Har så dåligt samvete och ångest.

Har du bett henne om ursäkt och förklarat för henne att det du gjorde inte var bra och att du ångrar det? Det är ett bra sätt att reparera om något skadats på grund av det. Sen är det ju bra att du själv inser att det var fel, för då tänker du på det mer nästa gång. Du kan också göra annat extra som stärker hennes självkänsla om du tror att den skadats.

Jo jag bad om förlåtelse flera gånger och förklarade för henne varför och hon förstod det men jag känner mig ändå dum liksom. Hur märker man om självkänslan är skadad? Tror inte jag har haft en tanke på självkänsla och självförtroende förens jag gick en föräldrarkurs inte liksom så utan att de har mer varit naturligt att den kommit med liksom men nu tänker jag på den jämt.

Om du inte har märkt något så tror jag inte det är någon fara. Nu är detta bara en spekulation, men jag tror inte många personer har gått igenom barndomen utan att flera gånger ha fått skarpa tillsägelser under sin uppväxt, så om du inte gjorde något exceptionellt så tror jag inte du behöver vara orolig sålänge du tänker på hur du säger till i framtiden.

Nu är du väldigt vag när du beskriver vad som hände, men att höja rösten och bli arg är väl inga konstigheter? Det är inte farligt att bli arg. Det är ju bara en mänsklig känsla bland alla andra, och om ett barn ska lära sig att det är okej att bli arg ibland, så måste hen ju få se andra som blir arga.

Däremot är det ju aldrig okej att kränka barnet eller behandla hen respektlöst. Men skulle det råka hända i affekt så får man ju be om ursäkt.

Jag känner ingen som aldrig höjt rösten eller skrikit åt sitt barn.

Tack för era kommentarer. Det enda jag gjorde var att jag höjde rösten och verkligen var arg för att hon inte lyssnade på vad jag sa eller bad om och envis som tusan är hen precis som jag så det var lite mycket på en gång samtidigt som hen skrattade åt mig när jag ss till och då kände jag att jag fick sätta ner foten har aldrig gjort så tidigare.

Men det är väl bra om hon får se att människor blir arga ibland? Hur ska det annars gå i skolan, ska den första som blir arg på henne vara läraren för att ni föräldrar aldrig sagt till..? På dig låter du som att du slagit barnet, allt du har gjort är att ha uppfostrat.

Beror ju helt på VAD du sa. Att bli arg och höja rösten är inget ovanligt. Snarare normalt. Har en snart 2 åring som ibland ÄR helt omöjlig att handskas med (stark vilja och häftigt humör) som jag får höja rösten åt DAGLIGEN och visa att jag är arg för att han ska lyssna och förstå när något inte är acceptabelt beteende. Självklart ska man aldrig vara kränkande och elak men att säga "nu får du sluta!" Med högre röst är nog något alla föräldrar gör.

är det farligt att säga ifrån?

Tror du tar i lite hårt mot dig själv.
Klart alla har rätt till att bli arga även barn, och med tanke på att du inte är en som brukar bli tokröds arg och skriker uppfattar nog lillan att okej nu mamma är arg.

Bästa du kan säga är att du är hemskt ledsen att du skrek åt hon och ja förklara varför, och säga att även hon kan bli arg, de är en del av våran natur i sig. Kan bli så ibland. Men att du älskar henne oavsett vad hon gör.

Så andas !

Det är sant. Nej jag har inte slagit henne och skulle aldrig slå mina barn. Jag hade henne i famnen och förklarade först lugnt men bestämt att jag var arg för att hon inte lyssnade och när hon då skrattade åt mig och jag kände att hon inte tog mig på allvar höjde jag rösten och verkligen sa åt henne att jag menade allvar att det inte var något roligt och att jag var arg och varför jag var arg och sen satte jag ner henne på golvet i hallen för vi kom utifrån och tog hand om lillasyster och då blev stora tjejen som jag var arg på ledsen.

Du bad om förlåt, flertal gånger, för att du sa ifrån när ditt barn betedde sig dåligt? Nu har hon ju fått svart på vitt att det är okej för henne att göra precis som hon vill och bete sig hur dåligt som helst. Resultatet blir en helt söndercurlad unge som blir rena helvetet när hon sedan ska lära sig umgås med andra i grupp i förskola och skola. Hon kommer att bli en sån som ingen vill leka med och som lärarna suckar över. 

Jaha tack den tog där den skulle. Jag bad om ursäkt för att hon blev så ledsen och förklarade varför jag blev så arg och hon svarade ja på det så jag antar att hon förstod och sen det hände har jag märkt att hon lyssnar mer på vad jag säger och säger "Ja, mamma." Det är väl rätt då?

Du bad ju inte om ursäkt Ang varför du blev arg utan hur du uttryckte din ilska. Stor skillnad. Och det tycker jag är ett ödmjukt och förståndigt sätt att göra för ditt barn om du själv känner att du klev över din egna gräns. Jag kan säga till min 5 åring" förlåt att mamma skrek det var fel av mig. Men du måste förstå att mamma inte orkar hur mycket bråk som helst heller .jag blir ledsen och arg när du inte lyssnar på mig". Då förstår flicka och säger oftast "det är ingen fara mamma. Jag vet att du låter värre än du menar. Jag ska försöka lyssna bättre så du slipper bli så arg och ledsen ". Det kallas för ett ödmjukt Mamma hjärta som står fast vid sin poäng men ber om ursäkt för hur hon fick fram den.

Nu blev det rörigt. Ber om ursäkt för det,precis gått av nattjobbet så det klickar inte riktigt som sig bör ;)

Men ts,du har INTE gjort något fel. Du verkar vara en fin mamma!

Tack det värmde de orden. Skönt att höra att någon mer verkar göra som mig ???? och ha samma värderingar. Vi är toppen mammor ?

Varför mår du dåligt över att du röt till mot ditt barn?

Barn är inte gjorda av porslin, dom måste tåla att man blir förbannad om dom inte gör som dom blir tillsagd.

Du borde snarare förklara för ditt barn att det är inte okej att bete sig hur som helst.

Att när mamma och pappa säger till en så lyder man annars så blir det ex, inge godis, inge tv, in på rummet osv.

Stå på dig och våga uppfostra dina barn!

Jo jag vet att man måste och ska våga uppfostra sina barn men jag är väl rädd eller orolig att den bild av hur jag ska vara som mamma och föräldrar blir fel därför får jag ångest och mår dåligt av att jag röt till åt min dotter.