tror sambon har en "crush"

Vill bara höra om det är fler som varit i samma situation och hur ni i så fall har hanterat det.

Jag och min sambo har varit ett par i snart 4 år och väntar vårt första barn. Vi visste båda två tidigt att det här kändes riktigt riktigt rätt, och allt har känts så naturligt, hela vägen. Visst har vi våra små vardagsduster men någonstans finns där ändå en stor grundtrygghet och kärlek.

Mitt "problem" är att jag är ganska säker på att han har fått en liten förälskelse i en kollega. Eftersom hon är en vän till oss båda genom jobbet (vi arbetar i liknande branscher) arbetar vi alla tre tillsammans med jämna mellanrum, de två arbetar tillsammans varje dag.

Hon är fantastiskt duktig på sitt jobb, vilket jag vet att min sambo verkligen uppskattar då det underlättar hans vardag. Hon är också en ödmjuk och härligt charmig tjej, helt enkelt någon det är svårt att inte tycka om, även jag tycker väldigt mycket om henne.

Jag känner henne sedan tidigare, innan de blev kollegor, och var delaktig i att de blev kollegor då jag visste att hon är duktig och därför tipsade om henne när tjänsten blev ledig.

De har nu arbetat i hop i snart ett år och jag märkte redan från dag ett en förändring hos min sambo. Så fort hon kommer på tal eller de pratar med varandra får han ett tonfall han inte har med någon annan, än med mig... Hela han skiner upp och rösten blir mjuk som socker. Hur trött och grinig han än kan ha varit sekunden innan så blir hela världen solsken om hon ringer. Han ägnar mycket tid att förklara för vänner och kollegor vilken fantastisk tjej hon är.

När vi arbetar ihop alla tre kan jag ibland känna mig lite som tredje hjulet, det är henne han vänder sig till, det är henne han lyssnar på.

Min sambo är social och glad mot de flesta, men så som han är mot henne har jag aldrig sett honom mot någon annan tjej, mer än mot mig, ffa i början av vårt förhållande...

Hon är i en lycklig relation vad jag vet och jag tror inte att hon är intresserad av honom på det sättet, hon är lika glad och social mot honom som mot alla andra.

Någonstans vet jag ändå att min sambo älskar mig och är otroligt lycklig över vår lilla familj, och jag tror inte han skulle vara otrogen. Jag tror inte ens att han själv är medveten om vad han känner.  Jag hintade lite om det i början men då slog han genast ifrån sig och blev nästan lite irriterad, han hävdar benhårt att han inte har några som helst sådana känslor för henne..

Hemma, när det bara är vi två fungerar allt hur bra som helst och hon känns väldigt långt borta.

Ahh, vet inte riktigt vad jag vill med den här tråden egentligen, kanske mest behöver vädra det lite...

Å ena sidan VET jag ju att han inte skulle göra allvar av något, och hon är nog inte intresserad av det ändå. Å andra sidan känner jag honom så innerligt väl, och vet också att om de hade varit singlar båda två hade han med största sannolikhet lagt in en stöt. De hade passat jättebra ihop!

Jag vet att småcruscher inte är helt ovanligt, även i bra förhållanden, och jag vill inte göra någon stor grej av det. Jag har tänkt att helt enkelt vänta ut det, men samtidigt så gör det så vansinnigt ont i hjärtat varje gång jag ser hur han blir när de umgås. Ett litet grönt monster växer inom mig och jag får nästan gå därifrån för att inte säga något dumt.

Tips? Stöd?

Det är ju en myt att man inte attraheras av andra bara för att man är gift eller sambo. Känslolivet lever - men frågan är hur man agerar på en känsla.Man behöver ju inte agera på det man känner.Där väljer man.Hur mycket man tillåter sig visa och agera ut.

Känner igen det där med hur tonfallet ändras totalt varje gång han kom på tal. Min sambo började liksom att tindra med ögonen och fick något drömskt i blicken varje gång hon pratade om honom och han var så fantastisk på allt

Sådär har det varit för mig många gånger då min sambo ofta fått små crusher. Han har nog aldrig gjort något, men det har alltid hänt i en dålig period. Exempelvis så spelade en arbetskamrat av kvinnligt kön oerhört stor roll under ett år, hon hade det så jobbigt med sitt ex och det var så jobbigt för henne att vara ensamstående mamma, och hennes barn kanske hade adhd. Han pratade om henne HELA tiden. Detta var innan vi bodde ihop, och jag var ensamstående mamma till 2 barn varav ett också har en diagnos, dessutom var jag själv sjuk den perioden och sjukskriven. Höll på att dö inombords till sist, han hade aldrig tid att lyssna på mig, var som han tog mig för given.

Det som avgjorde till sist var att han inte kunde tänka sig att bjuda hem henne när jag var där på några glas vin och med några andra vänner. Jag fick träffa henne en gång på 3 år. Det kändes som det var mer än vänskapsrelation, så jag bad att vi började ibland umgås i kompisgäng och att hon ibland var med, han sa nej, jag bad honom välja. Kanske dumt i efterhand, jag borde bara ha gjort slut.

I ditt fall ts låter det så otroligt jobbigt. Du kan ju inte tvinga någon att sluta på jobbet liksom. Tycker nog du måste ta upp det någon gång, säg att du inte känner dig sedd och viktigast kanske? Det låter ju som det är det största problemet.