Fattar inte det här samhället?!

Jag förstår inte hur det här samhället är tänkt att fungera.

Om man mår akut psykiskt dåligt så man har risk för att skada sig eller är av mer allvarlig grad ja då kan man söka psykakut eller psykiatrisk mottagning. Om man inte mår så dåligt utan fungerar ändå rätt så normalt då brukar man inte få komma dit. 

Mår man lagom dåligt om vi kallar det för det så ska man till vårdcentralen. Men på vårdcentralen är allt fokus på att få dig tillbaka i arbete, eller att så fort som möjligt klara dig själv på egen hand. Been there done that. Det fanns inget intresse av att göra någon långsiktig support eller hjälp när man väl klarade sig självt. Vilket gör att man faller tillbaka rätt lätt några år efter. Väldigt fokus på att klara sig själv o arbeta.

Så är man lagom sjuk och behöver en långsiktighet i sin behandling så återstår privata psykologer/terapeuter. Men dessa kostar i snitt 1000kr för en timme. Att gå till en sån är förenat med stora utgifter som gemene man inte har råd med i sin månadsekonomi. 

Hur har man tänkt i Sverige? Är man lagom sjuk på en sån nivå så att vårdcentralen tycker inte du är tillräckligt sjuk för att du ändå arbetar och klarar dig, men samtidigt inte mår bra och deprimerad så man egentligen skulle behöva vård med lite mer långsiktighet. Samtidigt har man inte de ekonomiska resurserna att få det privat. 

Ska man då behöva gå med depression och må dåligt?? Ska man vänta tills man blir värre innan man får hjälp för att lyftas till nästan bra och falla ner igen. Eller hur fungerar vårt system egentligen?

Inte undra på att man struntar i vården sen och många tar sitt liv istället.