Normalt?
Killen sedan snart tre år kom över. Vi pratade och jag sade att jag tyckte han kunde leva sitt liv så levde jag mitt, att det inte fungerar, att jag tröttnat, orkar inte längre.
Han har förklaringar och lösningar på allt men det är just prat och inget sker. Sen mitt i allt lägger han sig och sover i soffan. Jag sitter i tystnad och tittar på honom samtidigt som jag har koll på maten. När maten är klar och dags att äta säger jag det till han. Kan inte sätta sig och äta och han inget få liksom. Han sitter och säger att kan vi inte fortsätta? Och jag skakar på huvet, nej. Han tafsar, tjatar om att gosa. Jag drar mig undan, säger åt han att sluta.
Han säger att han inte ger upp så lätt trots att jag säger att jag inte vill, har ingen tro på detta osv. Sen åker han. Ringer efter en kort stund och börjar prata om en gång då vi hade sex, att han tänkte på den gången och jag blir bara aaaaaaaaaaaggggggrrrrrr!
Det är så här förhållandet känns. Som kk's och att man är en bra backup plan när livet är trist. Är män så här korkade?