Snygg, smart o värdelös!

Åh jag förstår precis vad du menar! Jag lider med av ångest, ser helt okej ut, har lätt för skolan och nya kontakter, är ordningsam m.m. Men inom mig är jag ett vrak! Nu har jag inga barn ännu och studerar fortfarande, men risken för att jag kommer att vara i sin position framöver är ganska stor. Redan i dag när jag söker jobb är att bara vid tanken på att få komma på intervju får mig att svettas och tappa andan. 

Grejen med oss är att vi MÅSTE hålla ordning och reda på utsidan för att kompensera det vi känner inom oss, så är det för mig iaf. Jag vet inte. Vi har väl ett högfunktionerande sätt som får oss att passa in i samhället även fast vi inte gör det. 

Sedan så tror jag faktiskt att du klankar ner på dig själv mer än vad du borde. 

Kan känna igen mig lite i det där med upplevd kompetens och "duktighet". På något sätt verkar jag ha förmågan att ge ett väldigt gott första intryck. Får ofta höra att jag verkar så ambitiös, ordentlig, intelligent, social, vältalig, vaken, kompetent, m.m., m.m. Ingen kan begripa hur jag kunnat ha sådana problem på arbetsmarknaden och i livet, för jag "har ju allt som en arbetsgivare efterfrågar", och jag "är ju en så bra kille"...

Varje gång jag hör det blir jag såklart glad först, för vem vill inte höra positiva saker om sig själv? Men nästan med en gång börjar jag också känna mig som en bedragare av värsta sorten. Det känns verkligen som att jag lurat skjortan av dem. Själv känner jag mig bara som ett tomt skal. Skrapar man på ytan finns det ingenting där under.

Det här intrycket som folk får av mig gör ofta att de får ganska höga förväntningar på mig, förväntningar som jag senare av olika skäl, mest p.g.a. ett uselt självförtroende, inte förmår att leva upp till. Det blir till ett dubbelt misslyckande för mig, eftersom jag inte bara gör mig själv besviken utan även de som trott på och stöttat mig.

Jag vet inte riktigt hur man kommer tillrätta med detta, men jag jobbar med mig själv och när en förhoppning om att jag någon dag skall kunna kliva fram och visa för mig själv att jag duger till något.

Tack för er respons...

Idag har jag varit på anställningsintervju...Ångest...
Kändes som att den gick jättebra, men det var ju mitt ihopsamlade jag som levererade...Så nu känner jag mig som en bedragerska.
Hur ska man svara på frågan hur man reagerar på eller hanterar stress/ ändringar i rutiner när man naturligtvis blir avpolletterad om man är ärlig?
Ska man bara drabbas av extrem stresskänslighet när man väl fått arbetet? Och  ännu mer ångest därav?!
Nej, man sitter där o ljuger så bra man kan för att man också har kravet på sig själv att göra en bra intervju. De får ju inte tycka att jag är dålig!
Tänk om jag får det?! Ett arbete står typ högst på min önskelista men så kommer detta tvivel! 
När jag kom hem sa jag till min granne att jag är utbränd...

Förstår verkligen inte varför du inte kan jobba? Du kan ju uppenbarligen umgås med folk och gå på fester. Du låter som en uppblåst prinsessa på ärten.

Du är inte värdelös. 
Du har satt tre barn till världen, du ger glädje till andra människor, det här är inte småpotatis.
Vi lever inte för att prestera, livet är en gåva att avnjutas.
Du behöver inte vara bäst i klassen för att vara bra.
Ditt värde sitter inte i ditt yrkesliv, det sitter i vem du är och hur du förhåller dig till andra.

