• anvandarnamn8

    Nekad kejsarsnitt i Varberg, svår fobi för förlossningsskador

    Hej, och förlåt för att mitt inlägg är så extremt långt!


    Jag väntar mitt första barn om ca 3 veckor. Det är alltså inte särskilt lång tid kvar. Jag har varit på ett Aurorasamtal i Varberg eftersom jag är fobiskt rädd för förlossningsskador (framfall, sfinkterruptur, större bristningar, etc), och denna rädsla blir värre och värre för varje dag som går (hade problem med framfall förra året p.g.a. en skada, och det var något av det värsta jag har varit med om). Är inte särskilt rädd för själva förlossningen och smärtan, utan snarare att jag p.g.a. min rädsla för skador ska motarbeta min kropp under förlossningen. Jag är så hysteriskt rädd att jag skulle kunna knipa istället för att krysta när det behövs, just för att jag inte vill spricka eller liknande. Det är även möjligt att jag skulle kunna få panikångestattacker och bli helt hysterisk, vilket skulle kunna vara farligt både för mig och bebisen. Jag går redan hos en psykolog, och det har inte hjälpt alls, så att säga att jag ska jobba med mina rädslor fungerar inte riktigt... särskilt inte nu när det är så lite tid kvar.


    På Aurorasamtalet sa BM att jag antagligen inte kommer få kejsarsnitt eftersom jag är en frisk förstagångsföderska. Jag förstår att man inte vill bevilja snitt hur som helst, och jag har mycket stor respekt för att det är en stor bukoperation som kan innebära risker. Men jag är påläst och väl medveten om vilka risker som finns, och mina rädslor är så svåra att de väger tyngre. Jag känner mig själv så väl, och vet att ett planerat KS skulle vara det bästa för mig och min bebis. Att påbörja en vaginal förlossning när man mår som jag gör nu skulle t.o.m. kunna vara farligt för oss båda.


    BM sa även något som jag reagerade på: att om jag nu skulle bli beviljad KS skulle jag ändå vara tvungen att gå igenom hela värkarbetet, för att sedan själv kunna säga att jag vill fortsätta med KS innan utdrivningen sker (ett så kallat förlossningskontrakt). Det skulle vara mycket svårt för mig eftersom jag:


    1) Redan har en sådan extrem ångest inför förlossningen och är rädd att detta skulle kunna leda till förlossningsdepression: det känns redan som att jag är på väg in i en depression (sover inte på nätterna, kan inte äta ordentligt eller gå till skolan, vill bara gråta och ligga i sängen). Det har gått så långt att jag börjar äcklas av att känna bebisens rörelser, för då blir jag påmind om att hen måste komma ut, antagligen på ett sätt som jag inte klarar av psykiskt. Det är helt fruktansvärt och jag känner mig hemsk, men jag håller på att bryta ihop. 


    2) Jag bor i Göteborg, men vill föda i Varberg eftersom jag har extremt dåliga erfarenheter av Östra efter att ha varit inlagd där en natt under graviditeten, plus efter att ha genomgått en traumatisk abort där (hemskt bemötande och skuldbeläggande från personal). Min sambo och jag har ingen bil, han har inget körkort, bådas föräldrar bor långt bort, och ingen annan skulle kunna skjutsa oss till BB. Är det verkligen så att värkarna måste sätta igång innan ett planerat KS? Så har jag inte uppfattat det när jag har läst andras berättelser om KS i Varberg här på FL! 


    Nu är jag helt livrädd för att jag ska bli nekad KS, det här tar över hela mitt liv och vardag (och min sambos också). Finns det något man kan göra för att gå vidare med frågan om jag blir nekad? Någon annan här som har blivit nekad i Varberg och gått vidare med det på annat sätt? Eller någon som har erfarenhet av ett sjukhus där de är mer humana vad gäller synen på planerat KS pga. förlossningsrädsla? Kanske Borås? Jag är villig att föda var som helst i landet, bara jag kan bli garanterad ett snitt.


