Ingen livs vilja

Hej. Har nu levt i 28 år, växte upp i en familj utan några som helst förutsättningar. Snarare alkohol problem och sinnessjukdomar. Fick senare själv en diagnos, Crohns syndrom. En magsjukdom som har satt käppar i alla mina hjul. Kunde aldrig gå klart gymnasiet, kunde heller inte studera ikapp eller 100% ha närvaron som krävs för få ett längre arbete. 

Träffade en tjej som jag älskade mer än nåt annat som 5 år senare visar sig vara den hemskaste personen jag någonsin träffat. Hon var otrogen mot mig under hela förhållandet. Känner mig så jävla dum i huvudet, godtrogen och naiv, att nån nånsin kunde älska mig på riktigt. 

Vem fan vill ha nån som aldrig kan åstadkomma någonting, även när man väl lyckas så skiter det sig senare, en vecka, en månad, 3 månader senare?

Har en son tillsammans med denna men känner mig så jävla otillräcklig som pappa så det går inte ens att beskriva med ord.

Har kämpat i flera år med bra och dåliga perioder. Jag lyckas aldrig finna mig själv på en stabil plattform att gå vidare med mig själv. 

Nu har min före detta hittat en bra partner som kan allt det som jag aldrig kommer att lyckas med. 

Känns nästan bättre att min son får växa upp med en frisk pappa, istället för att ge honom bilden av en värdelös, handlingsfattig och sjuk individ till pappa som aldrig kan vara exakt det, en riktig pappa.

Vet att jag låter patetisk. Jag har inte valt att vara detta. Jag har slitit klart. Jag orkar inte kämpa mig upp och ner hela jävla tiden. Att leva på gränsen av att ha ett normalt liv och inget liv alls konstant driver mig till vansinne. Jag känner mig så jävla falsk som person. Jag kan aldrig lova mig själv eller någon annan ett skit. Mitt ord är värt vatten.

Så jag känner att det är bäst att jag helt enkelt skiter i det här nu.