• Anonym (Är jag bara otacks­am?)
    Äldre 25 May 15:06
    1259 visningar
    13 svar
    13
    1259

    Är jag utsatt för psykisk misshandel?

    Vet inte om detta faktiskt är psykisk misshandel, men eftersom att hans ex som han har barn med har sagt det såbörjar man ju fundera lite nu när han börjar bete sig annorlunda... Jag är 17 och han 20.
    Tidigare har allt varit perfekt. Är det han som är deprimerad?
    Är det mig det är fel på? Eller är jag ett offer? Är det bara en period de flesta förhållanden får när man nästan bara umgås med varandra?

    *Han skriker på mig för småsaker, som tex att jag påminner honom om disken och då anklagar mig för att vara extremt gnällig - fastän jag bara upprepat mig en gång.

    *Han hotar med att ta livet av sig eller skada sig själv om jag säger något jag tycker att han gör fel= Jag får dåligt samvete och mår dåligt. Kan tex vara att jag accepterar inte hur han beter sig. 

    *Han säger att jag måste skaffa mig ett liv, att jag knappt har några vänner trots att alla våra vänner är gemensamma och han anser sig ha många vänner, att jag är en dålig kompis eftersom att jag ställer mig i mitten av bråk och istället för att medla så snackar jag skit om dem till varandra(aldrig hänt... tror jag. är inte så säker längre).

    *Såfort vi bråkar skriker han att jag ska ut ur lägenheten och att han aldrig vill se mig mer, men efter ca 1-3 timmar säger han förlåt och kramas. Detta har hänt många gånger och senast idag när jag tyckte att han var oansvarig som somnade och sen vägrade kliva upp för sitt barns skull. Jag agerade barnvakt ända tills barnet åkt hem för att han inte orkade, trots att jag sovit dåligt och var så trött att jag skakade.

    *Han har kallat mig för cpstörd, idiot, knäpp, barnslig för att jag gråter när han gör mig ledsen, sa idag efter vårt bråk att han aldrig någonsin vill ha barn med mig för han tror inte att jag skulle klara det, trots att jag VET att jag sköter barnet bättre. H*n gråter ofta när han sköter om och aldrig när jag gör det, samt att barnet alltid söker sig till mig när h*n gör illa sig/är frustrerad och jag har endast varit med barnet i sammanlagt 2 veckor. Jag har bättre instinker, han har absolut inga alls och kan aldrig gissa sig till vad ungen vill. Han förutsätter jämt att det är trött, trots att h*n varit vaken i bara en timme. Även sagt något i stil med att jag ska "hålla käften för jag orkar inte höra dina fitthoriga äckelord!". Sen har han upprepade gånger sagt åt mig att kan jag inte bete mig är jag inte välkommen i lghten. 

    *Så fort jag nämner att jag har bara lite pengar kvar så häver han ur sig att han la minsann ut minst 5000kr på mig när vi började träffas. Jag hade ingen aning om detta och tror att han överdriver, men jag höll ju ingen koll så vet inte... Såklart mår jag dåligt över att han säger att jag är snål och aldrig ställer upp...

    *Han gör aldrig något hemma i lägenheten utan förväntar sig ungefär att jag ska sköta tvätt/disk för han är alltid trött, trots att han knappt går till skolan.

    *vill jag ut med vännerna en kväll(är nykterist för hans skull, han kan inte bli full utan har en otrolig tolerans mot alkohol och han vill inte barnvakta mig. Inser nu hur sjukt det låter...) och han vill sitta vid datorn så säger han ungefär att jag tycker inte att han duger att vara med, trots att hade jag varit hemma så hade vi endast talat när vi röker.Samt att jag får f*n åka hem till mamma om jag vill ut för han "vill inte ha nåt j*vla rännande i lägenheten mitt i natten"...

    Är detta alarmerande? Jag är numera ständigt trött, orkar knappt med skolan, orkar inte längre vara med vänner då jag tror att ingen egentligen tkr om mig trots att de gång på gång visar motsatsen... 

    Förlåt för långt inlägg...

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-05-25 15:15
    Vill bara tillägga att jag kan säga väldigt elaka saker också när jag lessnar på hans beteende. Så jag är ingen ängel.
  • Svar på tråden Är jag utsatt för psykisk misshandel?
  • Äldre 25 May 15:11
    #1
    +1

    Ja, det är alarmerande och du borde ta dig så långt ifrån honom du bara kan. Du är så ung och har livet framför dig så slösa inte bort en dag till med den där idioten.

  • Birgit­ta02
    Äldre 25 May 15:18
    #2

    Håller med ovanstående. Du är för ung att bli utsatt för detta. Gör dig av med honom och försök få tillbaka din självkänsla. Det är inte alls svårt att knäcka en 17-åring. Till slut kommer du tro att han har rätt att kränka dig som han gör. För det ÄR kränkningar! Han förminskar dig.

