Jaa ovissheten är hemsk. Och att det är så långt kvar av graviditeten känner jag. Mycket kan hända.
Hoppas verkligen på ett elektriskt fel i ert fall, det verkar enklare att åtgärda än en tumör. Men är lite fundersam över att ni inte ska föda i Göteborg eller Lund. Trodde alla hjärtbarn som man kände till föddes där barnhjärtspecialisterna finns.
Kanske beror det på vilken hjärtdiagnos barnet har?
Vi bor i Kalmar län och hör till Lund när det gäller fel på barnhjärtan.
De ultraljud jag har varit på i Kalmar har ju varit så negativa den här graviditeten så jag vet inte om jag vågar be dem om ett extra. De spär på negativa fynd som sedan inte visat sig vara så allvarliga. De sa på rul att barnet förutom de bekräftade felen även hade vätska runt hjärtat och att det var förstorat men det var inte rätt.
Då vi har haft ett sent missfall tidigare, tackade vi ja till det tidiga ul i v. 13 för att främst få se så att barnet levde.
Vi tackade nej till kub/nupp eftersom vi inte skulle ha gått vidare med fostervattenprov pga missfallsrisken.
Detta bekräftade ul-barnmorskan i början av undersökningen, men trots det började hon ändå mäta nackspalten många gånger i olika vinklar en bit in i undersökningen och sa att den var tjockare än normalt, noterade den högsta siffran hon mätte och började diskutera fvp ialla fall! (Kalmar och Stockholm har högst abortstatistik i landet och jag förstår varför efter denna grav. Mycket hård press!!)
Därefter skulle hon mäta huvudomkrets och konstaterade att barnet var litet och att hon inte tyckte att det hade skallben runt om hela huvudet. Helt kallt och fullständigt opedagogiskt slänger hon ur sig detta.
Rummet bara snurrade för mig/oss just då.
Vi fick tid EN VECKA SENARE till avdelningsläkaren. En vecka som var helt fruktansvärd.
Kom hem chockade och började läsa vad detta kunde innebära. Insåg att det innebar döden för barnet och att jag i så fall skulle vara tvungen att svälja tabletter som tog barnets liv och sedan föda fram det. Ett barn som vi redan älskade lika mycket som våra andra 5.
När vi kom till den bokade tiden fullständigt förstörda och skärrade, visade det sig att barnet var helt normalt i storlek och tveklöst hade ben runt om hela skallen. (Det tog tid innan hoppet återvände efter den tortyren. Det kom tillbaka precis innan rul när jag kände de första säkra sparkarna. Sen var det hjärtfel..)
Men även då under andra tidiga ultraljudet och sedan vid vårt RUL togs frågan om nackspalt kontra fvp upp.
Otroligt tjat och en onödig press trots alla våra förklaringar till varför vi tackade nej.
I Kalmar får tydligen bara barn utan kromosomförändringar födas, och om man förlorar graviditeter genom fvp/mvp spelar visst ingen roll?!
Klinisk utrensning pågår!!
Vi är givetvis införstådda med den ökade risken pga ålder, men det finns så många andra allvarliga diagnoser som aldrig visar sig före förlossningen anser vi. En abort pga downs skulle aldrig varit aktuell för vår del men det förstod de inte i Kalmar.
Vi har alltså psykiskt sett redan förlorat vårt barn en gång och graviditeten är rätt förstörd.
Skönt för dig att slippa stressen på jobbet!
Själv har jag ett ganska lagom tempo på jobbet där jag har att göra utan att behöva stressa eller tid över för att hinna grubbla. Stressen, tankarna och oron kommer när jag kommer hem istället.
Därför är jag lite rädd för sjukskrivning, eftersom jag har en tendens att grubbla alldeles gör mycket när jag blir ensam-som nu mao, när jag ligger här febrig
o genomförkyld..
Hur har ni gjort med att berätta för andra i er omgivning hur det är med babyns hjärta?
Vi har hållt det ganska hemligt, bara berättat för våra närmaste och syskonen.
Nu har jag bestämt mig att bli mer öppen med vad som väntar oss, för att tvingas berätta och prata med andra om det. Kanske oron kan minska om jag slutar begrava den inuti? Kanske kan jag själv förstå..
Oj det blev jättelångt