Ni som gjort abort, såg ni det som...

Som ett medicinskt problem som behövde åtgärdas. Som att frysa bort en vårta eller skära bort ett oönskat födelsemärke.

Vore kul med motiveringar också

Det är Värsta sortens BULLSHIT att hävda att man såg sin abort som ett BARN (om det inte var en högst ovanlig abort som framtvingades av extraordinärt omständigheter så som sen abort pga allvarliga medicinska skäl)

OM man verkligen såg fostret som ett BARN så skulle man givetvis aldrig kunna genomföra aborten precis som att en normal människa inte låter avliva sin ettåring när man inte längre av nån anledning kan ta hand om barnet.

jag håller med i allt du skriver.

Jag längtade efter ett syskon till dottern, men slängde ut karln så det blev inget. Blev, trots skydd, gravid med mitt rebound. Det var självklart att jag skulle ta bort det. För mig var beslutet aldrig jobbigt. Men när jag åkte in och de gjorde ett vul... alltså för mig i alla fall blev det en käftsmäll. Jag ville ju ha syskon till mitt barn. Och där på skärmen var en liten ärta. gyn-läkaren sa att jag var otroligt tidig då de inte ens kunde registrera några hjärtslag, och det blev min räddning. Jag såg det nämligen som ett barn, och hade det varit hjärtslag skulle jag blivit helt förstörd. Fick gå till sköterskan för att ta första pillret, och kunde inte sluta gråta. Jag såg vul-bilden framför mig och visste att jag nu skulle ta en tablett som avslutade allt. Min enda tröst var att det egentligen inte ens börjat, då hjärtat inte slog. Så jag tog tabletten.

Jag skulle aldrig någonsin klara av att göra abort igen. I min värld var det ett barn. Och jag ångrar inte aborten för en enda sekund, men kommer aldrig att göra det igen.

Annat; en oönskad parasit. Typ binnikemask.

Såg det som ett blivande barn, vilket gjorde beslutet otroligt jobbigt.

Som ett barn to be typ. Beslutet var lätt, men det var jobbigt att gå igenom. Jag ångar det dock inte en sekund.

För mig var det också som ett "medicinskt problem". Tekniskt sätt en cellklump, något jag inte ville ha i mig som jag behövde bli av med.

Inga fler?

Just då såg jag det som ett "ingenting", ett problem jag ville skulle försvinna. Jag mådde mest dåligt över att behöva göra det (för det är ju inte så kul att behöva göra gynundersökningar och åka till sjukhuset) och inte för vad jag gjorde.

Några år senare fick jag planerade barn och då och då tänker jag på aborten, inte så att jag mår dåligt över den, mer att jag inser lite mer vad det var jag tog bort, eller snarare vad det hade kunnat bli.

Jag ångrar mig inte alls - jag vet att hade jag inte gjort abort då hade jag inte haft de två fina barn jag har idag. Mer att jag ibland önskar att jag inte hade behövt göra den alls, att jag inte hade blivit gravid just då. Fast så tror jag de flesta tänker.

Eftersom jag ser ett värde i det direkt skulle jag aldrig aldrig genomgå en abort frivilligt. Nej, för mig personligen gör det ont bara att tänka på. Ännu mer nu när jag redan har ett barn. Skönt att jag har rätt att välja själv!

Som ett mellanting mellan alternativ 1 och 2.
En cellklump med ett visst värde i. 
Något mer än att ta bort en cysta eftersom cellklumpen skulle ha blivit ett foster om jag inte valt att ta bort det.
Det var dock inte jobbigt för mig på något psykiskt vis. Jag kände inte att jag dödat något eftersom jag såg det endast som en cellklump. Med ett visst potentiellt värde i.

Jag tänker ibland nu att om det blivit ett barn skulle det ha varit 5,5 år nu och ibland undrar jag om det skulle blivit en pojke eller en flicka. Pappan till min cellklump (dåvarande kk, kan man säga) har blivit pappa till två barn efteråt och visst har jag tittat på bilderna av hans barn och tänkt att min cellklump kanske skulle ha sett ut ungefär sådär.

Men mer än så har jag inte funderat på det. Det var aldrig aktuellt att behålla, jag har fått det barn jag ska ha (och som nu är vuxet) och jag och pappan var inte ett par och vi ville inte bli det heller.