Ditt problem tror jag beror på att du nervärderar dig själv.
Förstorar upp dina svagheter och ignorerar dina styrkor, klassiska symptom på depression. 
Du kan ändra tankemönster, du är smartare än din hjärna.
Det du tänker om dig själv, dom signalerna skickar din hjärna tillbaka och det påverkar ditt mående.
Jag förstår att du är van kanske sen många år att tänka negativt om dig själv, så det kan ta lite tid att ändra mönstret men om du börjar säga snälla saker om dig själv, gärna framför en spegel varje dag. 
Det kommer kännas urlöjligt till att börja med och du kommer antagligen inte tro på det, men det kommer sakta att börja påverka ditt mående och du kommer kunna börja tro på det.
För precis på samma sätt som din hjärna skickar dina negativa tankar tillbaka till dig, så kommer den att skicka positiva tankar tillbaka.
Just nu har du en dålig spiral, men du kan vända det. 
Våga börja tro på det positiva som andra säger om dig, slå inte bort det utan våga åtminstone överväga om det kanske ligger något i det dom säger. 

Tänk på hur idrottsmän gör, inte sitter dom före en match och säger till sig själva att dom suger och kommer förlora matchen. 
Då skulle det inte bli några medaljer. 

Nej, det är uppenbart att du inte förstår.
Du kanske borde lära dig mer innan du dömer människor på din egen okunskap.

Lära mig mer? Herregud, jag kan mer om lidande och att kämpa i uppförsbacke än TS, av hennes inlägg att döma.

I så fall borde du ha lite mer ödmjukhet inför andra människors lidande.
Du har ingen aning om vad ts känner eller hur jobbigt hon har det.
Ändå drar du dig inte för att döma henne.
Hur hade du själv känt det om någon reducerat dina problem och svårigheter till att du är en uppblåst prinsessa?

Tack så jättemycket för det du skriver. Verkligen! Kloka ord som jag uppskattar!
Bara det att okända människor tar sig tid att läsa o skriva för min skull !

Hmm, nu har jag ju knappast outat HELA mitt liv.
Du har ingen aning om hur det har sett ut för mig, vilka uppförsbackar o lidande jag har tagit mig uppför/igenom.
Du som tydligen "kan" din sak - fundera på om mina bekymmer kan bero på just det faktum att mitt liv varit allt annat än lätt.
Lätt att se flisan i den andras öga men inte bjälken i sitt egna.

Jag KAN jobba. Jag är inte sjukskriven. Jag söker arbeten. Jag VILL jobba eftersom bristen på sysselsättning får mig att känna än mer värdelöshet.

Ditt inlägg beskriver ju exakt hur mitt problem ser ut. "Hon verkar fullständigt normal - därför kan det inte vara något fel på henne"

Hej! Trist att du mår dåligt. Har du pratat med någon psykolog om vad som orsakar din ångest och oro och varför du mår dåligt?

Mitt sätt att se det är att om du ser dig själv i samma situation eller värre så kommer du hamna just där. Men om du väljer att se digsjälv på ditt riktigt sanna jag och att kunna uttrycka sina känslor, på ett eller annat sätt. Skrift, samtal, tal, musik, målningar, dans... vissa saker känns jätteläskiga ibland. Men man måste våga på det som känns läskigt för att kunna utvecklas. Oftast visar det sig att inget speciellt hände, alla hemska tänkbara scenarier man föreställt sig inträffade aldrig.

Jag har grävt ner mig i många år, först sen ett år tillbaka började jag vakna. Det är helt underbart att leva och inse att mina begränsningar sätter jag själv. Frågan är när begeänsningarna blir trygghetszoner och man aldrig våga lämna zonen. Då kommer du inte se bortom de gränserna, jag vill kalla det begränsad utveckling. Och det är så onödigt att ångra något när man kunde kastat sig ut och chansat. Stor kram

Och jag kan nog säga detsamma fast till dig.. men, jag är inte du och du är inte ts.

Vad du anser vara lidande eller inte får stå för dig, enbart, människor mår dåligt av olika saker och upplever samma situationer olika.

Ts låter som mig, som lider av "duktiga-flickan-syndromet " eller "osjälvständig personlighetsstörning".. Ett behov av att lyckas inför andra och alltid vara duktig.

Är man inte det så är man inget värt.. all stress och press på en själv att vara lyckad skapar ångest, depression och oro... Man går in i väggen emotionellt sett..

Men, vare sig du, eller någon annan har rätt att "se ner" på oss för att vi kanske inte haft det lika kämpigt .. vad du nu vet om det..