    /Desperat

  • Svar på tråden Nekad kejsarsnitt i Varberg, svår fobi för förlossningsskador
  • Anonym (Cam)

    Kolla upp vad som står i patientskyddslagen. Det står att all vård ska ske i samråd med patienten. Att köra över dina önskemål kallar inte jag samråd. En del landsting tar betalt för kejsarsnitt som inte är medicinskt påkallade. Men stå på dig om du är rädd! Det är ingen skam att begära snitt för att man är livrädd, man lär inte få tapperhetsmedalj för att man föder vanligt.

  • Anonym (!!!)

    Åh vad jag lider med dig! INGEN ska behöva må såhär dåligt inför en förlossning! De råd jag kan ge är: vänta inte på att bli kallad till något samtal utan kontakta sjukhuset själv, omgående. Berätta precis det du skrivit här. Kräv att få träffa en läkare snabbt, du har inte så mycket tid på dig. När du väl träffar läkaren, visa det du skrivit om du har svårt att uttrycka dig. Ta med dig sambon. Bråka om det behövs, du är påläst och klok och jag tror absolut att du gör rätt i att vilja ha ett snitt, det kan bara du veta.

    Om de säger nej, fortsätt att ringa och tjata. Hoppas att du får ett snabbt och positivt besked!

  • bf2014

    Om du vill kan du inboxa mig. Jag blev nekad planerat snitt både i Gbg och Varberg men fick ett sk snittkontrakt i varberg. Min förlossning blev en riktig drömförlossning tack vare Varberg, trots att jag kände exakt som du gör nu före förlossningen. Jag gick igenom en tuff resa för att få ett beviljat snitt men skriver gärna privat med dig ist om du vill.

  • anvandarnamn8

    Tack så mycket för era svar! Jag träffade förlossningsläkaren i Varberg igår. Han var verkligen jättetrevlig och väldigt förstående, men de har som policy att endast tillåta förlossningskontrakt. Förlossningen måste alltså sätta igång och jag måste vara 3 cm öppen - först då kan jag be om snitt. 


     


    Jag litar dock inte alls på det här kontraktet. Jag tror absolut inte att personalen vill "lura" mig till en vaginal förlossning, men han sa själv att mer akuta operationer kan komma emellan (vilket är fullt förståeligt), och att de inte gör ett snitt om förlossningen har hunnit gå för långt. Vi bor ju mer än en timme från Varberg och har ingen som kan skjutsa oss när det väl är dags. Det känns superstressande, och förlossningskontraktet känns inte alls som en tröst. Eftersom jag är förstagångsföderska kommer det ju antagligen inte gå så fort, men man vet ju aldrig. Det är min skräck att vi ska komma dit och att de ska säga att det tyvärr är för sent för snitt. Eller att jag ber om det, men inte får det för att något annat har kommit emellan. 


     


    Mår sämre och sämre över det här. Vet inte hur jag ska klara av de här sista veckorna utan att bli helt galen. Läkaren ville i alla fall komma i kontakt med min psykolog och få hennes bedömning om mitt psykiska tillstånd (vilket psykologen menar är kris just nu)... mitt sista hopp är att psykologen kan övertyga läkaren om att ett planerat snitt vore det bästa för mig och min bebis. 

  • Anonym (Jnb)

    Friska förstföderskor får endast snitt vid diagnosticerad psykisk sjukdom eller övergrepp.

    Det är riktlinjerna (socialstyrelsen). Läs dem (i"ndikation för kejsarsnitt på moderns önskan").

    Om du inte har diagnos, ljug om övergrepp.

    Det är mitt tips.

    Annars kommer du föda vaginalt. Tyvärr.

    Min diagnosticerade "primär förlossningsfobi" hjälpte inte ens. Ingen psykisk sjukdom.

    Jag har dock övergrepp i bagaget (antagligen därifrån fobin kommer), och så fort jag nämnde det så gick jag godkänt. Att sitta där och fläka ut detta brutala sår för en främling var dock horribelt. Hemskt att man ska behöva det. Förstörde hela min grav och spädbarnstiden att öppna detta sår igen.

  • anvandarnamn8
    Anonym (Jnb) skrev 2015-05-05 14:46:03 följande:

    Friska förstföderskor får endast snitt vid diagnosticerad psykisk sjukdom eller övergrepp.

