Ivf - Solskenshistoria...

Här kommer en liten solskenshistoria från mig. Kanske finns det någon kvar från min tid här som vill veta hur det gått...

Vi började barnverskaden för ca 8-9 år sedan innan bröllop och husköp. Inga barn ledde till utredning och pergotime utan resultat efter tre försök har jag för mig, vidare till ivfkliniken och vidare utredning... Jag hade pco och lite annat som strulade till saker och ting. Hoppet var stort att det skulle gå bra. Försök nummer ett blev 14 ägg och slutade med ett till mig och tre till frysen. Tyvärr blev dét inget sv varken färskförsöket eller de två efterföljande frysisarna, hoppet sinade och jag mådde allt sämre. Då visste jag inte ännu vad som väntade mig.

Hösten 2009 mådde jag skit och trodde så klart att det berodde på ivf då frysisarna också gjordes i stimulerad cykel. Men jag blev allt sämre, I januari 2010 fick jag chockbeskedet efter en seg förkylning som blev en dubbelssidig lunginflammation att jag hade leukemi. Det känns helt overkligt fortfarande att säga eller skriva det. Nör jag fick diagnosen visste jag redan, sjuksköterska som jag är. Provsvar efter provsvar kom in och inte en siffra stämde plus att mina symptom var ett skolboksexemplar av en akut leukemi. Tyvärr tog det min egna sista kraft att ta mig till akuten då tre läkare på VC hävdade att jag var frisk? Och ja de är anmälda, vill inte att det ska déabba någon annan,

Allt går jättefort. Från mitt besök på VC till jag fick mina första cellgifter tog det 23 timmar, no börjar kampen för mitt liv. Och jag är inte den som ger sig. 130 veckor med cellgifter och ut på andra sidan frisk och kry, lite mentalt påverkad så klart och fysisk rehabilitering behövs också. Min vårdpersonal har hela tiden sagt att få barn är osannolikt, dessutom var jag 33 nör jag blev sjuk så åren tickar ju på.

Tanken på barn hade lagts i glömska på något sätt. Jag vågade inte tänka på det till slut efter många timmars fulgråtande med mina sjukskötskor på Hematologen. Min andra familj, mina storasystrar.

Men så kom dagen då jag fick reda på att jag skulle bli moster. Min syster tyckte det var jättejobbigt att berätta med tanke på vår situation. Men jag var glad, vad roligt att få en lite knodd i familjen ändå. Men samtidigt började tankarna rulla igen. Skulle jag orka och våga bli besviken igen?

Efter många samtal med mina läkare och sjuksköterskor på Hematologen och ivf-enheten kom vi fram till att jo ETT försök gör vi, det är vad jag orkar. Detta om inte frysisen tar sig, vilket den inte gjorde...

Vi satte igång och jag mådde riktigt bra under behandlingen. Visserligen hade jag annat o jämföra med denna gången, plocket gjordes och trots 10 blåsor blev det bara 5 äggisar. Våndan var stor över om det skulle bli nåt bra at dessa fem. Två dagar senare åkte vi till Sahlgrenska igen, Ett ägg hade delat sig dom det skulle, det hade betyg två (ettorna är ju bäst). Man vågade ju inte tro så mycket men hoppet fanns ju. Sa till läkare att bu sätter du den på ett bra ställe...

Dag 6 tyckte jag att det var annorlunda när jag skulle ta vagitorierna. Trångt liksom. Var det inbillning? Brösten ömmade fortfarande, tidigare försök har det försvunnit fort efter ET/FET

Dag 8 svällde jag upp och trodde jag fått värsta magkatarren. Jag blev efter besök på Gyn genast inlagd för ös.

Dag 10 Herre Gud vad allt luktade, deon tyrket jag stank, nu trodde jag starkt på att jag var gravid men vågade inte hoppas ändå riktigt,

Dag 12 tog man blodprov, hcg var 282, jag var gravid. Två timmar tidigare hade vi också vunnit budgivningen på vårt drömhus. Helt overkligt.

Dag 13 var ju tvungen att ta ett kissetest också. Gravid vecka 2-3.

Graviditeten går bra. Mår illa vecka 6-14, får lite foglossning, lite ont i ryggen osv men jag ska inte klaga. Vår bebis mår bra. Alla ulj, kub och allt ser fint ut, bebis börjat röra på sig Och vi tror nästan inte det är på riktigt.

Jag går på extrakontroller och vi får ett planerat snitt pga min historik bl,a,

Den 8/12 dagen efter min 38:e födelsedag föds den sötaste lilla mirakelpojken. Han är helt perfekt,

Gissa vem vi ringer efter närmaste familjen är kontaktad? Så klart min extended familj på Hematologen Sahlgrenska. Tack vare dem står vi här idag.

Nu när jag sitter och skriver detta ligger vår nu snart 6-månaders kille och soveri sin vagn.

Hoppas att det finns någon som blir lite peppad av att det faktiskt finns en chans att bli gravid även nör ingen trott det. I mitt fall är det verkligen otroligt så det visar att hoppet finns. Sedan är det ju ändå inte alla som lyckas och då måste man ju ta sig igenom den biten eller se på andra alternativ som adoption. Detta var ju inte alls aktuell för oss för jag hade ju aldrig fått det ned min diagnos i bakgrunden. Men tappa inte tron.

Önskar er alla stort lycka till och glöm inte att njuta av livet också.