gravid bråkar med sambo

Varför blev han sur på dig?

Før att jag sæger två veckor efter vi flyttat till nytt dyrt hus och han har bytt jobb att jag inte vill detta tror jag. Det førstår jag. Borde sagt nej från børjan.

Ær rædd att vi inte kommer flytta någon gång nu. Att det ær forever.

Ær jag helt dum i huvudet eller?

Klart att du inte är! Det är en stor omställning att flytta ifrån allt och du är dessutom gravid, då vill man ha trygghet! Och man är lite förvirrad :) Ge det lite tid och försök förklara för honom varför du känner som du gör. Jag slår vad om att det är lite hormoner och nojjor inblandat än att du bara inte vill?

Tack før att du svarar. Jo det ær væl lite hormoner också men samtidigt ønskar jag mest flytta hem. Kænns som livet har lite andra prioriteringar nu. Tråkigt bara att vi inte kan prata om det utan att bråka, han blir så arg nær jag sæger jag vill flytta hem. Idag nær vi bråkade sa han också att han ville flytta ut. I stundens hetta. Det har vi aldrig sagt till varandra innan så det kænns inte bra.

Men vi har pratat om det efteråt och ær vænner och så. Men det gnager verkligen. Kan inte sova.

Även om det känns som att det är forever så är det inte det. Man kan alltid flytta trots att det såklart är svårare om man köpt hus osv men omöjligt är det inte. Tror det är viktigt att du har den tanken. Sen att du ger det lite tid. Någonstans måste du ju ha velat flytta dit också? Få honom att förstå dina tankar.

Jo det ær sant. Vi køpte ett nybygg och då var jag verkligen klar att flytta från oslo. Men nær vi skulle flytta 8 månader senare kænde jag att jag trivdes bættre i oslo och ville stanna. Bott borta från familjen i 10 år, vill hem! Inte vara længre bort

Oj, vad jag förstår dig! Vi bor i Oslo och vi vill flytta hem (båda är svenskar) och idag väntar vi på att en bank ska ge oss lånelöfte i Sverige, lite vår absolut sista möjlighet och hopp. Jag tror inte vi kommer få det, och då blir vi kvar i Oslo väldigt länge på grund av att vi inte har råd (hyran äter upp vår inkomst). Kan inte direkt flytta till mindre heller nu.

Jag är gravid också och att inte bo nära hem när sonen kommer gör mig helt... tom.

Vi bråkar inte om vad vi ska flytta dock, men förstår att det gör det ännu tuffare att han inte förstår dig! Det är klart att det är mycket mer med hormonerna och allt, men det är inte lätt att vara lång från sin familj, speciellt inte när man ska få barn.

Hoppas det känns bättre snart. Och du, det kan kännas som för alltid (gör det för mig just nu), men så en dag är du hemma igen och allt vänder. Liten tröst när man vill hem NU, jag vet. Kram på dig! Hoppas du kan få lite mer stöd från honom för dessa tankar är svåra att ha att göra med helt ensam.

Hade inte tyckt det hade varit jobbigt om vi inte hade bråkat. Jag kan bo hær om jag vet att det inte ær før evigt. Men ær rædd før att han aldrig kommer at sæga ja till något annat. Och att man ær fast. Jag ær inte sæker på at vi vill detsamma I det långa loppet.
Vi har det vældigt bra som par och han ær en snæll kille. Så om jag bara hade kommit øver min hemlængtan hade allt varit perfekt. Men det gnager liksom hela tiden.
Hade jag varit sjælv hade jag flyttat hem på dagen typ.

Ni kanske måste komma överrens om att prova det här en viss tid 1-2 år? Och om du inte trivs att ni måste titta på en ny lösning sen

Jo det kunde vi. Vi har egentligen sagt 5 år sen se. Då ær hon I magen børja skolan så då måste vi bestæmma oss. Ær bara nojig at han kommer sæga nej till flytt då. Men det kanske bara ær jag som borde chilla lite.

Ja och du behöver nog vänja dig lite och se vad som händer.