Det här med otrohet, vad är det för fel på mig??

jag tror helt enkelt att när du valde att vara ärlig mot din sambo så hände det en massa saker inom dig. En massa känslor och tankar som du skjutit undan så länge. Nu när han motbevisar dig att du ÄR värdefull, att du ÄR värd att älskas och att du ÄR den han vill ha osv så får du ett rus i din kropp.  En aha-upplevelse , ljuset tänds, det går upp ett ljus för dig ... kalla det vad du vill..   Du har helt enkelt fattat att det är hos dig allting har legat.  

Och nu med den nyvunna känslan av att du faktiskt är någon att ha , att du är värd så mycket mer... ja den känslan har gjort att du kanske omedvetet har börjat testa dig för, känna efter vem som vill ha dig. Du testar din attraktionsförmåga och vilka du kan locka till dig med den nya insikten. 

Det är inte fel givetvis, men du bör vara ärlig med det här mot din sambo.  Ligg runt om du vill det och testa din sexualitet och din kvinnlighet med det nya du lärt dig om dig själv, men gör det som singel!  

Tyvärr stämmer det inte alls. Detta är ett upprepande mönster jag gjort i alla mina förhållande och flinger. När de kommer för nära eller visat kärlek har jag stuckit. Har dessförinnan varit otrogen i alla mina förhållanden, som en väg ut. Men denna gång vill jag ju inte det. Jag vill inte ha en väg ut. Jag vill älska och bli älskad. Men det går inte.

Träffade jag HONOM och blev så sjukt kär. Trodde på riktigt att jag aldrig skulle vara otrogen igen. Aldrig varit sugen. Aldrig. Så när han väl visar att han verkligen älskar mig. DÅ är jag det??? Vad håller jag på med???

Jag har krossat så många hjärtan att det är larvigt. Fina bra killar som gjort allt för mig. Jag förstår inte.

har du varit otrogen som en väg ut ur dina förhållanden?  

Är du måhända rädd för att bli sviken att du liksom i förväg bestämmer dig för att det här ändå inte kommer att gå vägen och så blir det otrohet och vips har du uppfyllt din egen profetia. 

Allting ligger ju fortfarande hos dig själv. Du måste jobba med dig själv och allt som rör sig inom dig. Du får inte lägga locket på och fly. Som du själv upptäckt så hjälper det inte att fly ifrån det som egentligen är problemet.  Du biter dig bara i svansen i ett moment 22. Du är tillbaka på ruta 1 om och om igen. 

Du måste helt enkelt fundera på varför du inte tycker om dig själv. För egentligen handlar det ju om att du försöker fly från dig själv...  

När en man visar att han verkligen ÄR den du kan lita på och är den du verkligen vill ha, då får du av nån anledning kalla fötter och drar...  Du måste våga ställa frågan varför?  Varför tycker du itne att du är värd hans kärlek utan istället måste sabotera den och fly? 

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. 

Bra uppväxt. Bra vänner. Utbildning och bra jobb. Uppskattad överallt. Ser bra ut, har en personlighet folk dras till. Utåt har jag "allt".

Jag vet inte var detta kommer ifrån.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu.

Ojojoj TS det kunde lika gärna varit jag som skrev det där. Jag lyckades dock hitta en väg ut och mår nu bra, om än att jag ibland faller tillbaka i tankemönstret. Men nu för tiden kan jag hitta ut igen och kan hålla mig ifrån att förstöra det jag har.  

Mitt beteende bottnade i en uppväxt med en svag mor och hennes galna, alkoholiserade och extremt kontrollerande man. Under hela min uppväxt mättes hela mitt värde i hur jag presterade. Dåligt betyg på provet = dum i huvudet, värdelös, bestraffad, hånad. 

När jag blev utkastad och tvingades bo själv i mycket ung ålder så spårade jag fullständigt eftersom jag inte längre hade någon som kunde kontrollera varje litet andetag jag tog. Sedan mötte jag en man som under flera år misshandlade mig, försökte döda mig och däremellan våldförde sig på mig sexuellt. Behöver jag säga att mitt självdestruktiva beteende blev ännu värre när jag tog mig ur den relationen och pågick i flera år. Då gjorde jag precis som du gjort. Så fort något verkade bra så gjorde jag mitt yttersta för att sabba detta för mig själv. På ett nästan maniskt sätt sökte jag kaos och förödelse. 

Jag läkte genom att våga skriva och berätta om det inträffade. Likaså genom att våga vara svag när jag inte orkade. Jag skrev och skrev och skrev. En massa brev blev det till de som gjort mig illa. (tanken är inte att de ska se breven utan att du ska få ur dig och analysera dina känslor). Samt övade mig tillsammans med en terapeut på att säga nej. Först i arbetslivet (där min självkontroll och bristande självkänsla tvingade mig att göra allt som alla bad mig om, och perfekt skulle det vara) för att sedan ta det med mig ut i vardagslivet. 

 

 

men vem är DU i allt det här?

Känner du att du har det liv du verkligen vill ha eller försöker du leva upp till andras förväntningar? Har du höga krav på dig från något håll? 

DINA behov? DINA tankar? DINA känslor?  Vart finns dom i det här som är du?