IVF, MA och otydligt VUL

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, kan nog inte säga något för att lätta din smärta just nu... Blev berörd då jag o min man har genomgått en liknande upplevelse som er nu under våren.... Har kämpat för en familj länge nu även om vi är relativt nya inom ivf.

Har själv gjort en ivf behandling nyligen o glades då vi fick ett gott befruktningsresultat som resulterade i en graviditet. Träffade vår läkare för allmän kontroll i v 10 och fick då veta att vårt fostret hade dött. En fruktansvärd upplevelse som jag inte önskar någon.

samtidigt som läskigast av allt var att jag på något vis inte blev förvånad ! Vet inte om det var för att kroppen undermedvetet signalerat att något var fel eller om jag inte vågade utgå ifrån att det faktiskt skulle lyckas den här gången .

En bekant till mig drabbades också av detta nyligen så hennes upplevelse fanns tydligt i mitt minne när jag låg där på britsen o konstaterade att något var fel.

Missfall är vanliga och vi har drabbats av det tidigare, men MA har jag mer sätt som något ovanligt som i sällsynta fall inträffar ?! Har tittat efter statistik men inte hittat någon. Jag tänker dock att på forum som detta lyfter vi ju främst saker som vi funderar mkt på. Om någon fråga blir viktig för oss så är det ju oftare den vi fäster blicken på.. Så jag liksom du "ser" nog främst trådarna som ligger oss varm o nära hjärtat just nu.....

Jag förstår om du är orolig och jag kan bara säga att jag har gått i liknande skor o tankar.

Bra att de är noggranna och ni fått en dubbel kontroll så ni vet med säkerhet hur situationen är.

Jag hoppas innerligt att ni får en glädjande besked !

Hej och tack för ditt svar. Och jag beklagar att ni, likt vi, fick ett sådant hemskt besked! Nu när det gått några dagar, och jag har smält allting, så inser jag nog att jag inte heller var förvånad. Likt du vågade jag aldrig riktigt tro att det var sant. Och även om jag hade graviditetssymtom tyckte jag inte att de var "tillräckliga" och att de kom och gick... men jag har aldrig varit gravid förut, så det fanns inget att jämföra med. 

Du har nog rätt, att man kanske har lite speciella "glasögon" på sig nu och ser saker i fel proportioner... Läkarna jag har träffat har dock inte sagt något om att just MA är ovanligt, de verkar likställa det med ett "vanligt" missfall så att säga. Och senast igår, när jag tog mod till mig och berättade allt för min chef, berättade han att han och hans fru hade varit med om nästan samma sak. Missfall är ju inget man pratar om direkt, och det kanske är vanligare än vad man tror... 

Tyvärr fick vi inga goda besked, och imorgon ska jag ta cytotec. Det är självklart jättesorgligt, men jag har accepterat det nu och vill bara att det ska vara över så vi kan gå vidare. Vi har blivit så otroligt väl bemötta på kliniken, jag kände hopp när vi gick därifrån - och det är inte ofta! 

Tack snälla du, det känns skönt att man inte är ensam :')
Jag hoppas att det går bra för er framöver! Vi får hålla tummarna!

Hej igen !!

Egentligen Konstigt att en så självklar del av livet(barn o familj) bara diskuteras öppet när det är solskenshistorier?! Även om glädje är viktigt att få dela med sig av är ju sorg en del av livet o minst lika viktig att våga visa o bära!! Missfall är ju vanligt men det är först nu som jag vet att nära vänner o familjemedlemmar o kollegor drabbats.....

Minns en artikel för en tid sedan som hette just:

ingen får missfall på Facebook!

Läste du den?

Skriven av en tjej vars vän fått ett missfall men det som vännen visade upp parallellt på Facebook var bara det perfekta livet !!

Den slog lite huvudet på spiken

! Jag har varit väldigt öppen med min chef o närmsta kollega då det blev lite hoppig sjukskrivning för min del runt omkring detta. Jag är sån som lätt får dåligt samvete inför arbetet så det känns bra att de vet varför jag varit borta eller inte är riktigt med i huvudet !

Ledsen att höra att det blev ett tråkigt besked vid uppföljningen men då vet ni med säkerhet läget o du kan förbereda dig på efterbehandlingen. Jag var riktigt orolig inför den, inte för smärta för jag har endometrios o har fruktansvärda smärtor ibland utan för den kroppsliga reaktionen o blödningen. Jag hade lite otur o fick en infektion av behandlingen så det blev lite bumpar på vägen men nu mår jag helt ok och är igång som vanligt !! Väntar på att en cykel ska passera så vi kan gå vidare i ivf behandling ....

