Dåligt förhållande. Skriver av mig.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ca 8 år nu, vi är båda i 20-års åldern.
Jag känner att jag bara vill skriva av mig, allting gnager hål i bröstet på mig känns det som. Senaste tiden har jag känt att kärleken inte finns där men vissa korta stunder kan jag känna den. Jag har blivit så sårad genom åren, otrohet, sen blivit lovad bättring men det upprepas gång på gång i olika former. Nu senast hade han skrivit till en tjej här i våran stad att han ville ha sex med henne, hennes syster kontaktade mig och sa det till mig för att han är "obehaglig". Först förnekade han det, precis som alla andra gånger och sa att dom vill bara förstöra, sen kryper en bråkdel av sanningen fram, som alla andra gånger. Hans förklaring var att det känns som jag inte är kärleksfull, alla andra gånger har svaret varit "jag vet inte" eller "har agerat på impuls utan att tänka"

Han kan inte heller hantera alkohol, dricker alldeles för mycket och beter sig på ett sätt som gör andra i sällskapet irriterade eller arga, barnsligt, ska bråka eller bara hålla på, springer efter andra tjejer. Hotar ibland med självmord på fyllan.

Jag jobbar heltid, medans han just nu är arbetslös, han lyckas aldrig behålla ett jobb mer än max ett par månader och när han väl har ett sjukanmäler han sig ganska ofta, näst senaste arbetet var han sjuk 1-2 dagar i veckan. Han söker inte heller nya jobb aktivt, jag får tjata på han om det, inga pengar kommer in nu, han har inte ens anmält sig på arbetsförmedlingen. Han försökte studera en yrkesutbildning men misskötte sig och gick inte dit mer tillslut....Jag kommer hem sur och irriterad för att han hela dagen suttit vid sin dator, hela hemmet ser ut som ett bombnedslag, ingenting är fixat eller undanplockat så det är det jag brukar få göra efter 8 timmar på jobbet.

Går jag ut med kollegor och ska ha en rolig kväll, kan han hålla på och ringa och smsa jättemycket om när jag kommer hem, vilken tid jag tänkte dra, vilka jag är med, vad jag gör osv. Råkar jag inte svara för att jag har telefonen i fickan och inte hör blir det typ kaos, ringer nonstop och skickar massa sms såsom "Men skit i det då" eller frågan om jag är otrogen.

Försökte göra slut efter senaste när han skrev till denna tjej, men allting blir bara så fel. Jag blir indirekt hotad, "skaffar du en ny kille och jag ser kommer jag slå ner honom" helt svart i blicken stod han där, med knytna nävar och stirrade på mig. Sen hotade han med att nu skulle han gå och ta självmord och att det i stort sett var mitt fel, för han klarar inte att vara utan mig. Så jag fick ta tillbaka allting.....

Jag orkar inte bry mig om nånting längre typ, skiter i att han smusslar med telefonen, orkar inte engagera mig, längtar till jobbet när jag är hemma ibland. Önskar han kunde tröttna och dumpa mig, så jag slapp med drama. Men visst ibland har vi våra ljusa och bra stunder.

Som grädden på moset har jag gått och fått en crush på en 11 år äldre kollega som är totalt motsatt min sambo, trygg, lugn, stabil osv.Det är de ingen som vet, förutom en nära kvinnlig kollega som vet problemen hemma och sett hur jag kollar på kollegan, där avslöjade jag mig tydligen.

Så nu fick jag skriva av mig lite. Hoppas det blir en sån tråd att jag kan hämta styrka ifrån när det känns svårt, kanske får jag mod till en förändring så småningom!