    Det är riktlinjerna (socialstyrelsen). Läs dem (i"ndikation för kejsarsnitt på moderns önskan").

    Om du inte har diagnos, ljug om övergrepp.

    Det är mitt tips.

    Annars kommer du föda vaginalt. Tyvärr.

    Min diagnosticerade "primär förlossningsfobi" hjälpte inte ens. Ingen psykisk sjukdom.

    Jag har dock övergrepp i bagaget (antagligen därifrån fobin kommer), och så fort jag nämnde det så gick jag godkänt. Att sitta där och fläka ut detta brutala sår för en främling var dock horribelt. Hemskt att man ska behöva det. Förstörde hela min grav och spädbarnstiden att öppna detta sår igen.


    Hej! Ja, jag har läst Socialstyrelsens riktlinjer, just texten du nämner, ett flertal gånger... men jag vet också förstföderskor som p.g.a. förlossningsrädsla har fått snitt beviljat ändå. I "Indikation för kejsarsnitt på moderns önskan" står det t.ex. såhär: "En bedömning av kvinnans möjligheter att genomföra en vaginal förlossning har gjorts utifrån risken att det ska bli ett akut kejsarsnitt, en förlossningskomplikation ska uppstå eller att kvinnan ska drabbas av förlossningsrelaterad psykisk ohälsa." Det är just det med psykisk ohälsa som jag tänker kan vara aktuellt att ta med i bedömningen av mitt fall. 


    En gynekolog jag besökte för några månader sedan sa att det faktiskt kan vara farligt att försöka gå igenom en vaginal förlossning om man har en sådan extrem skräck. För min del är jag visserligen rädd för att någon komplikation ska uppkomma under förlossningen p.g.a. min fobi, men även att anknytningen till bebisen ska bli helt förstörd för att jag känner så mycket ångest inför allt som har med förlossning att göra. Förhoppningsvis kan min psykolog prata om detta med läkaren.


    Kanske beror beslutet på vem man träffar, eller vilket sjukhus man söker sig till? Det verkar ju skilja sig mycket mellan landstingen. Det är sjukt att du inte fick snitt beviljat trots din diagnos, utan att du var tvungen att berätta om övergreppen! Det låter hemskt, och jag är ledsen att du fick uppleva det! Får jag fråga inom vilket landsting du blev nekad? 

  • Anonym (vecka 36)

    Det låter helt SJUKT det TS beskriver...förlossningskontrakt?! Här i mitt landsting säger läkarna och barnmorskorna att INGEN kan bestämma hur en kvinna ska föda. Är man förlossningsrädd får man gå på samtal och bearbeta sin rädsla, sedan välja förlossningssätt. Jag skulle aldrig gå med på att föda vaginalt om jag vore så rädd. Jag valde kejsarsnitt den här gången då min första förlossning slutade med ett akut snitt. Jag har ju aldrig varit förlossningsrädd men hade jag varit hade jag inte accepterat annat än ett snitt. 

    Spelar ju ingen roll att jag berättar att verkligen majoriteten av alla vaginala förlossningar går bra utan att kvinnan för men. Att smärtan är hanterbar, och att man klarar mer än va man tror. Jag upplevde det så i alla fall. Min förlossning fick tyvärr avslutas med akut snitt då hon fastnade i bäckenet,krystvärkarna blev svagare osv. Men vägen dit var magisk även om det var smärtsamt.

    Hoppas du får hjälp TS.

  • anvandarnamn8

    Hej igen! Tänkte uppdatera er som har varit snälla och tagit er tid att skriva: jag var hos BM idag, och hon har varit ganska säker på att bebisen ligger med huvudet fixerat nedåt sedan några veckor. Men idag var hon osäker och gjorde ett UL, och bebisen ligger i säte! Jag ringde och pratade med Odeback, och som det ser ut nu kommer jag få ett planerat snitt om inte bebisen vänder sig av sig själv (vilket hon troligen inte gör då jag är i v. 37+4). Han skulle höra av sig imorgon. 


    Åh, vad skönt om det löser sig på det här sättet! Då skulle jag kunna slappna av lite och bara koncentrera mig på bebis istället för att känna ångest!

