Trött på att jobba i förskolan

Skriv tillbud på alla avvikelser

23 barn? Det sjukaste jag hört.

Du har min fulla sympati, ni som jobbar i förskolan är hjältar och gör ett kanonjobb, men när systemet är fel så finns det ju ingen chans i världen att det räcker. Totalt ovärdigt för ett land som Sverige att man inte kan ha ordentlig barnomsorg. 

32 000? Jisses vad det skiljer runt om i landet. Själv har jag 24790:- och har också jobbat 15 år.

Känner ofta själv det du beskriver och vi har samma storlek på barngruppen och är 2,85 personal.

Älskar arbetet men känner hopplöshet rätt ofta :-/

Men va?! Jag är en f.d. timvikarierande barnskötare som jobbade i drygt 1,5 års tid på totalt tio olika förskolor. Inte ett enda ställe översteg 15 barn på tre personal, och oftast hade vi en praktikant eller VFU-student med utöver oss tre ordinarie (eller två ordinarie och jag som vikarie då om man ska vara petig). Hade vi barn med extra behov, eller ens minsta misstanke om, fanns där i flera av fallen en resurs att tillgå. Förstår verkligen att du ruttnar på hela situationen till slut! Jag råder dig att söka dig till en annan förskola med mindre barngrupp och bättre förståelse för verksamheten.

Tror att det är du som har haft tur. Känner många förskollärare runt om i Sverige och alla beskriver liknande situationer som ta och jag själv upplevt. I vår kommun finns inte en avdelning med mindre än 19 barn.

Så kan det väl vara, men jag har ändå jobbat på tio ställen totalt (iofs kanske inte representativt för hela landet). Vet ej var TS bor men södra Stockholm är den räckvidd jag sträckt mig över i alla fall. Nåt slags bevis på att det finns hopp...

Ja det är ju helt beroende på kommunen. Jag har jobbat på minst tio förskolor men aldrig haft så små barngrupper som 15 barn.

Stockholm har kanske den policyn med Max 15 barn/ grupp.

Det trodde jag gällde över hela landet. Trist! Fjorton barn var väl snittet hos oss, men sällan hade vi fler än 12 då de i regel var sjuka så mycket. Kan bara föreställa mig 20+ Huh!

Inte en rolig utveckling vi går mot..

Trots detta kommer jag nog att utbilda mig efter ca 4 år som bsk och fått min fasta tjänst som detta också i en mellanstor stad, kors i taket!
Har innan varit Tim-vikarie samt haft lång vikariat på olika områden men grundbemanningen är densamma överallt- låg. 
Dåligt med resurs för barn i behov av stöd, indragning på sysselsättningsgrader och planeringstimmar och vikariepengar eller hela den situationen ska man inte tala om samt vår pedagogiska peng som idag gör att man inte kan kopiera papper med gott samvete nästan.

Ja, trots detta vill jag läsa vidare och hoppas väl innerligt på att samhället snart skall ta ansvar för våra barns bästa. För jag känner mig lite tom efter någon semester vecka, jag saknar ändå barnen och kollegorna. Inte allt jobb eller tråkiga tankar om hur nästa termin ser ut, vad blir nästa beslut m.m.. Man sitter ju aldrig säkert, det är min största oro då allt annat styr vår sysselsättningsgrad och var vi kan arbeta, man vet aldrig var el när man kan t.ex omplaceras till annat område efter behov.
Kanske orkar jag p.g.a att jag inte har egna barn när jag kommer hem och kanske kan ge i princip 100% procent extra på jobbet, kanske har jag inte arbetat tillräckligt länge för att känna mig överkörd. Jag vet inte. Men visst är man rädd för att sakta en dag gå in i väggen... 
Så kanske tänker man om... bara på denna lilla stund man skrev texten...