Men Oskar är det ju inget fel på!

Säg att det är ERAT barn och ej hennes. Att Oskar är Oskar. Två helt olika barn.

Hon har ingen rätt att lägga sig i!

Säg åt hon på skarpen. Jag skulle bli sjukt arg om jag vore du.

Att man lär dem otrygghet. I västvärlden har man kommit på den urbota korkade idén att lägga barnet på ett ställe och sig själv på ett annat. I andra kulturer sover mor och barn tillsammans. Människan är rätt unik som däggdjur som gör så, andra däggdjur sover ihop med sina nyföding. En garanti för överlevnad.

Eftersom hon är en familjemedlem (och Oskars mamma också är det), och gjort inte går att göra ogjort, så skulle jag i ditt ställe försöka linda in det. Alltså inte kalla dem ondskefulla sadister även om det är den första impulsen!

Jag skulle nog säga att jag inte har samma syn som farmor på barnaskötsel och barnuppfostran, och att du gör på ditt sätt. Lägg gärna till att det vore oartigt av henne att ifrågasätta din rätt att bestämma över ditt eget barn.

Sätt henne att läsa den här texten: xn--detknsligabarnet-ynb.se/2013/det-kom-ett-brev-om-somnmetoder/

Så kanske hon tänker en gång till om att låta barn skrika sig till sömns.

"Men JAG vill inte göra så och det är mitt barn så jag bestämmer". Sen diskuterar du inte det hela mer med svärmor. Försöker hon så upprepa samma sak igen.

Ignorera henne, låtsas som om du inte hör henne. Försöker hon få din uppmärksamhet avled det med att du måste göra något annat ellervönd dig och och börja prata med någon annan.

Men går det att säga att det inte är något fel på Oskar??

Man kan säga nästan vad som helst. Om det stämmer eller inte är en annan femma, som man ofta inte får reda på förrän det är alldeles för sent.

Vad skulle det kunna vara till exempel?

Det är väldigt svårt att säga, eftersom alla är olika. Men till exempel kan det visa sig i vuxen ålder att en person som behandlats med cio eller cio-liknande åtgärder som spädbarn har svårt med mellanmänskliga relationer, får svårt att tolka de egna barnens signaler, och liknande.

I det mer akuta skedet (att låta spädbarn skrika utan att uppmärksamma och åtgärda det) så är det extrem stress och till slut övergivenhet och uppgivenhet som händer. Barnet slutar skrika, ja. För att det har gett upp och inte längre tror och litar på att skriket (som ÄR ett meddelande, som BETYDER "Jag BEHÖVER" och inte  "jag vill jävlas" som en del tycks tro) besvaras och hjälpen kommer.

Läs gärna min länk, om du inte gjort det. Ingen vetenskap (finns dock lite på hemsidan) men ändå en liten inblick i hur barn upplever att bli övergivna.