  • Anonym (ljug)
    Anonym (Jnb) skrev 2015-05-05 14:46:03 följande:

    Friska förstföderskor får endast snitt vid diagnosticerad psykisk sjukdom eller övergrepp.

    Det är riktlinjerna (socialstyrelsen). Läs dem (i"ndikation för kejsarsnitt på moderns önskan").

    Om du inte har diagnos, ljug om övergrepp.

    Det är mitt tips.

    Annars kommer du föda vaginalt. Tyvärr.

    Min diagnosticerade "primär förlossningsfobi" hjälpte inte ens. Ingen psykisk sjukdom.

    Jag har dock övergrepp i bagaget (antagligen därifrån fobin kommer), och så fort jag nämnde det så gick jag godkänt. Att sitta där och fläka ut detta brutala sår för en främling var dock horribelt. Hemskt att man ska behöva det. Förstörde hela min grav och spädbarnstiden att öppna detta sår igen.


    Det där stämmer inte alls!!! Jag fick snitt beviljat utan.att ha någon "psykisk sjukdom " eller något överfall. Och detta var i januari.

    Sluta ljug.
  • Anonym (juni)
    Anonym (ljug) skrev 2015-05-07 10:42:29 följande:
    Det där stämmer inte alls!!! Jag fick snitt beviljat utan.att ha någon "psykisk sjukdom " eller något överfall. Och detta var i januari.

    Sluta ljug.
    Samma för mig. Iof var det 2007 jag fick beviljat men jag var förstföderska och hade enbart rädsla för förlossning som anledning. Kan ju hända att de blivit hårdare  och kräver fler anledningar nu? Fick också igenom planerat snitt utan problem nu när jag väntar barn nr 2
  • Anonym (ljug)
    Anonym (juni) skrev 2015-05-10 20:19:15 följande:

    Samma för mig. Iof var det 2007 jag fick beviljat men jag var förstföderska och hade enbart rädsla för förlossning som anledning. Kan ju hända att de blivit hårdare  och kräver fler anledningar nu? Fick också igenom planerat snitt utan problem nu när jag väntar barn nr 2


    Inte i vårat landsting iallafall. Var på ett möte med en barnmorska som skulle vara "utbildad" att ta hand om förlossningsrädda och hon var så oförstående att vi sa att det är ingen idé att vi pratar med henne mer så bokade tid med läkaren och han frågade bara om vi ska boka in det och jag sa ja.
  • Anonym (görEJsnitt)

    Nu skrev jag precis ett långt svar till en annan om snitt i en annan tråd, och lat som jag är orkar jag inte skriva om den så texten passar ditt inlägg, men budskapet är detsamma. Snittet gjordes på Varbergs sjukhus.


    Jag gjorde ett akut kejsarsnitt för 9 månader sedan och skulle alla dagar välja att göra en vaginal förlossning.


    1. Det känns inte när de sätter in katetern då du blir bedövad, men att ta ut den däremot svider.2/3. Jag har för mig att de använder en sug för att kontrollera blodet. Tarmarna ligger bakom livmodern och de kommer således inte åt dem med skalpellen. Jag förlorade 2 liter blod under mitt kejsarsnitt och fick därför få bloddonation.


    4. Nej, de glömmer inte sy ihop någon del.


    5. Risken för propp efter snitt är ganska stor, därför måste du upp och röra dig så fort du orkar/kan och du får även blodförtunnande sprutor i 7 dagar (tror jag det var) för att förhindra proppbildning.
    6. Svårt och svårt... Det är svårt att hitta musklerna igen då du förlorar känsel i magen eftersom de skär av dina nervtrådar. Jag hade ingen kontroll över min tarmtömning på ca 2 månader, sedan blev det gradvis bättre. Vilket ledde till att jag kunde inte åka någonstans utan att hela tiden vet att det fanns en toalett i närheten. Otroligt mysigt.
    7. Du är uppkopplad på diverse övervakningsmonitorer samt det är x antal folk inne i rummet med dig, du får också en hel del förberedande medicin för att det inte ska ske.
    8. Nej stygnen går inte upp. De ska klara av en påfrestning så som magsjuka utan att gå upp, men ont som fan gör det. Försök dämpa dina hostningar och nysningar. Hehe

