Ensamstånde och sjukskrivna/fattiga

Vad finns det att diskutera? Att livet är ett helvete?

Hade man barn innan det "hände" eller under tiden, isf vet man om vad skillnaderna kommer bli för barnet?

Finns inte andra parten som ställer upp alls?

Vad är det du vill diskutera?

Vore det inte bättre att ställa frågan hur man kan göra det bästa av situationen? Tips på gratis eller billiga saker som man kan hitta på med barnen som ändå ger dem livskvalitet?

Känns bara som att du verkar se allt i svart och vill vältra dig i hur dåligt ni har det. Och innan du säger det, jo jag vet precis hur det är att leva på existensminimum. Man kan ha en positiv inställning trots det faktiskt.

Det finns massor av gratisnöjen i vårt land och det finns massor med knep för att spara pengar och leva billigt.

Hur ska du ta dig ur den sitsen du är i med att leva på existensminimum? Finns det någon ljusning för dig?

Jag lever inte riktigt på minimum, men inte långt över. Har bara deltidsjobb och är ensam med barn. Visst finns det mycket gratisnöjen, men det känns ändå pissigt ibland och det kan vara skönt at prata av sig. Förstår inte varför folk tycker att det var konstigt att TS vil det. . .

Jag är ensamstående och sjukskriven. Fast bara varit det en kort period nu annars har jag ju jobbat.. Men är ju inte jätte rik och speciellt inte när man är sjukskriven så det gäller att prioritera extra mycket nu tills jag kommer igång och jobbar igen..

Det finns många fonder/stiftelser att söka pengar ur. Svenska Kyrkan har också fonder att söka ifrån. Ditt fack kan ha resor mm till rabatterat pris för medlemmar.

När mitt barn var liten sökte jag pengar från fonder. Vi fick en resa till bland annat Muminvärlden! 

Det är inte konstigt utanväldigt vanligt. Tyvärr skulle jag vilja säga då det ofta är kontraprosdktivt. Ja, det suger fett att vara fattig men det finns mycket man kan göra för att ändå få en okej tillvaro.

Att prata med andra om sitt fattiga liv och hur svårt det är leder oftast inte till något positivt alls. Man blir inte rikare för att man känner gemenskap med andra som är lika fattig. Förståelsen kanskekänns bra men den förändrar ingenting utan snarare befäster den bara situationen man befinner sig i, vilket också gör det svårare att se möjligheter till positiv förändring.

Jag jobbar heltid men har dålig lön och barn att ta hand om. Det kan jag bli sur över , att de som inte ens jobbar, har lika mycket att röra sig med.

Nåja, jag har mina barn på halvtid. Tror det hade varit för tufft annars. Nu lägger jag allt på de när jag har de, sedan överlever jag resten av tiden :)

Fast det här handlar om en liten tråd på FL, inte om hela ens livsinställning. Det är skönt och bra att få ett forum att gnälla på, mycket för att man inte gärna kan göra det annars i livet.

Själv blev ag glad i veckan för det kom en undersökning från Sifo som gav 150:- som jag lade på ett presentkort till mamma till mors dag. Slipper jag köpa något själv!!

Men jisses, är det alldeles förbjudet att tycka det är jobbigt att inte ha råd med saker?

Folk som inte haft ont om pengar under en längre tid har ofta svårt att förstå hur mycket det påverkar vardagen. Jo man skulle ju spara ihop till en veckas stugsemester i sommar men så lossnade sulan från vinterkängorna och man snubblade och pajade glasögonen. Och de marginalerna finns inte.

Och nu kommer väl nån snusförnuftig jävel och säger att vinterkängor finns på loppis och glasögon kan man få fondbidrag till. Som om att man kan bygga upp hela sin tillvaro på luckor, tillfälligheter, tur. För att inte tala om all tid och energi det tar. Den som inte gnetar röven av sig är lat och får skylla sig själv.

Ursäkta om jag kapade ämnet lite, TS jag förstår dig, det är tungt trist, alla har inte samma förutsättningar men det är svårt att vara den som är sämre lottad. Framför allt när man har barn och vill ge allt som alla andra har. Du har tid och kärlek att ge iaf och det är inte alla medelklasshem som kan erbjuda det.