Är varmt imponerad o tacksam för våra läkarkontakter det har fungerat väldigt väl hela tiden??!

Härligt när man blir bemött professionellt o med empati .

Önskar dig lycka till.... Håller en tumme för nya + !

Fick ett tråkigt besked i tisdags, vi skulle till ivf kliniken för ett vul var då i vecka 8 (7+5) och kände mig lugn för kände av liknande graviditets symtom som sonen. Men väl uppe i gynstolen säger hon lugn "Du borde vara i vecka 7+5, sen att det var växt för dåligt. Samt att hon kunde se några skuggor som hon var osäker på om det var något  foster liknande eller annat. 

Vi blev båda ställda, detta hade vi inte väntat oss, detta skulle ju vara sista besöket till kliniken. Men iaf fick en remiss till kk  på torsdag och efter det blir det antagligen tabletter eller skrapning.

Det tråkiga var att vi redan hunnit berätta för familjen att E skulle få ett syskon och vi hade redan börjat planera lite smått.

Håller tummarna för er för kommande försök :) 

 

Hej måla mitt hjärta!

Ledsen för dig besked , det går inte att förstå innan man sitter där själv. Som jag sa till culdesac är det bra att det blir en dubbel kontroll för ibland kan faktiskt frågetecken räta ut sig i en positiv riktning. Dock tyckte jag att den veckan i väntan var jobbig, ville bara bli av med allt där inne. Det kändes lite makabert för min del. Jag har haft tur för mina uppföljande besök fick min ivf läkare ta så jag slapp allt för många nya kontakter igenom processen ... Tror dock inte att det är standard..

Vet inte om du vet så mkt om behandlingen med cytotec? Men Se till att du har tydliga kontakt nr till Gyn för vardagar men framför allt till helgen för skulle något hända under behandlingen så gör det det kl 21 på kvällen när ordinarie läkarkår gått hem????! Säger det inte för att skrämmas utan bättre ha lite extra trygghet. Se till att få med bra smärtlindring och var inte ensam första dygnet...oss kollade de resvägen för så att vi bodde inom rimlighet till sjukhus om vi behövde kontakt!

Min glädje (sjukt att säga så) men ändå var faktiskt att vårt foster INTE hade vuxit under veckan mellan kontrollerna för då visste vi med säkerhet att liv saknades. Tror att jag hade mått sämre om fostret fortsatt att utvecklas men i fel takt.

Vi har varit öppna med vänner o familj om vår resa som subfertila så alla visste tidigt om graviditeten men nu i efterhand ser jag bara det som positivt ... De vet vad vi bär för bördor, varför vi är ledsna, trötta eller besvikna. Önskar nog att vi snarare pratat tidigare om vår situation . Jag har både nära vänner, kollegor och släktingar som varit med om liknande svårigheter som jag och min svägerska förlorade för några år sedan sitt första barn ca två veckor innan förlossningen..

Så det finns människor som överlevt detta o värre o jag kan känna en styrka i det. För flera av dem visste jag inget om innan jag började glappa om vår situation , det är det som kan kännas sorgligt ibland! Varför är vi inte mer öppna om svårigheter som detta som ju tyvärr inte är särskilt ovanliga ...

Bara ovanliga att prata om!

Har du erbjudits någon kurator kontakt ? Det fick jag men jag tror att detta kommer gå bra ändå????dock blev jag oerhört tacksam för frågan!!

Nu har kroppen rätat ut sig efter min cytotec behandling så jag väntar o väntar på att få komma igång med ny insättning. Det ser dock ut som att min äggloss kommer krocka med klinikens två stängda sommar veckor så säkert blir det inte behandling förren till augusti igen...

Men då får jag fokusera på brieost och fint vin o härligt till grillen innan jag blir restriktivare med kosten igen????!! Allt är inte nattsvart ändå......

Berätta gärna hur det går o hur du mår! Undrar över culdesac ??

Hej MålaMittHjärta, och jag beklagar :(

Även om förnuftet oftast rättar en, så börjar man ju planera samma sekund det där grav-testet är positivt... Det går nog inte att förhindra. Och det är nog inte heller något man ska känna är jobbigt, man måste ju få fantisera lite... 