    Jag fick även en sårinfektion i snittet och fick ligga inne i 10 dagar och gå på många läkarkontroller när jag väl blev utskriven. Antibiotikan som jag fick intravenöst gjorde så sonens hud frättes upp i blöjområdet och han hade otroligt ont utav detta. 
    Kunde inte gå upprätt på flera veckor och att ta mig ur bilen/upp från stolen/soffan etc tog månader innan jag klarade av att göra utan smärta. Tog någon månad innan jag kunde bära vanliga trosor och byxor (levde i klänning och de sexiga nättrosorna man får från förlossningen under denna period)
    Ska även tillägga att jag än idag fortfarande har problem med känselbortfall på magen och beröring. Beröring gör så fruktansvärt ont. Har svårt att byta blöja på sonen och klä på honom då hans fötter når min mage. Sex utan "skyddstyg" emellan mig och sambon är omöjligt, hud kontakt klarar jag fortfarande inte av men är det ett tyg emellan så klarar jag av att bita ihop. Detta gäller även kramar/klappar/all typ av beröring. Fast egentligen så borde inte det vara det största bekymret då pga känselbortfallet jag inte känner mycket utav penetrationen när vi har sex. Vilket leder till att jag har svårt för att bli våt och penetration gör ont.

    Ursäkta för den otroligt negativa texten men jag ville bara berätta att även kejsarsnitt kan gå åt helvete ;D

  • Anonym (ljug)
    Anonym (görEJsnitt) skrev 2015-05-11 15:44:50 följande:

    Nu skrev jag precis ett långt svar till en annan om snitt i en annan tråd, och lat som jag är orkar jag inte skriva om den så texten passar ditt inlägg, men budskapet är detsamma. Snittet gjordes på Varbergs sjukhus.

    Jag gjorde ett akut kejsarsnitt för 9 månader sedan och skulle alla dagar välja att göra en vaginal förlossning.

    1. Det känns inte när de sätter in katetern då du blir bedövad, men att ta ut den däremot svider.2/3. Jag har för mig att de använder en sug för att kontrollera blodet. Tarmarna ligger bakom livmodern och de kommer således inte åt dem med skalpellen. Jag förlorade 2 liter blod under mitt kejsarsnitt och fick därför få bloddonation.

    4. Nej, de glömmer inte sy ihop någon del.

    5. Risken för propp efter snitt är ganska stor, därför måste du upp och röra dig så fort du orkar/kan och du får även blodförtunnande sprutor i 7 dagar (tror jag det var) för att förhindra proppbildning.

    6. Svårt och svårt... Det är svårt att hitta musklerna igen då du förlorar känsel i magen eftersom de skär av dina nervtrådar. Jag hade ingen kontroll över min tarmtömning på ca 2 månader, sedan blev det gradvis bättre. Vilket ledde till att jag kunde inte åka någonstans utan att hela tiden vet att det fanns en toalett i närheten. Otroligt mysigt.

    7. Du är uppkopplad på diverse övervakningsmonitorer samt det är x antal folk inne i rummet med dig, du får också en hel del förberedande medicin för att det inte ska ske.

    8. Nej stygnen går inte upp. De ska klara av en påfrestning så som magsjuka utan att gå upp, men ont som fan gör det. Försök dämpa dina hostningar och nysningar. Hehe

    Jag fick även en sårinfektion i snittet och fick ligga inne i 10 dagar och gå på många läkarkontroller när jag väl blev utskriven. Antibiotikan som jag fick intravenöst gjorde så sonens hud frättes upp i blöjområdet och han hade otroligt ont utav detta. 

