Jag tror att du tolkar vänta som att det betyder att man avvaktar. Och onekligen verkar många använda ordet på det viset. Men att vänta kan ju också vara att vänta på något som står utanför ens kontroll.

    Och just när jag postat kom jag på att uttrycket "vänta med något" ju faktiskt betyder något annat än att vänta på någonting.
  • Anonym (Sandr­a) Trådstartaren
    Äldre 18 Apr 16:29
    #8
    Anonym (betydelser) skrev 2015-04-18 16:23:44 följande:

    Och just när jag postat kom jag på att uttrycket "vänta med något" ju faktiskt betyder något annat än att vänta på någonting.
    Precis.

    Att vänta med något är ett aktivt val - "jag vet att jag vill, men jag väljer att vänta för att..."

    Att inte veta om man vill ha barn eller att omständigheterna helt enkelt gör att man inte kan skaffa barn här och nu (ingen partner, kan inte bli med barn, är sjuk etc) ser jag inte som ett aktivt val utan ett påtvingat sådant.
  • Julia1­245
    Äldre 18 Apr 16:43
    #9

    Jag förstår vad du menar TS, grejen är att t ex vården ofta lyfter fram det som ett problem att kvinnor "väntar med att skaffa barn" (männen nämns nästan aldrig) och att kvinnor "väljer att satsa på karriären".

    Jag antar att om någon såg på mig utifrån skulle de säga att jag "satsat på karriären". Fuck that. Jag har hankat mig fram som vikarie i åratal, blivit omflyttad veckor innan inlasning, jobbat på hundratals olika kontrakt för samma arbetsgivare och haft konstant ångest över min ekonomi. Jag har gråtit mig till sömns på nätterna, fått stressutslag, blivit deprimerad och försämrat mitt korttidsminne. NU har jag precis fått min första anställning och vet att jag kan betala hyran nästa månad. Nu kan jag eventuellt, kanske tro på min förmåga att försörja ett barn.

    Det gör mig så jävla provocerad att det "är ett problem att kvinnor väljer att vänta" när regeringen leker med människors arbeten genom att tillåta otrygga anställningar att fortsätta år efter år. Och då har jag inte gått in på psykisk ohälsa, usla förhållanden och hundra andra anledningar till att kvinnor inte skaffar barn "i tid".

  • Äldre 18 Apr 16:50
    #10

    Jag förstår hur du menar ts. Tanken att skaffa barn hade inte ens slagit mig alla de år som jag i någon annans ögon har väntat med det.

  • Anonym (Agree­)
    Äldre 18 Apr 22:39
    #11

    Jag har också reagerat på det där TS. Jag önskar att det inte hade tagit mig 30 år att hitta min man men nu gjorde det det. Min största skräck var att aldrig få barn och hade jag haft möjlighet att skaffa dem tidigare hade jag gjort det men jag såg det inte som ett alternativ att skaffa den med fel person.

  • Äldre 19 Apr 10:33
    #12
    Anonym (Sandra) skrev 2015-04-18 14:28:25 följande:

    Detta blir som en liten "bitråd" till tråden om varför många väntar så länge med att skaffa barn. Jag vill med denna tråd påvisa att det sällan handlar om att just vänta utan att det är andra saker som spelar in.

    Varsågoda och bidra med er egen historia i tråden! Här kommer min:

    Vid 24-årsåldern var jag inte alls mogen för det ansvar som krävs för att ha ett barn. Jag pluggade på högskolan, hade svår anorexi och mådde riktigt dåligt. Var under den perioden även sexuellt förvirrad och visste inte om jag var bisexuell eller hetero, och jag hade aldrig varit kär i nån. Jag hade dock flera parallella, oseriösa relationer med såväl killar som tjejer. Levde för dagen, skulle man nog kunna säga. Festade ibland, och då hick det oftast överstyr så att jag spydde. Sökte mig själv och hade ingen koll på vem jag var eller vad jag ville, hade kronisk ångest.

    I 27-årsåldern hade jag mitt första seriösa förhållande med en kille som jag var riktigt kär i, men relationen var "on and off"; han dumpade mig i tid och otid. Jag ville dock så gärna få den att fungera eftersom han var den enda jag hade känslor för, så jag försökte nog alldeles för länge. När jag var 33 så lämnade han mig utan att vi ens hade hunnit flytta ihop eller skaffa barn. Kanske lika bra, med tanke på hur turbulent relationen var. Jag gjorde allt för oss, men han behandlade mig som skit. Hade inte en tanke på barn eftersom allt handlade om att få förhållandet att funka från en dag till nästa, barn var liksom överkurs. Dessutom hade jag ända till jag var 31 varit helt inställd på att jag aldrig ville ha barn.

    Efter det hade jag två år av sporadiskt dejtande, men där jag till slut insåg att jag bara slösade tid eftersom jag verkligen inte var kapabel att bli kär i nån och heller inte var tillräckligt desperat för att ta nån kille som blev kär i mig bara för att slippa vara ensam. Jag lade ned dejtingen och strax därefter träffade jag Honom. Jag var då 35, och han en massa år yngre. Han studerade ännu. Vi föll båda som furor och när jag var 36,5 var det dags att börja försöka (ingen av oss ville forcera fram något och han ville dessutom ha avslutat sina studier innan vi skaffade barn). Vid 37 fick jag en dotter.

    Den som påstår att jag har väntat har helt fel. Jag har inte väntat. Jag var helt enkelt inte redo, mogen eller intresserad av att ha barn innan 31, och efter det var det alldeles för mycket som strulade. Jag ville inte lura någon kille att skaffa barn med mig direkt och heller inte ta någon som jag på förhand visste att jag aldrig skulle älska och skulle tröttna på omedelbart. Jag ville främst hitta kärleken, och först efter det var det aktuellt med barn. Hade jag skaffat barn i 26-årsåldern så hade jag inte varit kapabel att ta hand om det, tyvärr. Jag är väldigt glad över att jag insåg det och inte utsatte varken mig själv eller ett barn för det.


    Du tar hela den tråden för personligt och har ett behov av att försvara dig. Strunta i vad den TS tycker. En person bakom en skärm som är helt oviktig för dig.
  • sextio­talist
    Äldre 19 Apr 10:46
    #13

    En del har inte ens övervägt barn. Nu finns det en del kvinnor och män, vars enda mål i livet är familj och barn och för dom tror jag det är så långt ifrån deras värld att det finns andra drömmar och mål i livet och blir ännu mer chockade när dessa andra ändå får barn och då för sent i deras världsbild.

Svar på tråden Vådå "vänta" med att skaffa barn? Ofta handlar det om helt andra saker...