För varje motgång känner jag att jag varit så naiv tidigare, jag tycker de känslorna är jobbiga. Att man ska behöva tänka saker i stil med "hur kunde jag tro att det skulle lyckas.." osv. Det gör en cynisk och bitter.

Men jag håller tummarna för er också - och så tycker jag du ska lyssna på Snuttis2s råd om cytotecen....

Snuttis2 - Tack. Vi gjorde cytotec-behandlingen i torsdags, hade lite otur eftersom den började verka först när alla smärtstillande hade gått ur kroppen. Vill inte skrämmas heller (tänker på dig MålaMittHjärta), men hade en väldigt plågsam timme tills jag vågade ta ytterligare en citodon. Men som sagt, hade nog mest otur med tajmingen av smärtstillande... Nu oroar jag mig mer för att allt inte kommit ut, men jag är ju i princip alltid orolig för någonting...

Har du/ni pratat med kurator? Jag funderar på det ofta (men har dåliga erfarenheter av just psykvården från min ungdom), och liksom skjuter på det. Jag är medveten om att jag inte alltid går med de mest hälsosamma av tankar... det är mycket sorg. Och det som kanske förvånar mig mest är att, även om missfallet har varit svårt att hantera, så gör det mig inte mer ledsen än förut. Jag har sörjt vårt barns icke-existens i 4 år, det här var ingen skillnad. Det var mer fysiskt bara. Ibland kan jag nästan känna någon slags glädje över att vi ens kom så här långt. Men samtidigt är det så, så sorgligt. Och overkligt, allt känns som en dröm.

Ja, låt sommaren komma och så njuter vi av goda ostar och sushi :)
Vi kommer inte heller hinna med våra FET förrän efter sommaren. Sist hade vi också otur med sommarstängt och ÄL på helger och gud vet vad, vi fick vänta i 7 månader! Hoppas på bättre tur nästa gång. 

Hej på er!

Culdesac- kul att höra från dig.

Förstår att behandlingen var tuff, jag hade nog tur med smärtlindringen vid behandlingsdagen för det kändes under omständigheterna okej. Du säger att du oroar dig för allt -välkommen till klubben . Jag är nog en orolig själ och ibland kan jag bli lite fascinerar av allt som händer o sker . Ibland känns det som om vissa människor drabbas av allt och andra bara susar genom livet utan oro och vägbulor . Jag är nog en väldigt känslosam o lite för självmedveten person.

Visst är det svårt att se sig själv som stark men jag försöker tänka att jag (vi) trots allt har hanterar svåra situationer, situationer som inte alla drabbas av o har klarat det ! Kanske med lite små ärr i kropp eller själ men med en erfarenhet och ödmjukhet inför livet som jag tror många andra människor skulle må bra av o ibland behöva lära utav!?!

Har själv inte haft någon kurator kontakt , tror ibland att det kanske skulle vara gynnsamt för mig o jag uppmuntrats alltid andra att våga ta en utomstående samtalskontakt som kan reda i frågor o känslor utan personlig förankring i situationen. Men jag gör inte som jag säger .

Just nu känns det rätt okej för min del , men jag skriver mkt för egen Bearbetning och har fantastiskt stöd i mina yngre syskon o mamma som är mina stående bollplank. Min man är inte så illa heller även om han nog har svårt att förstå allt.

Tänker inte be dig att sluta oroa dig för ev efterbehandling . För det gjorde inte jag när folk tjatade. Men jag hade otur och var tvungen att göra om min behandling samtidigt som jag hade en fullt utvecklad livmoder infektion vilket typ ca 1% drabbas av. Min läkare bara skakade på huvudet när hon läste min journal , lite helg kontakt med Gyn o akutbesök diskussion om inläggning ja allt du kan tänka dig.

Och det gick bra -tillslut med eller utan oron.

Mitt humör/mående går upp o ner men jag har sedan vår inskrivning på rmc o ivf starten känt en antydan till inre lugn för nu äntligen känns det som om vi åtminstone har en plan att förhålla oss till.

Sen ska väl tilläggas att jag redan har back up plan 2och 3 klara om detta inte går vägen. : )

Ta hand om kropp o knopp - det ska jag försöka , träna uuuuu måste ta tag i det o bygga upp lite styrka för framtiden. Jag är inte så förtjust i det , träning alltså .