    Kunde inte gå upprätt på flera veckor och att ta mig ur bilen/upp från stolen/soffan etc tog månader innan jag klarade av att göra utan smärta. Tog någon månad innan jag kunde bära vanliga trosor och byxor (levde i klänning och de sexiga nättrosorna man får från förlossningen under denna period)

    Ska även tillägga att jag än idag fortfarande har problem med känselbortfall på magen och beröring. Beröring gör så fruktansvärt ont. Har svårt att byta blöja på sonen och klä på honom då hans fötter når min mage. Sex utan "skyddstyg" emellan mig och sambon är omöjligt, hud kontakt klarar jag fortfarande inte av men är det ett tyg emellan så klarar jag av att bita ihop. Detta gäller även kramar/klappar/all typ av beröring. Fast egentligen så borde inte det vara det största bekymret då pga känselbortfallet jag inte känner mycket utav penetrationen när vi har sex. Vilket leder till att jag har svårt för att bli våt och penetration gör ont.

    Ursäkta för den otroligt negativa texten men jag ville bara berätta att även kejsarsnitt kan gå åt helvete ;D


    Det är ju olika föe alla, varför ska man skrämma upp varandra?

    1. Fick katedern före bedövning och det gjorde skitont, hade ont hela tiden men att ta ut den gjorde inte ont.

    5. Man får hjälp att komma ur sängen men ja man ska samma dag upp och röra på sig. Fick blodförtunnande sprutor i TVÅ dagar, dagen innan och dagen efter.

    6. Ja det var svårt att bajsa den första veckan (!!!). Jag vågade som inte trycka på för det känns som om allt ska trilla ut. Microlax hjälpte.

    Jag kunde ha vanliga trosor från dag tre, och ja det spänner och gör ont men man överlever. Det är ju trots allt en stor operation.

    Dottern är idag tre månader och livet är som vanligt. Slutade ha ont efter ca 2 v (der gör inte dödsont hela tiden.

    Författaren i detta inlägg verkar ha haft otur men om man har ett nick som "görEJsnitt" så förstår man ju vad hon är ute efter. Allas upplevelser är olika och jag hade den mest underbara. Säger inte heller att det går bra för alla men att hålla på och försöka skrämma upp andra med sina otroligt ovanliga historier hjälper varken dig eller TS.
  • Anonym (Sam)
    Anonym (ljug) skrev 2015-05-11 17:03:23 följande:
    Det är ju olika föe alla, varför ska man skrämma upp varandra?

    1. Fick katedern före bedövning och det gjorde skitont, hade ont hela tiden men att ta ut den gjorde inte ont.

    5. Man får hjälp att komma ur sängen men ja man ska samma dag upp och röra på sig. Fick blodförtunnande sprutor i TVÅ dagar, dagen innan och dagen efter.

    6. Ja det var svårt att bajsa den första veckan (!!!). Jag vågade som inte trycka på för det känns som om allt ska trilla ut. Microlax hjälpte.

    Jag kunde ha vanliga trosor från dag tre, och ja det spänner och gör ont men man överlever. Det är ju trots allt en stor operation.

    Dottern är idag tre månader och livet är som vanligt. Slutade ha ont efter ca 2 v (der gör inte dödsont hela tiden.

    Författaren i detta inlägg verkar ha haft otur men om man har ett nick som "görEJsnitt" så förstår man ju vad hon är ute efter. Allas upplevelser är olika och jag hade den mest underbara. Säger inte heller att det går bra för alla men att hålla på och försöka skrämma upp andra med sina otroligt ovanliga historier hjälper varken dig eller TS.
    Det är ju uppenbart okej att skrämma upp varandra på detta forum angående vaginal förlossning och de komplikationerna som kan uppstå då. Det är tydligen också okej att uppmana varandra till att ljuga om sexuella övergrepp för att få ett kejsarsnitt beviljat. (läst i andra trådar)
    Varför skulle det då vara fel at beskriva hur komplikationerna efter ett kejsarsnitt kan bli?
    Ni som tror att det är guld och gröna skogar att få ett planerat snitt jämfört med en vaginal förlossning behöver få perspektiv på saken.
  • Anonym (görEJsnitt)
    Anonym (Sam) skrev 2015-05-22 09:57:06 följande:
    Det är ju uppenbart okej att skrämma upp varandra på detta forum angående vaginal förlossning och de komplikationerna som kan uppstå då. Det är tydligen också okej att uppmana varandra till att ljuga om sexuella övergrepp för att få ett kejsarsnitt beviljat. (läst i andra trådar)
    Varför skulle det då vara fel at beskriva hur komplikationerna efter ett kejsarsnitt kan bli?
    Ni som tror att det är guld och gröna skogar att få ett planerat snitt jämfört med en vaginal förlossning behöver få perspektiv på saken.
    Tack, det var precis vad jag menade
  • anvandarnamn8

    Hej!


