Ovillig särbo

Att som frivilligt barnfri flytta ihop med någon som har tre barn är ett gigantiskt steg - ett steg jag personligen aldrig hade tagit. Tycker inte du ska stressa honom. Att han flyttar närmare tycker jag är ett utmärkt första steg.

Det låter inte som att han gillar barn på det du skriver. Han kanske inte vill flytta ihop för att du har barn. Jag ser det som att du har två val. Antingen accepterar du att ni är särbo och han kanske kan flytta närmare så ni kan ses oftare eller så lämnar du honom och ger dig själv möjligheten att träffa någon som vill bo ihop med dig och dina barn. Ultimatum ska du inte ställa på honom speciellt när det finns barn med i bilden och han inte känner sig bekväm med barnen. De ska ha en trygg och bra hemmiljö där de känner sig älskade och önskade

För TS är det enkelt. Hon vill att mannen ska vara delaktig i hennes vardagsliv, läs: avlasta henne och hjälpa till att ta hand om hennes 3 småbarn.

För mannen är det svårt. Han förlorar sin egentid och ska lägga ner en massa energi på att ta hand om 3 barn som han själv inte satt till världen.

TS vinner på att de flyttar ihop, medans mannen förlorar på det.

Visst är det ett gigantiskt steg att som barnlös flytta ihop med någon som mig. Det har jag full förståelse för. Jag begär absolut inte att han ska ta något större ansvar för mina barn, men samtidigt vill jag ju att han respekterar dem och visar att han gillar dem (vilket han förvisso gör).

Men jag vill som sagt inte heller vara särbo i 15 år till ... om han hade visat ett större engagemang i att flytta närmare hade jag nog kunnat nöja mig med det ett tag. Jag vet ju att barnen är det stora hindret för honom, även om han inte har sagt det rakt ut. Och barnen är det viktigaste och bästa jag har, jag kommer inte acceptera någonting från honom som gör att de tar skada.

Sen känns det inte så lätt att släppa någon som jag trivs otroligt bra ihop med och som gör mig lycklig.

Du har valt en man som är frivilligt barnfri och som absolut inte vill ha några barn, sen tycker du det är konstigt att han inte engagerar sig i dina barn!?

Du får nog tänka om där lite. Antingen acceptera att han aldrig kommer att va en del av dina barns liv och att ni kommer att förbli särbos tills de flyttar.
Eller så får du leta upp en kille som redan är pappa, och en engagerad sådan.
Vill du inte skaffa fler barn, så ska du inte gå på en barnlös kille och tro att han kommer att nöja sig med dina barn.
Kort o gott så tycker jag du ska leta efter en pappa, jag tror det är vad du egentligen är ute efter.

Mina barn har en alldeles utmärkt pappa redan, de behöver inte en till. Jag är absolut inte ute efter någon som ska avguda mina barn och älska dem som jag. Det tycker jag inte att man behöver göra för att leva ihop. Mina barn är inte småbarn och är väldigt självgående, vilket även min särbo håller med om.

Och eftersom vårt förhållande i början inte var seriöst så spelade det ingen roll för någon av oss att han inte vill ha barn och att jag har tre barn. Men saker och ting förändras. Och han är redan en del av mina barns liv, så det är svårt att göra ogjort. Jag har själv varit "styvförälder" i många år och vet vad det innebär och att man kan välja hur man vill närma sig sina bonusbarn så länge man respekterar och accepterar dem.

Jag är väl dessutom av den åsikten att man kan anpassa sig om man bara vill.

Jo men han vill inte anpassa sig. Du skriver ju det själv i din trådstart. Han vill inte leva ett familjeliv med småbarn och det får du acceptera om du älskar honom. Man kan inte få allt man vill i ett förhållande. Om du älskar honom och vill vara med honom så får du acceptera det här. En vännina till

Mig separerade nyligen från sin sambo just för att han inte orkade med ansvaret för hennes tidigare barn. Han kände sig utsliten och ville vara särbo vilket hon tyckte var konstigt men han orkade inte med det familjelivet helt enkelt. Det finns positiva saker med att vara särbo också. Du kan ha ditt privatliv med dina barn men ändå en man i ditt liv. Men be honom flytta närmare iallafall så ni kan ha ett fungerade förhållande iallafall.

