När man vill olika

Hej..

Jag och min sambo har varit tillsammans i 1,5 år. Från början var allt jättebra och jag kände mig som världens lyckligaste.. Men så småningom kom problemen.. Han är värdelös på att hjälpa till med hemmet, städa, tvätta, disken.. Bara att ta bort sina egna smutskläder från sovrumsgolvet... Han sitter gärna på soffan.. Kollar serier.. Ibland när vi båda kollar på något så kan han säga: kan inte du hämta vatten till mig? Eller kan inte du klia mig på ryggen/laga maten/gå ner och handla... Som att jag är hans husfru.. Att vad jag vill inte är viktigt.. Jag känner mig allt mer hunsad och som att min vilja och mina känslor inte är viktiga, huvudsaken är hur han vill ha det. Jag känner mig överkörd..

Just nu bor vi på min hemort där hela min familj och mina syskon bor i närheten.. Sen vi började dejta har jag sagt att jag inte vill flytta härifrån för jag vill ha nära till syskon och syskonbarn. Han är uppvuxen 5 mil härifrån och tycker nu att vi ska flytta till hans hemstad för han vill ha nära till sina vänner... Han har inget körkort oxh tycker att det är jobbigt att ta pendeln till stan. Här blir vi väldigt ofta osams...

Vi har även olika mål i livet., och drömmar.. Jag drömmer om familjeliv, få barn, bo i hus... Han drömmer om resor, tågluff och annat och vill vänta med barn länge.. Han är 30 år, steril.. Jag 24..

Jag känner att han tar mig förgiven.. Jag har tagit upp detta med honom flera flera gånger och säger det som att vi måste tänkande och vi måste bli bättre på.. Men jag känner att min ork och energi börjar ta slut., min sexlust är lika med noll..

Jag kommer aldrig förstå varför folk i såna här relationer stannar.

Ni vill olika, du känner dig inte uppskattad, det verkar inte finnas någon kärlek och lycka, ni knullar inte - varför inte bara lämna?

Vad är det som gör att folk (inte just bara du) klamrar sig fast vid relationer som är så?

Är de/ni rädda att aldrig hitta någon annan, eller rädda för att vara själva, eller inte fixar ekonomin på egen hand, eller inte orkar börja om och leta partner, eller allmänt osjälvständiga, eller vill vara martyrer - eller är det helt enkelt så att det förefaller lättare att göra om den man HAR till den man VILL HA, istället för att leta någon som faktiskt passar?

För det verkar ju inte vara honom du vill ha - så vad är poängen med att stanna?