    Gör slut, packa dina grejor och flytta hem till dina föräldrar. Byt gärna mobilnummer också. Han kommer nämligen att både ringa och messa söta ord. Han kommer säga allt som du vill höra. För att senare kränka dig igen. Varför kränker han dig? Jo: för att han KAN!

    Så stick ifrån honom. Ha inte bråttom med att skaffa en ny kille, koncentrera dig på din skola, dig själv, dina vänner, din familj. Och se till att må bra.

    Kram!

  • Anonym (Är jag bara otacks­am?) Trådstartaren
    Äldre 25 May 15:19
    #3
    Tihi skrev 2015-05-25 15:11:54 följande:

    Ja, det är alarmerande och du borde ta dig så långt ifrån honom du bara kan. Du är så ung och har livet framför dig så slösa inte bort en dag till med den där idioten.


    Men borde man inte försöka med någon slags rådgivning eller få honom att träffa psykolog? Han har erkänt att han har ångest och är deprimerad och eftersom att jag själv suttit i depressionens klor så vet jag själv att jag var extremt otrevlig och elak mot min familj när jag bodde hemma..
  • Birgit­ta02
    Äldre 25 May 15:23
    #4
    Anonym (Är jag bara otacksam?) skrev 2015-05-25 15:19:36 följande:
    Men borde man inte försöka med någon slags rådgivning eller få honom att träffa psykolog? Han har erkänt att han har ångest och är deprimerad och eftersom att jag själv suttit i depressionens klor så vet jag själv att jag var extremt otrevlig och elak mot min familj när jag bodde hemma..
    Anser inte att man kan vara elak och dessutom skylla på depression. Det gäller både dig och honom. Man VÄLJER sitt beteende. Det är ett VAL man gör.
  • Äldre 25 May 15:23
    #5
    Anonym (Är jag bara otacksam?) skrev 2015-05-25 15:19:36 följande:
    Men borde man inte försöka med någon slags rådgivning eller få honom att träffa psykolog? Han har erkänt att han har ångest och är deprimerad och eftersom att jag själv suttit i depressionens klor så vet jag själv att jag var extremt otrevlig och elak mot min familj när jag bodde hemma..
    Nej. Mest  troligt vill ha inte inse att han är en idiot och är då inte mottaglig för hjälp. Vissa går inte ändra på heller-de är psykopater helt enkelt. Du är värd nåt mycket,mycket bättre än det här!
  • Äldre 25 May 15:25
    #6
    Anonym (Är jag bara otacksam?) skrev 2015-05-25 15:19:36 följande:
    Men borde man inte försöka med någon slags rådgivning eller få honom att träffa psykolog? Han har erkänt att han har ångest och är deprimerad och eftersom att jag själv suttit i depressionens klor så vet jag själv att jag var extremt otrevlig och elak mot min familj när jag bodde hemma..
    Nej, du varken borde eller ska försöka med rådgivning. Det är inte ditt ansvar att ordna upp hans liv. Du kan inte ändra en annan person. Du kan inte rädda honom. Jag vet att unga tjejer ofta tror att dom kan rädda och förändra en killes liv men guess what? Det funkar aldrig så. Din kärlek kommer inte att magiskt göra honom snällare om du bara gör si eller så och finns där lite till för honom och slår knut på dig själv. Gå! Gör det i dag! Om du var min lillasyster så skulle jag hämta dig direkt och inte låta dig ha kontakt med honom någonsin igen så det borde säga dig en del.
  • Anonym (Är jag bara otacks­am?) Trådstartaren
    Äldre 25 May 15:28
    #7

    Men jag vill inte heller bara gå ifrån och säga upp all kontakt, jag tycker väldigt mycket om hans dotter och familjen... 
    Jag vet att situationen är ohållbar och jag vill så gärna lösa det utan att förlora honom..

  • Äldre 25 May 15:36
    #8
    Anonym (Är jag bara otacksam?) skrev 2015-05-25 15:28:37 följande:
    Men jag vill inte heller bara gå ifrån och säga upp all kontakt, jag tycker väldigt mycket om hans dotter och familjen... 
    Jag vet att situationen är ohållbar och jag vill så gärna lösa det utan att förlora honom..
    Sånt här går inte lösa! Fråga alla andra tusentals kvinnor som fastnat i misshandelsförhållanden. De har minsann försökt,i åratal många av dem och det gick inte. I ett bra förhållande ska man inte behöva vända ut och in på sig själv för att saker ska funka.
  • Äldre 25 May 15:41
    #9
    Anonym (Är jag bara otacksam?) skrev 2015-05-25 15:28:37 följande:
    Men jag vill inte heller bara gå ifrån och säga upp all kontakt, jag tycker väldigt mycket om hans dotter och familjen... 
    Jag vet att situationen är ohållbar och jag vill så gärna lösa det utan att förlora honom..
    Du kan inte lösa det utan att förlora honom. Eller jo, det kan du om du har lust att förlora dig själv. Valet är ditt; Förlora honom eller förlora dig själv! Vad väljer du? Vem är viktigast i ditt liv? Du eller honom?
  • Birgit­ta02
    Äldre 25 May 16:00
    #10
    Anonym (Är jag bara otacksam?) skrev 2015-05-25 15:28:37 följande:

    Men jag vill inte heller bara gå ifrån och säga upp all kontakt, jag tycker väldigt mycket om hans dotter och familjen... 
    Jag vet att situationen är ohållbar och jag vill så gärna lösa det utan att förlora honom..