    Nu är min dotter snart 14 veckor och jag tänkte uppdatera om hur det gick för mig/oss vid kejsarsnittet på Varbergs sjukhus. Men först och främst vill jag säga att det är helt onödigt att skrämma upp en person som ska genomgå ett kejsarsnitt (oberoende av anledning. Från början ville jag ju göra det p g a fobi för förlossningsskador, men till slut fick jag göra det för att bebisen låg i säte) ELLER en vaginal förlossning genom att lista upp allt som gick fel när man själv genomgick det. Att en person kallade sig "görEJsnitt" hjälpte knappast mig dagen innan jag skulle göra ett. Att föda vaginalt när hon låg i säte var liksom inte ett alternativ, och jag blev istället uppskrämd och ledsen dagen innan jag skulle få mitt barn. Jag menar inte att förminska era upplevelser, ni som har upplevt KS som något negativt, men jag bad inte om att få höra det i just denna tråd. Som jag nämnde var jag väl införstådd med allt som kan gå fel, och jag ville ändå göra kejsarsnitt. Jag visste också att en vaginal förlossning kan vara helt problemfri, men det hjälpte inte min fobi. 


    Nåväl.


    1) Personalen var helt fantastisk, vi kan inte tacka dem nog! 


    2) Operationen gick hur bra som helst och bebisen mådde bra från start! Det kändes visserligen konstigt när de rotade runt i magen, men allt gick superbra. Det enda som jag tyckte var jobbigt under hela tiden på sjukhuset var när barnmorskan efter operationen kom in och knådade på magen för att kontrollera så att blodet kom ut i bindan och att livmodern drog ihop sig. Det tyckte jag var jätteobehagligt. Bebisen mådde förresten bra från start, hon skrek direkt när hon kom ut och hade inga andningsproblem. 


    3) Det gick smärtfritt att både sätta och ta ut katetern. Det var ju inte skönt, men gjorde inte ont och var inget jag hade behövt vara rädd för. Samma gäller ryggbedövningen som jag var så nervös inför.


    4) Ja, det är klart att det gjorde lite ont i magen efter operationen, men VERKLIGEN inte så farligt. Jag var uppe och gick samma kväll (med hjälp av en fin barnmorska) och tog t o m en lång dusch. Andra dagen gick jag mycket, duschade själv, sminkade mig (orkade alltså stå upp en lång stund) och tog emot besök av våra familjer. Nemas problemas!


    5) Jag kunde bajsa två dagar efter operationen. Det gjorde inte ont över huvud taget, utan gick precis som vanligt. 


    6) Mitt snitt läkte hur fint som helst och jättesnabbt. Jag hade inte ont alls, det bara högg till lite när jag nös/hostade/skrattade. Jag glömde t o m att ta mina värktabletter flera gånger om dagen just för att jag inte kände av det. Efter en vecka kunde jag gå långa promenader utan problem och efter ca 2 veckor kände jag mig helt återställd. Efter tre veckor kunde jag ha på mig mina tightaste höga jeans utan att det gjorde ont. På nätterna ligger vår dotter bredvid mig, och hon sparkar HÅRT på snittet varje natt. Det gör inte ont. Känslobortfallet kring ärret bör komma tillbaka inom något år enligt läkarna, men gör det inte det så gör det mig inget. 


    Tack till er som skrev! Jag förstår att jag kan ha haft en enorm tur med mitt KS (även om jag känner till många som har haft en liknande positiv upplevelse), men jag ville ändå dela med mig eftersom jag startade tråden, och för att svara er som delgav mig sina skräckhistorier: allt gick över förväntan. Kram

Svar på tråden Nekad kejsarsnitt i Varberg, svår fobi för förlossningsskador