En till mamma som oroar sig över autism

Det kan absolut bara vara att han är lugn av sig. Min son fick en allvarlig autismdiagnos och han märktes det ingenting på första året, jättebra ögonkontakt, social och busig. Så det är svårt att märka på så små barn. Magkänslan är dock viktig. Det bästa du kan göra är att uppmuntra honom att vara social, visar det sig sedan att han har autism så lär den bli mindre svår pga det och är han "normal" så gör det ju ingenting heller.

I den åldern hanterade jag det genom att tänka att det inte var hela världen i så fall. Vi anpassade tidigt vårt bemötande och hans miljö som om han skulle ha autism.

Har du några bra tips på hur man uppmuntrar en bebis att vara social?

Jag försöker tänka så också. Och jag tycker heller inte att det är hela världen. Det är ovissheten som leder till oro och är svår att hantera.

Jag har själv autism och tycker inte att det är hela världen. Jag pluggar 75 % och lever ett helt normalt liv. Jag har vänner, intressen och är fullt frisk. Visst behöver jag hjälp med en del saker, jag har boendestöd exempelvis, men jag resonerar som så att alla behöver hjälp med något.

Du verkar ja en härlig inställning till livet! Jag tycker inte heller att en diagnos hade vart hela världen. Mitt primära problem är min oro (som jag tror beror på ovisshet)!som jag känner tar alldeles för stor plats i mitt liv. Tack för era positiva ord, det ger mig lite styrka och jävlar anamma!

Åhhhh vad jag känner igen mig. Har en dotter på just över året. Lever med ständig oro/ovisshet som ofta känns outhärdlig. Kan tyvärr inte komma med några tips hur man genomlever för jag söker själv detsamma. Kram!

Jag har en son med downs syndrom. Det är inte helt ovanligt med dubbeldiagnos, att man har autism också, och jag har funderat mycket på det. Vår son använder t ex mycket repetitiva rörelsemönster, och jag har upplevt att det har varit svårt att få kontakt bland annat när han vaknar och ligger i spjälsängen. Han tittar inte på oss och vänder sig inte mot oss när vi pratar med honom. Nu är han femton månader.

Jag är inte alls lika orolig längre. Dels har jag pratat med både läkare och habiliteringen (bland annat psykolog som utför utredning av misstänkt autism). Många av hans beteenden är inte onormala nu när han är så här liten, utan det är om beteendet hänger kvar när han börjar närma sig tre fyra år det kan vara ett tecken på något mer. Dels har vi nu också fått veta att han har både ett visst synfel och en hörselnedsättning, och det kan ju definitivt påverka kontakten med oss. Han kommer snart att få hörapparater och glasögon. Så det kan ju finnas den typen av naturliga förklaringar också.

För min del skulle det inte vara hela världen om min son skulle visa sig ha autism eller autistiska drag, han "har ju redan downs" och kommer ändå att behöva mycket stöd av oss i livet. Däremot skulle det ju vara bra att kunna stödja på rätt sätt från början.

Min son har det som kallas autismliknande tillstånd. Han är 9 år idag och jag skulle säga att han mår mycket bättre än många andra barn i hans ålder. Han lever mycket i nuet, oroar sig inte och kan glädjas åt de små sakerna i livet :). Visst har det periodvis varit jobbigt. Han har haft en tendens att fastna i saker och då har han fått utbrott som varit svåra att bryta, men nu är det väldigt sällan. Han går i en vanlig grundskola fastän han även har språkstörning och utvecklingsförsening. Han älskar sin skola!:)

Vi föräldrar har aldrig märkt så mycket att han skulle ha dålig ögonkontakt, ibland har dock pedagoger i skolan/förskolan påpekat det. När han var kring året märkte vi att de "var något" på grund av att han började halka efter i utvecklingen, mest motoriskt . Sen i 3-års åldern fick vi träffa en logoped pga dålig språkutveckling. Logopeden gjorde sen att vi fick komma till habiliteringen där han utreddes (utreds ca var tredje år pga att det är svårt att utreda honom då han även har språkstörning).

Lycka till TS! Ingen aning om din lilla har diagnos eller ej men vill mest säga att även om det skulle vara så, så kan det bli väldigt bra för er ändå! :).

Javisst känns det som att oron är otroligt hämmande! Vad är det sim oroar dig?