Jag känner mig lösaktig i jämförelse :-(

Det kan vara bättre att ha många förhållanden i bagaget. Då har man kunnat lära sig mer om olika personlighetstyper och därmed mer om sig själv. Man har mer erfarenhet helt enkelt. Du får förstås känna precis hur du vill men det är synd att du känner dig sämre pga detta.

Jag har hört många historier av folk i 40-års åldern som fortfarande var tillsammans med sin ungdomskärlek, men där förhållandet nu blivit slentrian och de kände en stor önskan att utforska hur det skulle vara med en annan.

Alltså, det här med hur många relationer/partners man haft beror ju väldigt mycket på huruvida man haft "tur" eller inte och träffat rätt med en gång. Jag tycker inte du låter särskilt lösaktig, och du verkar inte haft särskilt många relationer heller om man tittar på tidspannet. Däremot kan det ju låta väldigt annorlunda om alla i din omgivning hållt ihop med sin ungdomskärlek, men det tror jag egentligen är rätt ovanligt.

Själv tex, så har jag haft 3-4 lite mer seriösa relationer (1-2 år) och däremellan dejtat rätt friskt för att försöka hitta mannen i mitt liv. Känner mig inte ett dugg lösaktig för det. Det är ju erfarenheterna från relationerna innan och dejtandet som gjort att jag lärde mig vad jag trivs med och vad jag inte trivs med, och i slutändan lotsade mig till mannen jag nu är förlovad med. 

Tittar jag runt i min bekantskapskrets så är alla de som höll ihop med sin ungdomskärlek (träffades när de var 15-16 år) skilda idag, och har nya relationer. Sen har jag några kompisar som fortfarande är singlar, och trivs med det, och några vänner som är inne på sambo 3 och 4. Jag ser inget konstigt med det alls, och anser inte att de på något sätt är lösaktiga. Man måste ju trivas i livet och den man lever med, det är det som räknas. Inte hur alla andra gjort, för det hade kanske inte varit rätt för dig ändå. 

Du är inte det minsta lösaktig. Skulle jag träffa dig skulle jag inte på minsta sätt känna att du haft många killar tidigare.

Tack så mycket, det värmde verkligen att höra!

Hej!
Jag går direkt till problemet.
Såhär ser min bakgrund ut. Jag är inne på mitt 4:e förhållande.
Min förste kille träffade jag när jag var 19år, vi höll ihop ett år nästan innan han gjorde slut. Jag var förkrossad över det rätt länge. Jag tror det knäckte mig lite mentalt också, för näste kille jag träffade blev kär i mig, men jag kände mig aldrig kär i honom, hade inga kärlekskänslor alls för honom mer än som en bra och rolig vän, vi hade det rätt bra tillsammans och höll ihop i 7 år. Att jag inte hade några känslor märktes tydligt på vårt sexliv då jag inte hade någon lust att ha sex med en person som jag bara kände kompiskänslor för. Jätteelakt, men jag hade så dålig självkänsla att jag höll ihop med honom bara för att han älskade mig.
Efter sju år som sagt, så tog det slut och jag träffade en man som jag var jättekär i från början. Kändes så underbart att ha "rätt" känslor att jag blundade för att det var mycket som inte fungerade, vi hade inte samma värderingar och han hade ett väldigt hetsigt temperament. Jag fick trots allt barn med honom och var inställd på att det skulle vara vi, men till slut stod jag inte ut längre och det blev slut efter 8 år ihop.
Jag blev själv med barnen som är varannan helg med sin pappa.
Nu har jag träffat en jättetrevlig man som jag är jättekär i. Det känns bra, han och jag har samma värderingar, kan prata om allt och har det riktigt bra ihop. Han har bara haft en kvinna i sitt liv och det är den han har varit gift med och har barnen ihop med. När jag ser mig omkring i min omgivning och bland mina bekanta är det samma sak, de flesta har hållt ihop med sin ungdomskärlek. Detta har tyvärr gjort att jag känner mig lite sämre, snuddpå lösaktig i jämförelse med de jag har i min omgivning. Vet att jag inte borde känna så men det gör jag tyvärr.
Finns det fler som haft en liknande livshistoria som jag? Känns som jag haft för många förhållanden jämfört med de flesta opch jag vet inte varför det inte alls känns bra.
Tacksam för alla svar och synvinklar