kränkt av pojkvän

oj...ser du en framtid med denna mannen? Som ångrar att han inte sparkade dig i ansiktet? Barn? Känns som en ganska omogen relation, lätt för mig att säga som är utomstående......Hur gamla är ni?

Tycker du själv att ni två verkar vara bra för varandra?

Jag börjar tvivla men antar att man hela tiden går och hoppas...jag har gråtit så mycket i denna relation. Varför jag är kvar är för att det som är bra är så jävla bra. Tyvärr blir ju det som är dåligt så jävla dåligt... vi har inga barn som tur är och det vill ingen av oss ha när det är så här i vår relation. Det blir omoget när vi skriker och bråkar. Jag är egentligen inte så omogen men när vi bråkar är det som om man går tillbaka och enda som reager är reptilhjärnan. Jag är 25 och han är 38.

Bra för varandra... på det stora hela blir väl svaret nej om jag ska tänka logiskt. Tyvärr är inte känslorna logiska. Som sagt när allt är bra är det som paradiset och vi hjälper varandra och är lika gulliga mot varandra som nykära är men sen när vi är ovänner är det ett helvete och vi vänder varandra ryggen. Han är väldigt barnslig i sitt betende och mycket är "beter du dig så beter jag mig så mot dig".

Våld hör aldrig hemma i sen sund relation och glåpord heller eller kränkande behandling. Uppriktig tror jag faktiskt aldrig att sådant går att jobba bort när det väl kommit till ytan, gammalt groll etc finns fortfarande i bakhuvudet sen är man väl temperaments menat lika när man blir arg nu som om 10 år. Här tycker jag att det är ett solklart fall att du ska dra öronen åt dig vad för människa du delar ditt liv med. Har man inga spärrar som han inte verkar ha han du lik väl hamna i en liksäck en vacker dag. Jag skulle själv aldrig tolererat varken puttand eller något annat liknande, då går jag direkt...

Så vad ser du i relationen som givande egentligen?

Jag håller med dig om att det inte hör en relation till. Det känns som att man blir mer och mer tolerant och kanske glömmer bort vad man egentligen tycker är okej.

Han har svårt att känna empati och det märks när vi pratar. Han har så svårt att förstå mig. Han är även väldigt principfast så om man har en princip så kan man inte bryta den enligt honom och det är något jag lärt mig med tiden. Han har även aggretionsproblem. Jag är inte mycket för att bråka och "viker" mig gärna, men med han drar han upp sånna känslor och förargelser hos mig som jag inte viste fanns, vilket resulterar i att jag reagerar men ofta slutar i att jag får be om ursäkt för något jag kan känna att jag från början inte kände va mitt fel. Han kan vara väldigt kall. Relationen känns som den bygger mycket på hans villkor.

Det jag beskriver är hur han är när vi är ovänner. När vi är vänner är han precis tvärt emot. Han är omtänksam, pysslar om mig, busar med mig, vi har många gemensamma intressen och vi hittar på mycket tillsammans. Vi har alltid kul då.

Vi bråkar/har en disskution nu igen. Jag håller mig lugn. Jag känner mig bara ledsen och kränkt pga att han säger till mig att jag helst inte ska göra vissa saker o därmed behandlar han mig som en 5 åring. Han säger att han är rädd att jag ska glömma bort djuren eller att jag tänt i spisen för att få värme i huset. Det här känns inte okej. Jag känner mig kränkt och att han tagit ifrån mig min värdighet. Det känns som jag inte duger till nått i hans ögon. Detta är inget han sagt utan så jag känner. Nu vet jag inte vad jag ska säga eller göra. Jag finner inga ord för hur han beter sig i detta fall. Hade det varit någon man dejta pch alltså inte var tillsammans med hade jag lämnat honom omgående men så är inte fallet.

Om du lugnt säger "När du säger sådär känner jag att du betraktar mig som ett barn ungefär. Inte som en vuxen, jämbördig partner. Jag vill be dig att inte säga så mera. Antingen ska vi vara ihop, som två likvärdiga vuxna. Och då måste du lita på mig när det gäller viktiga saker. Eller så litar du inte på mig, och då måste jag fundera över vår framtid. "

Vad händer då?

Jag har pratat med honom nu. Han tycker jag ska tänka över om vi ska fortsätta. Så nu är ett tillfälle att säga hejdå. Men der är ju så jobbigt. Vi har gården, djuren, ekonomin tillsammans. Allt känns så jobbigt plus alla känslor också. Även osäkerheten om vad jag ska göra om vi gör slut, vad ska jag göra då. Allt blir helt förändrat. Jag är rädd att göra slut med han också. Vad kommer han att göra. Kommer han bli arg och slå mig eller kommer han bete sig som en normal person...... jävligt rädd för vad som kommer hända

Vi har pratat hela kvällen nu. Han verkar inte arg. Jag vet knappt vad jag gör och drabbas av panik. Jag antar att jag håller på att göra slut. Det känns overkligt och fruktansvärt då han älskar mig och jag älskar honom. Men jag HATAR bråken och står inte ut mer. Dessutom är jag rädd för honom till viss del. Jag är rädd att han en dag tappar kontrollen helt och hållet....

Det är inte meningen att man ska behöva vara rädd för sin partner.