Hur hjälpa 11åring med extrema krav på sig själv?

Hurdana är era egna krav på henne annars?

Tycker själv dom är låga. Men kanske är vi för krävande på henne??

Gällande skolarbete och resultat har vi i princip aldrig talat om. Hon har ju alltid legat på topp pga hennes egna krav.

Men generellt är väl mottot att man gör så gott man kan och det är alltid gott nog oavsett vad resultatet.

I sportsammanhang är det samma sak från vår sida.

De krav vi ställer är att man ska passa tiderna få med sig det man ska ha med till skolan plocka bort tallriken efter maten och uppträda allmänt trevligt.

Gärna städa sitt rum iaf nån gång i månaden ( ofta gör jag det av bara farten när jag veckostädar)

Är väl rätt ok krav på en 11-åring?

Jo det låter ok. Ger ni henne kärlek ovillkorligt o visar att hon är älskad som hon är även om hon inte är jätteduktig? 

Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg att bekräfta henne som person och inte bara hennes prestationer! Det är vanligt att man bekräftar människor överlag utefter vad de gjort och inte vilka dom är.

Ja det tycker jag. Vi har fler barn och tycker vi behandlar alla lika. Fick en sladdis för 1.5 år sedan som pga sjukdom krävde mkt uppmärksamhet första 6-8 månaderna. Har haft dåligt samvete över der, men dotterns problem fanns ju långt innan.

Är rädd att detta ska eskalera och utveckla ex anorexi eller liknande.

Det var en av många saker kuratorn pratade mkt med oss om så där är vi verkligen på tå.

Hon hade tyvärr en lärare 1-3an som var mkt krävande och speciell. Redan i ettan hade de fyra läxor i veckan, och trots detta var eleverna aldrig i fas vid jul och sommar så veckorna innan det kunde dom ha de dubbla i läxor för att hinna innan terminen var slut.

I tvåan hade de svenskaglosor som tex chiffonje...

Men jag vill inte skylla på läraren heller. De andra klasskamraterna har ju överlevt och dottern hade som sagt dessa drag innan, omän inte så uttalat

Har ni gett henne massa beröm och positiv uppmärksamhet när hon presterat bra? För det är ofta det som är problemet, det blir som ett outtalat krav. Man jagar den där positiva bekräftelsen, uppmärksamheten, och om den uteblir så utgår man från att man inte presterat bra nog. Det är jätteproblematiskt, och ofta gör man det oavsiktligt värre genom att försäkra barnet om att det "visst är jätteduktigt!" när han/hon är missnöjd med sina prestationer och uppmanar barnet att sluta ha så höga krav på sig själv (skuldbelägger=det är barnets eget fel att det mår dåligt).

Ni måste sluta uppmärksamma hennes prestationer och stärka henne som person. Bannlys ord som "duktig" "smart" osv. Ge ganska milda reaktioner på provresultat sominte foluserar på prestationen, typ: "Jaha, vad roligt för dig! Var det prov i procenträkning? Det är ju faktiskt viktigt, man använder det ju exempelvis till... osv. "

Har ni provat att prata ganska direkt och öppet med dottern om detta? Alltså att inte alls tassa på tå kring problematiken. Och vad svarar hon då?
 
"Varför är du så hård mot dig själv?"
"vad gör det om du inte hade alla rätt på provet?"
"alla gör misstag, även vuxna gör misstag"

Jag tänker att ni kanske måste visa lite mer tydligt att ni inte stödjer denna perfektionism.

Jo det har vi nog tyvärr gjort. Speciellt i början i skolan. För hon var/är ju så duktig! Har dock verkligen aktat oss för det de senaste åren. Men sånt rotar sig väl starkt förstås...

Vi kör mycket med att förstärka hennes person. Den hon är. Fick många råd och verktyg till det av kuratorn.

Nu är hon ju äldst och bara en sån sak kanske också grundar lite till detta??

Våra andra barn 10 och 8 tycker själva att dom är typ bäst i världen oavsett vad och väldigt obekymrade.

Minstingen bara är än så länge.

Men nått fel gör vi ju uppenbarligen. Men vad?

Just 'varför' frågan är nog inte så diskuterad. Det ska jag ta upp med henne. Är däremot noga med att belysa när jag eller sambon misslyckas med något och att det inte är jordens undergång och att allt blir bra ändå i slutändan.

när det gäller frågan 'vad gör det om du inte har alla rätt?'så är hennes slutsats att blir det inte prick perfekt kan man lika gärna skita i det. Det har hänt att hon vägrat göra saker innan hon är helt säker på att det kommer bli perfekt. Framför allt gäller det sportprestationer då hon tex kan vägra vara med i en tävling om det finns minsta uns risk att hon inte vinner.

Och det verkar heller inte handla om att vara bättre än alla andra.

tex på ett engelska prov hade hon och en till tre fel, men alla andra hade ännu fler fel. Så hon var ju 'bäst i klassen' men det kvittar, för resultatet var inte perfekt. Just den händelsen var det fröken som berättade om. Är inte säker på att hon själv ens reflekterar över 'alla andras' resultat

Det spelar också roll vad ni säger om andra (barn och vuxna). Uppmärksamma saker som att "det var schysst gjort av henne", eller att någon har hög närvaro på idrottsträningen, eller "vad kul att XX kom femma idag" eller "hon såg verkligen ut att ha roligt".
Jag tror inte på att tokberömma allt dottern gör eller är heller. Risken är att hon blir uppblåst och självgod istället. Man måste inte hålla på så, man kan bara vara också. Berätta om era egna fel och brister. Om någon gör något fel, säg bara att alla kan göra fel ibland. Jag brukar säga att ingen är perfekt, alla har sina brister, men alla är också bra på något.

Bra tips!! Det är inget vi testat!

Jag hade det också så under min uppväxt och kämpar med det fortfarande som vuxen. I mitt fall är jag rätt säker på att det berodde på hur mina föräldrar behandlade min bror och mig.

Vi fick ofta höra att han var väldigt snäll osv (tex för att han lånade ut pengar till mig när jag ville ha en leksak som jag inte riktigt hade råd med, då fick jag höra "Vilken snäll bror du har!"). Han var/är också väldigt glömsk, men mina föräldrar sa alltid "Ja, han är ju sån" bara, även om han glömde saker som sårade tex mig, jag fick däremot beröm för både mitt goda minne och för mina goda skolprestationer.

Därför höll jag fast vid detta och försökte ständigt bli ännu bättre så att jag skulle få ännu mer beröm och få känna mig bra på något jag också. Han fick beröm för sin personlighet, den han är (även det negativa), medan jag var tvungen att kämpa mer och utföra handlingar för att få beröm.

Tack för att du delar med dig! Bra med input från alla vinklar. Förstår ju att vi gör nått fel och måste komma fram till vad