Mår ni efter er abort

hej! Jag förstår precis hur du känner och mår! Tankar om ifall....dåligt samvete!! Känns som jag övergav min bebis:((( Usch!

Vet inte om/när man kanske åtminstone tänker mindre på detta sätt....

Du är inte ensam...

Det r en fruktansvärd känsla , en känsla man gärna vill delge med andra. Tråkigt att de ska vara så man känner. De där lilla livet man kunde haft, men situationen är hemsk.

Gick igenom en abort idag v.8 (medicinskt) och jag trodde inte de skulle påverka mig så mycket men jag känner mig förjävlig..har spytt och gråtit i flera timmar nu.
Jag har en son redan på 15 månader, och vi har inte riktigt den ekonomin till en till just nu, fel tidpunkt..men efterlängtad..

Hur man mår efter en abort beror nog väldigt mycket på omständigheterna. Jag hade precis lyckats ta mig ur en väldigt våldsam relation med misshandel och ständiga hotelser, när jag upptäckte att jag var gravid, och pappan var min plågoande. Det fanns inga möjligheter att behålla detta barn, och på så sätt aldrig bli fri från denne man. Han fick heller aldrig veta att jag var gravid.

Jag har aldrig mått dåligt över, eller ångrat aborten, som gjordes i vecka 12.  Däremot mådde jag fruktansvärt dåligt, med en ångest utan dess like innan den var gjord. Det kändes hemskt att vänta HANS barn. Han som hade gjort mitt liv till ett helvete. Jag har alltid känt att jag gjorde helt rätt, men jag har all förståelse och respekt för dem som känner annorlunda. Vi har ju alla våra olika livssituationer. Jag hoppas innerligt att du ska återfå livsglädjen.

Till dig "nea" jag vet inte hur jag ska förklara jag känner mig smutsig och jag känner mig dum på något sätt. Jag tänkte hela mitt liv att jag får stå mitt kasst och jag blir gravid och isåfall behålla barnet, men när den dagen kom så gick de bara inte. Allt blev bara fel. Tog en tablett de gick så snabbt och sen var allt igång. Lever inte med mitt ex idag så det var nog tur i oturen att jag inte valde att behålla men jag fatta inte vad jag gjorde förrän långt efteråt än idag kan jag klandra mig själv.. Tårarna rinner av besvikelse och ilska att jag gjort de jag gjort. Men som du "styrkekram" skriver så är det bättre att gå vidare på en positiv känsla just för din del hade det med stor sannolikhet inte blivit bättre för dig eller barnet.

Men saknaden av familj finns. Tyvärr är jag "skadad" för livet känns det som :(

Hej!

Jag gjorde abort för några veckor sedan och jag var i vecka 7 så det blev medicinsk. Jag är 22 år och min sambo 23 år...Vi vill båda studera vidare på universitetet och ska söka in om ett år och därför kändes det inte lägligt nu med barn..Det är ju så dyrt med barn och csn kommer man inte långt på plus att vi inte ens vet om vi kommer plugga på samma ort beroende av vart vi blir antagna. Dessutom har vi båda två adhd och har det lite svårt med det och att plugga med barn skulle nog bli svårare för oss än andra tror jag. Jag äter också medicin för adhd som jag började nyligen med som funkar jätte bra och det skulle kännas jobbigt att avbryta det när jag hittat något som funkar. Sedan är jag väldigt bestämd med att jag vill att mina barn ska växa upp med föräldrar som är tillsammans då mina föräldrar separerade när jag var 3 år vilket jag tagit skada av kan jag se nu. Jag skulle heller inte vilja ha mina barn bara halva tiden så därför måste förhållandet kännas hundra vilket det inte riktigt har gjort mellan mig och sambon det senaste. Vi har bråkat mycket och slutet har varit nära många gånger det senaste året. Så allt detta ledde till beslutet att göra abort.

Men det känns ändå skit och jag tänker ibland att vi har ju ändå varit tillsammans i snart 6 år jag och sambon och vi kanske skulle ha klarat av det? Dessutom bor vi i en 3a som inte är allt för dyr så det kanske skulle ha löst sig ändå?

Men nu är det som det är.,...Vi får stå vid vårat beslut och tänka att vi gjorde rätt annars blir det för jobbigt...men svårt är det och särskilt när detta är andra aborten vi gör(blev gravid för 5 år sedan ) då var vi ju dock väldigt unga men fan att det skulle ske igen, så dumt....! Men nu har jag iallafall satt in en spiral så nu kommer det inte ske igen....