Dina barn är inte småbarn men det kommer dröja 15 år innan de flyttat hemifrån?
Logik tack!

Han vill inte ha egna barn. Du har tre barn. Han vill inte bo med barn. Acceptera. Jag har egna barn men hade jag valt bort barn i livet hade jag inte heller flyttat ihop med någon som har barn. Det ÄR påfrestande att bo med och ha barn. Och även fast det inte är hans barn kommer han få känna på livet med barn vilket är något han INTE vill. Han kanske är trevlig mot dina barn men Nej han tycker inte om barn.

Jag känner också att du får vara nöjd med särbo livet. Tycker det är bra han vet vad han vill,står för det och vill ha det så ist för att flytta ihop o det blir dåligt i slutändan. Särbo är inge dåligt arrangemang, även om det betyder ses mindre.

Du skriver själv att du vill att han ska närma sig dem självmant, vilket han aldrig kommer att göra eftersom han inte är intresserad. 

Alla förhållanden är ju inte jätteseriösa från första början, och han har varit tydlig hela tiden med att han inte vill bo med (dina) barn. Nu har han haft kontakt med dem i 2,5 år, och vill fortfarande inte flytta ihop. Du måste acceptera det.
Visst kan du ställa ett ultimatum, men antingen kommer han att tacka för sig direkt, annars så säger han ja till att flytta ihop trots att han inte vill, och det kommer inte att sluta speciellt bra.

Jo visst kan man anpassa sig, OM man vill. Men han vill ju inte. Vill du själv anpassa dig efter honom, även om det innebär att lämna dina barn på heltid till pappan?

När jag skrev i det andra inlägget att du skulle hitta en pappa, så menade jag inte en ny pappa åt dina barn, utan en som redan har barn och tycker om barn. Jag tror att du har mer ut av en sådan relation.

Ja jag tror också att om man själv har barn så fungerar förhållanden med en annan förälder bäst. Dessa vet vad det innebär att ha barn och har därav lättare att förstå/anpassa sig till ett liv med någon annans barn.

Håller med. Har själv varit i den situationen. Jag skulle däremot ha kunnat acceptera det ojämlika men eftersom mannen inte ens kunde se det var ojämlikt eller ens vilken stor kärleksförklaring det var av mig att bo tillsammans så var jag inte villig att ge upp det liv jag byggt upp på egen hand för att flytta in och leva med dem på deras villkor. TS - skulle han få något mervärde i livet att bo tillsammans med dig och dina barn? Vilket i så fall? Eller är det bara en massa arbete skrik och stoj han skulle få? Skulle han ha några rättigheter i ett gemensamt liv eller är det bara du som ska styra och ställa tillsammans med dina barn? Är han en (o)uttalad tvåa som bara har att packa sina saker om det inte passar? Med en sådan inställning är det också lätt att behålla sitt trivsamma liv istället för att bo med en som påstår sig älska men när det sist oh slutligen gäller så älskar han inte....Några frågor värda att tänka på!

Apropå om mina barn är småbarn eller ej så räknar jag inte skolbarn som småbarn, för mig går gränsen för småbarn vid 4-5 år. Och få unga vuxna flyttar hemifrån i dagens samhälle förrän de är 21-23 år gamla (bostadsbrist, studier osv). Alltså räknar jag med att min minsta flyttar hemifrån om ca 15 år.

