autism/aspberger utredning vuxen

Gick på mitt första samtal med en psykolog förra veckan och när vi var på slutet så tittade hon fundersamt och ställda väldigt specifika frågor för att sen fråga om jag hade funderat på om jag har aspberger, vart lite chockad och sa nej

Hon sa att mycket tyder på att de kan vara något sånt som har spökat för mig och om jag ville kunde vi starta en utredning men att jag skulle gå hem o läsa lite om de sen ge ett beslut på måndag och mycket stämmer men vill gärna veta mer om det är någon här som fått diagnos i vuxen ålder?

Hur går en utredning till? Hur lång tid tar det? Hur ser livet ut efter en aspberger diagnos,vad kan man få hjälp med? Var de värt "besväret"?

Hej fick min Aspbergers diagnos som vuxen ( vid 24-25 års ålder) är nu 31 och jag är jäkligt glad att jag fick göra en utredning nu i efterhand har hjälp mig enormt för nu vet jag varför jag gör och beter mig som jag gör rekommenderar dig starkt att göra utredningen och sen borde du följa bloggaren Joanna Halvardsson som har Aspbergers

Fick min diagnos för några få år sedan och är strax över 30. Hade inte egentligen tänkt så mycket på att jag skulle ha asperger innan utan gjorde mest utredningen då jag är väldigt känslig för intryck och har svårt att koncentrera mig bland folk eller i stökiga miljöer. Visste väl i och för sig att jag brukar tänka och fungera lite annorlunda än andra vad människor överlag gör, men hade ju inte tänkt mig något inom autismspektrat.

Efter diagnosen har jag dock läst om många saker gällande hur jag fungerar som jag inte visste om var vanligt vid diagnoser inom autismspektrat och som jag trodde var lika för alla andra människor omkring mig. På så sätt har diagnosen hjälpt mig att upptäcka saker som är lite udda i mitt liv, men jag visste ju redan innan att jag fungerar som jag gör. Skillnaden är väl att jag tidigare inte visste att andra människor överlag fungerade annorlunda än mig i vissa avseenden eller har mycket lättare för vissa aspekter av livet.

I det stora hela gör ju inte en diagnos så mycket till eller från. Man kan ju få praktik eller lönebidrag direkt (om man behöver anppasningar på arbetsplatsen) via arbetsförmedlingen utifrån diagnosen och skulle man behöva boendestödjare som kommer hem till ens bostad ibland (vill själv inte ha det) för att hjälpa en att ta tag i saker så kan man ansöka om detta via kommunen. Klarar man inte av ett vanligt jobb har man ju rätt till "daglig verksamhet", men det är ju generellt mycket bättre att jobba så att man får en riktig lön och de verksamheterna brukar dessutom ofta vara anpassade efter folk med nedsatt intellektuell förmåga och inte stimulerande för fem öre som jag förstått det på många som haft det.

Förstår precis vad du menar gällande att ha svårt för det sociala på arbetsplatsen. Avskyr ytligt social umgänge (kallprat) och socialt umgänge med fler än några få människor inblande vilket det oftast brukar vara med kollegor.

Då tycker jag det är mycket lättare gällande umgänge med en person i taget där man faktiskt har ett syfte med interaktionen. Är själv utbildad socionom och jobbar inom socialt arbete och tycker snarare att det är lättare med det sociala i sådana sammanhang än på en "vanlig arbetsplats" där inte jobbet egentligen har något med andra människor att göra.

Mitt största problem är dock att få energin att att räcka till för både jobb och privatliv då det mesta slukar mer energi än för vanliga människor.

Jag fick min asperger diagnos för några månader sen och jag är 31 år. Jag fick stå i kö för utredning i 1 år sen tog min utredning några veckor. Jag utreddes av en neuropsykolog på vuxenhabiliteringen och det ställdes en massa frågor, gjordes tester och jag fick lösa uppgifter. Det gjordes även intervjuer med min mamma då det ställdes frågor om min barndom och uppväxt. 

För mig har det varit en lättnad att få svar på varför det sociala aldrig funkat för. Varför jag har stora problem med det sociala, svårt med sociala koder och varför jag alltid känt mig udda. Att vara bland folk tar mycket energi från mig, Har ångestproblematik för att det sociala blir för svårt och jobbigt för mig.

Jag har erbjudits boendestöd men känner inget behov av det. Har fått SIUS stöd, särskilt introduktions och uppföljningsstöd. Jag har ansökt om sjukersättning på 50% och väntar nu på besked om jag blir beviljad. 

Nu är jag arbetslös och tycker det är jätteskönt att bara vara hemma i mitt och min fästmans hus som ligger i skogen. Mår bäst hemma och att vara i skogen med vår hund. Känner ångest och oro inför att ge mig ut i arbetslivet igen men funka inte ekonomiskt att bara vara hemma.

I maj börjar jag praktisera på Samhall på 50% som städare och eventuellt kommer jag får sommarjobb där. Jag har jobbat på Samhall innan och trivdes där. Det är den första arbetsplats där jag känner mig accepterad och respekterad fast jag är udda och tystlåten. 

Jag drömmer om att jobba med djur för jag trivs bättre bland djur än bland människor. Drömmer även om att bli författare för jag har alltid gillat att skriva.