Idag har det varit jobbigt för min kollega har en liten 6-månaders hemma och hennes lycka och berättelser om den lilla godingen gjorde lite ont i mitt hjärta.

Och nu kom det bebisskrik på tv också..,det är bebisar överallt verkar det som.

Men nu är det som det är som sagt. Jag tror att det var rätt beslut ändå, min första reaktion när jag fick beskedet om att jag var gravid var "nej, inte nu".,, är nog inte redo.

Jag är ju ung och har tid på mig, det är inte försent. En dag kommer det nog och då kommer jag/vi vara redo! Men kommer nog alltid att se tillbaka på detta med sorg och undran.

Kram till er som gått igenom samma sak, vi är inte ensamma iallafall!

Hej du! Din känsla efter såhär många år behöver nog kanske en skjuts i rätt riktning. Du måste nog prata med någon proffesionellt. Du måste vidare och har du fastnat i den här tanken kanske du behöver skjuts över till det bättre måendet och tänket. Det blir bättre men va inte rädd för att söka hjälp. /j

Jag kan bara instämma.

Jo förstår, känner mig som en mördare, och speciellt veta att den lille pyret blev ner spolad i toan..känner nu att jag ångrar de och de gör ont i mamma hjärtat.
Hade redan tveksamma tankar innan jag tog själva slidpillerna och ringde bm men jag tog ju redan den första hos dom som "dödar" den. Va ingen återvändo.
Får hoppas du känner dig bättre snart och hittar en karl som är värdig 

Jag mådde toppen! Så skönt att det var över. Dessutom kände jag en väldig tacksamhet för vår aborträtt. Inget tjaffs, bara att boka in en tid, ta några piller så var det över sen.

Exakt så mådde jag också.

Håller med, väldigt tacksam över de med.
Men i vissa fall så tär de mer på en psykiskt om bebis är efterlängtad men tvingas göra abort pga omständigheterna och dyl. 

Tack för alla tankar, jag har sedan dag 1 efter aborten gått konternuerligt hos en psykriatrisjuksköterska dvs proffisionell hjälp. Men jag vill verkligen få kontakt med andra som sitter i samma situation som mig. Tror vi är en del men de känns som skam och prata om de speciellt när man som 26åring önskar idag att man skulle haft barn.

Jag har gjort abort en gång i ung ålder, ångrade detta väldigt länge. Sedan 2 barn och nu ännu ett tillfälle där jag valt abort. (ej genomförd ännu, lång, lång väntetid och är i vecka 7)

Dels mår jag väldigt dåligt under graviditeterna, dels råkade jag bli gravid med en man som inte kan ta hand om sig själv ens, dels mår jag redan psykiskt dåligt, och känner att graviditeten redan börjat försämra mitt psykiska mående rejält. Känner mig konstig, äcklad av saker, deppig, ja nästan lite knäpp. Är rädd att jag skulle kunna vara en kvinna som får förlossningspsykos.

Har alltid haft så som gravid, det går över när barnet är fött, men är verkligen inte redo denna gång. Känns bara helt hopplöst. Jag kommer att må dåligt då jag älskar barn och gärna vill ha ett under andra omständigheter.

Håller med toppen och xxx. Första aborten var jag lite nervös inför eftersom jag inte riktigt visste vad det innebar. Jag var bara 20. Men den gick jättebra. Sen har jag gjort två till ganska nyligen (jag är 30 nu) som bokstavligen var som tandläkarbesök. Boka tid, gå dit, få det fixat.

Jag tog mina 6 tabletter cytotec idag och mina abort är nu "på gång". Jag och min sambo är 21 år, ingen av oss var redo för barn (pga studier b.la). Jag var såååå nervös innan samtalet med barnmorskan, men så fort jag fick den första tabletten i handen så kände jag sådan lättnad! Har bara haft en känsla av lättnad sen dess..

Så jag hoppas att jag aldrig kommer ångra det här :) allt har en mening och jag hoppas att det här var rätt beslut för just nu känns det som det till 100%.

Som du skrev innan, du lever inte ihop med "pappan" längre. Det kanske var rätt då? Vill du inte leva ihop och få flera barn med din livs kärlek? Jag tror du måste intala dig själv att det var rätt beslut. Det var rätt för det barnets skull, dina framtida barns skull och det var rätt för framförallt din skull :)