Försöka vila över sommaren umgås med kompisar o njuta av lite värme . Vill gärna höra hur det går för er framöver.

Snuttis2 - Tack, jag mottager mitt medlemskap i klubben ;) Jag tror även det är väldigt kvinnligt att hålla på och oroa sig, vara medveten osv.

Och visst är det så att andra har det lättare än andra. Jag har upptäckt att jag har väldigt svårt att förhålla mig till människor som haft det "för lätt". De känns ofta väldigt ytliga och utan ödmjukhet inför andra människors liv. Så därför är jag ändå tacksam över att alla ens svårigheter har fått en att utvecklas och blivit en bättre människa... Nu har den här ivf-resan inte varit den första motgången i mitt liv, och lär heller inte bli den sista. Det är väl det här som är livet helt enkelt :) Och man är nog starkare än vad man tror... 

Det är bra att du har hittat sätt att hantera allting på. Jag tänker ofta att jag borde skriva ner allting - allt jag känner och tänker på. För det är väldigt terapeutiskt, precis som det är väldigt terapeutiskt att skriva här på familjeliv till människor man aldrig träffat :)

Och bra att du har stöd hos din familj! Jag har vänner jag kan prata med, men ingen som varit i min situation. Alla har småbarn och jag blir alltid smärtsamt medveten om det. 

Min man är nog lite som din - han försöker göra allt han kan och att se mig ledsen är det värsta han vet. Samtidigt så förstår han det nog inte riktigt, som en kvinna gör, och vi hanterar allt det här jobbiga väldigt olika. Och jag har även lite dåligt samvete över att jag är så pass ledsen som jag är. Att jag kanske borde vara gladare nu... 

Vad skönt att höra att det gick bra ändå. Trots all din otur :( Vad mycket skit man ska behöva utstå va.. 

Får man fråga vad backup-plan 2 och 3 är? 
Jag funderar ju väldigt mycket över adoption, men är liksom inte "där" än. Och min man vet jag inte om han någonsin kommer komma dit. Och det har jag full respekt för. Men i övrigt har vi inga backup-planer. Och jag vill gärna ha det. För jag har liksom känt mig berövad av meningen med livet. Jag kan inte se en framtid utan barn, det känns för mig inte som ett värdigt liv. Men precis innan den här graviditeten hände, var jag inne i en väldigt viktig läkningsprocess där jag faktiskt höll på att acceptera vår barnlöshet och ett liv med bara oss två. Men det är som slängt i papperskorgen nu, nu är jag tillbaka på ruta 1. 

Ang. kost och träning. Jag har ju varit väldigt strikt de senaste åren, med framförallt kosten. Dels på grund av andra hälsoproblem men mycket för att jag vill stabilisera mina hormoner - jag har ju under resans gång fått kommentaren att jag har "lite PCO", vilket är förklaringen till mina känsliga äggstockar, oregelbunden mens osv. Och därför är kosten väldigt viktig för mig. Dock har jag tillåtit mig själv att äta precis vad jag vill de senaste två veckorna, men det har varit bra för psyket. Planen är att återgå till min bättre kosthållning nästa vecka.. 
Jag funderar också mycket över träning.. jag fick för mig att börja träna förra året, men då försvann min mens i 3 månader. Mitt mål nu är att hitta något som jag gillar och som inte förvärrar mina symtom! All träning verkar inte helt gynnsamt ur en fertilitets-synpunkt.

Detsamma! Vi får hålla varandra uppdaterade ;)

Kram

Tjenare Cukdesac!

Jag har back up planer mkt för att nuet känns lättare om jag vet att det inte slutar här/att detta är sista chansen. Utan att det finns en väg vidare, kanske inte den jag hade önskar o föredragit men ett val/möjlighet !

Plan 1 - är att köra våra FET , vi har två ägg i frysen. Om det blir fler missfall på dem så vill jag gå vidare med en missfalls utredning för att se om de genetiskt kan urskilja några fel som kan vara anledningen till att det inte fungerar .

Resultatet där kan ju påverka planen vidare men om de inte hittar något riktigt oroväckande så kommer jag vilja gå vidare med ett nytt ivf försök(långt prot).

Plan 2- Skulle det försöket inte gå så skulle jag önska att vi blir utredda för äggdonation o sätts på väntelista medan vi (om man får )gör vårt sista landstings finansierade ivf försök.

Vet inte hur gammal du är men jag är inte 20 : e längre och känner att åren rullar på så jag vill gärna ha flera bollar i luften.

