Jag ville ha fler men inte han - men jag vill inte bli bitter?

Jag är inte färdig med barn men han är. Så det kommer inte bli någon trea. Efter att vi faktiskt försökt i två år med bara två missfall som resultat. Såå mycket i mitt liv de här åren har handlat om att bli gravid och att få ett barn till. Så mycket längtan, drömmar och förhoppningar men också läkarbesök, försiktighet med mediciner och allt sånt. Som nu bara ska packas undan i huvudet och glömmas. Alla bebisgrejor säljas. Osv.

Hur kommer man vidare, hur gör man för att inte bli bitter. Hur gör man för att inte sörja resten av livet? Att inte få ont i hjärtat varje gång man ser en gravid eller en bebis?

Vi ska gå på familjerådgivning, det har vi redan bokat. För att få hjälp att prata om det här. För nu står vi så långt ifrån varandra att det inte går.

Varför vill han inte ha fler barn så plötsligt?

Känner med dig. Och tror jättemycket på rådgivning, det var väldigt nyttigt för oss.
Men jag är lite i en annan sits, jag har ett barn och önskar två. Alltså har mitt barn inget syskon, du har ändå två som har varandra. Men jag förstår absolut din längtan och jag förringar inte den.
Till slut ligger beslutet hos en själv; Lämna och kanske få fler barn med ny partner eller på egen hand. Eller stanna, bearbeta så gott det går och leva med det beslutet.
Det känns som pest eller kolera men allt är f-n inte lätt här i livet.

Hej. Är också i samma sits. Men vi har 1 barn och jag vill ha 1 till eller 2. Men hos min sambo är det tvär nej. Ingenting kan få honom att ändra sig och jag känner mig som en tjatkärring. Vårt barn är 5 år. Och jag blir bara mer och mer bitter över det här. Dels för att barnet blir äldre och får då en stor ålders skillnad mot syskonet. Om det nånsin blir nåt. Och att vårt barn verkligen vill ha syskon. Och det skär i hjärtat när vårat barn säger att hon önskar sig ett syskon och då sambon svara aldrig i livet. Blir så ledsen av att känna att vi inte kommer uppfylla varken min eller mitt barns önskan. Har börjat bli deprimerad av detta. Och lura tills sig ett till funkar ju inte heller. Dels för det är omoraliskt och dels för vi inte knullat på snart 2 år liksom.

Vad ledsamt att höra, jag har längtat i ca tre år nu och det jag kan säga är att det inte blir bättre. Det går inte över. Och det gör jätteont att veta att den enda som kan "hjälpa" mig att lösa problemet =  alltså bli far till mitt barn, tvärvägrar. Vad gör man?

Jag vill inte heller lura mig till ett barn. Det är det första folk säger till mig när jag berättar hur läget är (jag har varit brutalt ärlig det senaste året när jag fått frågan om syskon). Att det är bara att "köra på liksom" så är problemet löst. Men det vill jag väl inte? Jag vill ju innerst inne att min man ska VILJA ha fler barn. Jag är inte intresserad av att ha barn med någon som inte vill ha barnet.

Försöker som bäst peppa mig nu att ta upp det igen och ställa någon sorts ultimatum för jag kan inte leva så här mer. Någonstans får det vara stopp. Särskilt som jag vet att jag aldrig kommer släppa det här, jag kommer vara sååååå bitter sen när jag är 50-55 och ser tillbaka på den här tiden i mitt liv och ångra att jag inte verkligen fattade beslut utifrån hur jag själv kände.

Så att min man fattar att just nu ligger detta i hans händer och kan han inte komma fram till ett beslut inom sig själv så måste han förstå att det kan leda till att jag lämnar honom...

Jobbigt för dig också när er barn säger själv att hen vill ha syskon. Den pressen har i varje fall inte jag känt, inte så att jag mått dåligt av den.