Vad ska vi göra med min syrra nu?
Jag är 44, min storasyster I-B är 53. Jag flyttade hemifrån vid 20, utbildade mig till sjukgymnast, träffade killen som blev min man, vi har 3 barn, hus, sommarstuga och lever ett svenssonliv.
Våra föräldrar börjar bli till åren, mamma 83 och pappa 87. De är friska men har krämpor som kommer med åldern och orken börjar avta. Vi är som vilken familj som helst om det inte vore för I-B.
Hon gick ut skolan med högsta betyg och pappa brukar skoja och säga att hon är som en datamaskin i huvudet. Hon har mycket lätt för att lära och fort går det. När hon skulle välja gymnasielinje fick vi tjata på henne ömsom uppmuntra och heja på för att hon skulle inse vilken studiebegåvning hon var och att hon med sin begåvning hade ett bra liv framför sig om hon skaffade en bra utbildning och bli det hon ville. Hon gav med sig och gick ut treårig naturlinje på 2 år med högsta betyg. Hon ville aldrig prata om sin framtid utan satt helst på sitt rum och läste eller sydde. Ibland åkte hon runt på sin moped.
Hon har aldrig haft kompisar eller velat vara ute och träffa kompisar och killar utan hon har hängt efter våra föräldrar. På somrarna arbetade hon på Konsum som hon trivdes jättebra med. Vi tänkte att hon kommer väl att plugga vidare på universitetet men istället kom hon hem och berättade överlyckligt att hon fått fast anställning på Konsum. Hon jobbade där några år och började sedan i hemtjänsten. Hon bor fortfarande kvar i sitt flickrum och är kvar i hemtjänsten! Nu tycker jag inte att det är fel att jobba på Konsum eller i hemtjänsten men när en människa struntar i att ta vara på sina resurser blir jag frustrerad. Hon har rätt att leva som hon vill, men ändå!
Nu vill våra föräldrar sälja sin villa och har varit på visning av en 2-rumslägenhet inne i stan. När I-B fick veta det sa hon: En tvårummare! Hur ska vi kunna bo i en tvåa alla tre? Det är som allt ställs på sin spets nu och alla går som katten runt het gröt. Hur ska vi få henne att förstå att hon måste flytta till något eget någon gång? Mamma har försökt genom åren men IB har uppfört sig som ett trotsigt, truligt barn eller spelar oförstående och sagt att de har det väl bra tillsammans. De är medvetna om att de borde ha fått I-B att flytta och skaffa ett eget liv långt tidigare, men de är väl för snälla eller vad man ska kalla det. I-B är också mycket bestämd och orubblig utan att behöva höja rösten och mina föräldrar har nog försökt så gott de kunnat. Jag har också pratat med I-B genom året men hon stänger bara av sig eller går in på sitt rum.
Jag har försökt korta ner, men jag tror att ni förstår hur det har varit och jag skulle vilja veta om någon känner igen sig och kanske få tips på vad man kan göra. Mäklare har varit och tittat på huset och det är oundvikligt, det ska säljas och jag fasar för hur I-B ska hantera det här. Hur ska vi förmå henne att skaffa egen lägenhet, köpa möbler och allt? Ingen av oss mår bra nu och det är jobbigast för mina gamla föräldrar.