Och jag tycker det är lustigt att så många säger att min särbo har sagt att han inte är intresserad av mina barn.  Han är inte utåtriktad och är inte den som "tränger" sig på, att han inte närmar sig barnen spontant har inte med ointresse att göra. Det handlar nog om en kombination av hans personlighet och osäkerhet (han frågar ju inte mig saker spontant heller om vad jag har pysslat med). Och jag kan mycket väl tänka mig ett särboliv, om vi kan ha ett vardagsliv på det viset. Vilket för mig innebär någon att äta middag med, titta på tv med, prata med, ha roligt tillsammans med osv. Att han skulle ta något som helst ansvar för mina barn förväntar jag mig inte, alltså ingen "avlastning" som någon påstod. Jag trivs bra med att leva med mina barn och behöver ingen avlastning, men som jag tidigare har sagt vill jag ha mannen som jag älskar i mitt vardagsliv. Jag vill träffa honom efter jobbet, helt enkelt! Vad har det med att avlasta mig att göra? Vill jag ha avlastning kan jag anlita en barnvakt eller en städhjälp.

Tyvärr är det svårt att få till att träffas spontant och bara för några timmar när man har 7 mil mellan sig. Och som jag har sagt så har jag bett honom att flytta till min ort, men det händer inget! Däri ligger min frustration, hur länge ska man vänta på ett bu eller bä? Just nu är hans enda plan att skaffa sig en bil för att kunna ta sig hem till mig lättare.

Och jag har varit styvmamma i tio år och jag vet hur jäkla jobbigt det kan vara. Jag tänker inte tvinga det på honom. Men om han inte vill, kan han ju kläcka ur sig det och inte ljuga mig rakt upp i ansiktet om nu alla ni har rätt i vad ni säger om en man som ni aldrig har träffat.

Tja, just nu är i alla fall läget så att om han inte snart visar på något vis eller säger att han faktiskt tänker flytta närmare så får det väl vara slut.  Och då lär jag inte leta upp en pappa som ersättare, då nöjer jag mig nog med att vara singel tills barnen flyttat ut. För det är inte riktigt värt allt krångel och jag är inte intresserad av att föra in fler karlar i barnens liv.

Jag är ju av en åsikten att man inte behöver sitta fast vid höften för att man är ett par. Han hade fått fortsätta precis som vanligt med alla sina intressen, jobb osv. Det som jag hade begärt av honom var väl att bidra till hushållet precis som jag antar att alla sambos gör. Alltså städa, handla, tvätta sina egna kläder osv. Lika lite som han ska ta ansvar för mina barn tänker jag ta ansvar för hans vanor eller ovanor. Och allt det gör han ju redan i sitt eget hem. Jag hoppas ju att han får mervärde av att umgås med mig mer, vilket ju är en stor del av syftet med ett förhållande överhuvudtaget. Hans ekonomi hade också blivit bättre, jag tjänar mer än vad han gör. Vad ger någon mervärde i att bli sambo??!

Men har du barnen på heltid eller varannan vecka? Han kan ju komma och bo hos dig när barnen är hos sin pappa.

Jag tycker det låter vettigt det du skriver. För min egen del skulle jag inte ha fått någon tid mer med min man eftersom all hans tid gick till barnen och hans jobb ändå. Jag anser att kärlek och tid är ett mervärde precis som du skriver, uppskattning och att man inkluderas i familjen. Hoppas ni hittar en lösning som passar er alla.

Det är svårt..

Skulle du vilja leva utan hnm?

Allt beror ju på vad man vill ha.. Om du vill ha vardagsliv med någon kanske inte han är rätt person?

Jag tror att det är svårt att flytta ihop med någon som helt kör sitt eget race också? Som åker iväg på något skoj när du är sjuk och hemma med barnen.. För att det är dina barn?

Är han då avigt inställd tror jag det kan bli svårt.

Jagvhar själv 3 barn och har valt en som är barnfri. Däremot är han väldigt förtjust i barn med tycker att det är för mycket ansvar att ha hand om egna. Mina barn har 2 fungerade föräldrar.