Skulle jag kunna älska ett "deffekt" barn?

Kan inte säga att allt det du stämmer är sant för mig. Jag vet bara hur det är att ha barn med diagnos och kompisar har dom fast dom inte pratar. Att dom ligger efter med vissa saker gör inget för mig dom ligger före i vissa andra saker. För mig känns det som den naturligaste saken i värden att mina barn inte är som andras.

Det är jobbigt att ha barn med diagnos, Men jag skulle aldrig vilja att dom blev "normala".  Att dom inte skulle kunna ha ett vanligt jobb eller lära sig sociala koder är en myt. Om dom får rätt träning från början så kan dom lära sig nästan allt som andra kan. Men det är inget som funkar för alla barn.

Att ha barn med diagnos är det jobbigaste och underbaraste saken i värden

Oj vilka ENORMA fördomar du har ts. Fy fan! Vem är du att berätta om mina känslor kring mina barn?! Jag har dessutom TVÅ barn med olika diagnoser och känner inte den minsta sorg för det. Mina barn är smarta,snälla,omtänksamma,påhittiga. Har ADHD själv och är inte det minsta misslyckad varken som barn eller nu som vuxen.

Tycker inte du borde skaffa barn ts med dessa fördomar du har.

Vad menar du med "handikapp" ts? Min son är autistisk och jag älskar inte honom mindre för det. Han ÄR fantastisk och för mig är det ingen sorg att ha fått en fantastisk frisk liten pojke. Han var underbar redan från start och jag skulle inte byta bort honom mot NÅGOT i hela världen.

"Men jag känner ofta bara sorg och medlidande med föräldrarna.

Deras liv blev förstört. Alla deras drömmar om hur det skulle vara med en liten knodd som växer och utvecklas med sina vänner och så småningom växer upp till en lyckad vuxen individ.

Allt blev raserat och alla förhoppningar om att barnet ska kunna gå i vanlig skola, lära sig vanliga sociala koder och få ett vanligt arbete är krossade.

Och alldeles särskilt om det finns syskon. Syskon som alltid i hela sin uppväxt kommer hamna i skuggan och inte få sina behov till fullo tillfredsställda eftersom det handikappade barnet kräver all sina föräldrars ork och mycket mer ändå. Det är ju fruktansvärt."

Kan du förklara bättre vad du menar här? Du låter extremt okunnig och fördomsfull ts och jag blir nästan förbannad på att det finns folk som dig som ser NER på andra på detta sett...

Jag känner igen mig i din känsla och tankegång, jag tänkte nog en hel del så innan jag blev förälder. Nu är jag pappa till en liten treåring som fastnat i utvecklingen kring 6mån och förmodligen inte kommer utvecklas längre än så. Han är helt fantastisk, jag älskar honom så otroligt mycket!

För mig har det blivit så att jag insett hur mycket han lär mig om livet och att vara människa, jag har utvecklats väldigt mycket till en person som jag tycker mycket bättre om än den jag var innan. Så jag har honom att tacka för mycket!

Sen ska man inte sticka under stol med att det ibland är jättejobbigt och tiden när jag fick reda på att mitt lilla perfekta barn inte skulle växa upp så som andra barn gör, var ju fruktansvärd. Men mina tankar idag är att jag ibland är ledsen för hans skull, det finns ju så mycket som han inte kommer uppleva men jag kan inte tycka synd om mig!!!

Att uttala sig om "defekta barn" samtidigt som man stavar defekt med två f är som att skriva dum med två m.
Det finns ingen som önskar sig ett barn som är sjukt på något sätt, men att uttala sig som du gör är nedvärderande mot dem som lever med barn som har nån form av handikapp. Tycker man att det är slutet på livet att få ett sjukt barn, ja då är det nog bäst att inte skaffa barn. Även om ett barn föds fullt friskt så kan olyckor hända och då måste man vara stark som förälder.

TS, jag betackar mig det du kallar "medlidande". Jag har inget "lidande", jag har två fantastiska barn varav det ena råkar ha autism. Mitt "normala" barn står inte i skuggan och försummas inte, hon är lycklig och har dessutom en lillebror som både älskar henne och som hon älskar.

Klart jag ibland kan känna att det vore skönt att slippa habiliteringsbesök och allt det andra extra som tillkommer, men samtidigt så gör det här föräldraskapet mig till en bättre människa. Jag påminns hela tiden om allt det där jag glömde förut, som att se det vackra i varje stund och får lära mig nya sätt att kommunicera. Det är helt underbart att få uppleva den här resan.

Jag skaffade inte barn med klara förväntningar på vilka de skulle bli. Jag bryr mig inte om vanlig skola eller "lyckade" vuxna, jag bryr mig bara om att mina barn är välmående och LYCKLIGA. Och det är de, båda två.

Dock så vore det ju för jäkla skönt att slippa möta människor som tänker som du TS, som förutsätter att jag sörjer, att mina barn mår dåligt, att vårt liv är dåligt när det är raka motsatsen.

TS - det finns inga perfekta människor. Alla har sina defekter. Skillnaden är bara hur fort man skaffar sig dem.

Jag har fött 7 A-barn. Genomsnittlig storlek, fin Apgar-poäng, fullt friska och inga handikapp. Sedan födseln har de vid det här laget skaffat sig barnreumatism (4 st), Perthes sjukdom (1 st), hypotyreos (1 st), astma (1 st) och födoämnesallergi (1 st). Det är liksom sådant som händer. Man skaffar sig några fel och defekter i livet.

Den som får ett barn med medfödda defekter kastas huvudstupa in i det, i stället för att vänja sig lite långsamt. Tja, man får helt enkelt vara lite anpassningsbar som förälder ...

Och jag är rädd för att få ett barn som växer upp och resonerar såpass nedvärderande som du gör. Då skulle ju mitt liv vara helt slut. Kanske lika bra att varken du eller jag skaffar några barn då.