Plan 3- Adoption är ett alternativ och min man sa redan i starten av detta när jag var förtvivlad att funkar inte detta så adopterar vi! Jag tror att han är bekväm med den tanken, mer än jag faktiskt ! Jag ser det som en möjlighet för jag kan inte tänka mig ett liv utan barn. Men jag är inte redo att ge upp våra egna försök riktigt ännu.

Träning : har inte tränat sedan vi startade försöket i mars -fick rätt mkt restriktioner från sprutstarten. Sen med insättning o en graviditet o svullna äggstockar sjukt länge så fick jag träningsförbud förutom promenader. Så jag känner mig lite som Barbapappa just nu. Inga stora problem med vikten men jag har inga muskler, lite handtag o dålig hållning. Så jag behöver ta mig i kragen. Ska försöka dra igång försiktigt för kroppen så jag bibehåller motivationen.

Jag ser vanligtvis träning som något nödvändigt ont

: ) och jag är lite periodare gällande träning . Tycker inte om att lägga mkt tid på det eller bli svettig ????!

Jag föredrar aktiviteter där man är igång men utan att tänka på det. Är gärna ute med svampkorgen, går med svärföräldrarnas hund, dansar eller är i stallet.

Om jag ska träna (utöver ridningen möjligtvis ) så gör jag helst det genom att simma eller köra vattengympa . Det Ger snygg kropp, går snabbt och ingen ser hur fullständigt idiotisk jag ser ut då jag ska göra alla "moves" . Jag tror att jag föddes utan koordinations förmåga ! .

Jag har skönt nog bra anlag (vikt)o går inte så lätt upp i vikt. Däremot så gör det nästan saken svårare gällande träning för jag behöver inte träna för viktens skull. Älskar frukt o grönsaker fisk o skaldjur men skulle behöva dra ner på kött o kolhydrater/snask lite. Älskar snask o kan inte sånt hemma utan att det äts upp. Skulle utifrån min endo behöva äta lite mer restriktivt (utifrån inflammation o därav mindre socker )men jag har inte lyckats med det än.

Kost o recept tips tas gladeligen emot jag gillar o laga mat!

Vad har du för egna tankar framåt o hur gör du med träning. Nu närmar sig semester tiden som visserligen ger mer egen tid men kan fresta på gällande både mat o rörelse?

Hej tjejer.

Jag har läst alla er inlägg och oj vad de berör! Jag önskar så att ni kunde få det där efterlängtade barnet. Livet är bra orättvist ibland

Jag tillhör skaran av människor som drabbats av väldigt många mf, 7 st till dags dato. Och jag vet inte om det kan vara någon tröst men mitt ibland alla dessa vidriga mf så födde jag två välskapta och perfekta små gossar. Ruben som är 6 och Frank som är 4 jag är gravid igen, alldeles i början. Vecka 5 + och det känns återigen som jag väntar mf, inte barn.

I mitt fall finns ingen utredningsbar orsak. Jag har fått nöja mig med det faktum att jag har otur. Jag ska om denna graviditet också går åt skogen, utredas igen. Mina pluss har aldrig kantats av framtidsplaner utan av oro, provtagningar och tidiga vul. För att avslutas med cytotec och värktabletter.

Tänker på er och hoppas för er båda!

Tack annsansa!

Blev glad och varm i hjärtat av att läsa ditt meddelande.

Lite konstigt bara (Hahaha) jag har blivit lite uppslukad av skrivandet och nästan glömt att detta är tillgängligt för ALLA som känner sig manade att läsa!

Men Härligt härligt att höra om din resa som resulterat i två fina pojkar ! Hoppas att de snart får välkomna en lilla syster eller lille bror till familjen.

Skönt att höra positiva erfarenheter och att det kan gå trots bullor på vägen . Något av det svåraste måste vara att veta när det är dags att sluta och tänka om, tänka annat!

Försöker just nu att lägga bebis planerna på hyllan och ta en månads paus för att hämta energi och ladda om. Har bokat yoga, tjejfest och fixat biljetter till en rockfest där ett av mina favorit ungdomsband ska spela!

Sen Ska jag boka frisörtid och gå på skönhetsbehandling , ja helt enkelt skämma bort mig lite.

Så får vi se om jag startar på nytt med rmc i juli eller om jag laddar för augusti !

Den makten är åtminstone MIN ..Hihihihi