Berätta om din livskris

Det här kan bli ganska långt. Gifte mig med en man som var lokal ordförande i ett litet politiskt parti i vår stad. Han var liksom jag skild sen flera år tillbaka och bodde i en stor villa medan jag bodde i en lägenhet. När vi skulle gifta oss sa jag av naturliga skäl upp min lägenhet. Men vi kom aldrig att bo tillsammans.

Vi hade varit gifta i tre månader och vi hade ännu aldrig bott tillsammans och min uppsägningstid på lägenheten var över, han var helt överens om att min lägenhet skulle sägas upp när vi gift oss, så skulle han och några vänner köra iväg mina möbler hem till honom. Istället för att köra hem mina möbler till sig körde han iväg några av dem till en secondhandbutik , resten körde han ner i en källare som min pappa hade som lagerlokal! Min pappa hade släppt in honom där för han trodde det var något vi var överens om. Men min nyblivne make hade inte för avsikt att bo med mig, för som han sa; han ville inte förändra något för sina barn, de skulle ha kvar sina rum och allt skulle förbli som det var. Hans barn var vuxna och hade flyttat hemifrån och hade egna boenden och familjer! Huset hade fallit i en törnrosasömn sen hans skilsmässa från förra frun.

Jag blev tvungen att flytta in hos min pappa för att inte bli hemlös. Utöver det var min man patologiskt svartsjuk och skulle ha full kontroll över mitt liv fast han inte ville leva med mig. Kontrollerade vad jag hade för kläder på mig. Kallade mig kränkande tillmälen och påstod att jag haft sex med än den ena, än den andra. Var till och med svartsjuk på mitt förflutna. En kväll när vi skulle iväg på kommunfullmäktige hade jag på mig en stickad grå klänning med polokrage, mycket sedlig och skulle passat en gammaldags bibliotekarie, allt för att inte provocera honom. Jag fick inte följa med för jag såg ut som en jävla hora, sa han.

Han var dessutom våldsam och även fast jag ljög för mina arbetskamrater och sa att mina blåmärken kom av lek med hunden så genomskådade de mig och såg att det var märken efter misshandel.

Min pappa blev sedan dödssjuk och eftersom jag bodde hos honom fick jag sköta honom. Mitt i alltihopa, 11 veckor och 6 dagar efter bröllopet ringer min man och säger glättigt: vet du en sak? Vi är skilda idag.

Eftersom vi aldrig varit skrivna på samma adress och den ena partens medgivande är inte nödvändigt för en skilsmässa hade han bakom min rygg tagit ut skilsmässa.

Man kan undra hur dum jag var men vårt förhållande fortsatte trots hans knivhugg i ryggen. Som misshandlad kvinna blir man så psykiskt nedbruten och tappar omdömet och genomgår normaliseringsprocessen.

Några veckor senare fick jag reda på av en bekant att min man inlett ett förhållande med min bästa väninna. Att jag bröt samman totalt är bara förnamnet, jag hamnade på psyket. Då ringde han och undrade om jag ville att han skulle komma och hälsa på tillsammans med min numera fd bästa väninna som han nu hade ett förhållande med. Jag avböjde. En olycka kommer sällan ensam och under min vistelse på psyk dog min pappa. Det sägs att verkligheten överträffar dikten och det är sant. År 2008 är det jävligaste år jag någonsin upplevt när jag gifte mig med en medborgare höjd över varje misstanke som var ordförande i ett litet lokalt parti som säger sig företräda feminism.

Glömde skriva hur jag kom över krisen. När pappa dött löste sig min boendefråga i alla fall, som universalarvinge övertog jag hans lägenhet. Började umgås med vänner, många av dem nya vänner jag träffade på psyket vars liv också hade behandlat dem omilt. Tog många och långa hundpromenader. Gick och la mig tidigt om kvällarna och löste korsord. Hade speciellt en manlig vän se tidigare som var ett stort stöd och han bodde hos mig ibland när han var hemma, han arbetade i olika städer. Obs, bara vänskap, ingenting annat. Så var jag på en kurs en dag året efter och där var en mycket efterhängsen man som jag till varje pris tänkte undvika, jag var verkligen inte redo för ett förhållande och i synnerhet inte med honom. Den mannen är jag gift med idag och livet har visat sig från sin ljusaste sida.

Min största kris var att upptäcka att min man var intresserad av barnpornografi och han hade dessutom försökt få ta hem fosterbarn (för hon var så söt och fin och vacker och...)

Till hans stora chock tyckte jag det var så hemskt att jag tog ut skilsmässa direkt!

Åh just, hur jag kom över det? Inte kommit över det helt än, men går på samtal nu som har hjälpt mig.