    Du lär inte kunna lösa det. Han gått in i en roll där han avgör vad som skall göras, vem som skall göra det osv. Och du ska dansa efter hans pipa. Punkt. Sånt är inlärt. Och om han inte respekterar dig nu, så lär han inte göra det sedan heller. Han kränker dig med ord. Vad händer när han börjar slå dig?

    Fundera över om det är HONOM du är kär i eller om det är kärleken du är kär i. Två skilda saker. Visst är det mysigt att ha en kille som är vuxen nog att ha egen lägenhet? Men är det verkligen värt det?

    Undrar om du inte ska ta ett samtal med en terapeut. Du kanske behöver lite input från någon som vet hur såna här människor fungerar?
  • Anonym (Är jag bara otacks­am?) Trådstartaren
    Äldre 25 May 16:19
    #11
    Birgitta02 skrev 2015-05-25 16:00:51 följande:
    Du lär inte kunna lösa det. Han gått in i en roll där han avgör vad som skall göras, vem som skall göra det osv. Och du ska dansa efter hans pipa. Punkt. Sånt är inlärt. Och om han inte respekterar dig nu, så lär han inte göra det sedan heller. Han kränker dig med ord. Vad händer när han börjar slå dig?

    Fundera över om det är HONOM du är kär i eller om det är kärleken du är kär i. Två skilda saker. Visst är det mysigt att ha en kille som är vuxen nog att ha egen lägenhet? Men är det verkligen värt det?

    Undrar om du inte ska ta ett samtal med en terapeut. Du kanske behöver lite input från någon som vet hur såna här människor fungerar?
    Du har säkert rätt...Får försöka kontakta UMO eller BUP.
  • Anonym (lämna­)
    Äldre 25 May 16:21
    #12

    Lämna honom nu. Det finns ingenting du kan göra. Jag är gift och gravid med 2:a barnet med en likadan man. Mina barn är det bästa som har hänt mig men annars så ångrar jag att jag träffade honom alls. Efter 5 år så fick jag inse att jag har 2 val. Antingen lämnar jag honom och bygger upp mitt eget liv igen eller så ger jag upp mig själv totalt, varken tänker, känner eller vill någonting själv. Han flyttade ut för 1 månad sen ungefär. Det är allt annat än lätt. Han försöker fortfarande bestämma och trycka ner mig, kan inte acceptera att jag faktiskt lämnat honom. Men det går sakta framåt och jag kämpar på för barnens skull.

    Så lämna honom innan du hamnar där jag är idag. Jag har vänt totalt ut och in på mig själv och nästan helt förlorat mig själv på vägen. Ingen förtjänar det!

  • Anonym (Frihe­t)
    Äldre 25 May 16:45
    #13

    Hej ts, jag hoppas av hela mitt hjärta att du tagit åt dig av de andra kloka råden och lägger bena på ryggen och drar fort som satan långt ifrån honom, medan du fortfarande har en chans.

    Jag fastnade i ett destruktivt förhållande, med en alkoholist som kränkte mig på alla möjliga sätt. Den dagen han tryckte ner mig och dunkade mitt huvud i armstödet på soffan flera gånger hann jag tänka att fan jag visste att det skulle hända men var ändå chockad. Det kändes som ett stort steg att hamna från psykisk misshandel till fysisk misshandel, fast att det ligger nära med en hårsmån. I något år eller två fick jag även uppleva stryptag, knuffar, krossad haka, skadad handled m.m. Och jag trodde inte att jag hade någonstans att ta vägen när jag ville dra. Ingen tyckte ju om mig.

    När jag blev med barn ändrade han sig, han slutade dricka och var en underbar man och pappa i tre år. Sen började han dricka igen. Jag lärde mig att man kan inte rädda en människa med problem man inte rår sig på.

    Nu har jag nyss lämnat honom, eller rättare sagt, han lämnade oss för alkoholen. Jag är helt utbränd efter alla år och har låååångt kvar att jobba på med mig själv. Jag ligger verkligen och krälar på nån dybotten och önskar att jag verkligen lämnat honom sekunden jag började tvivla på mig själv, pga hans ord. Idag ångrar jag allt förutom barnen med honom. Barnen är de som håller mitt huvud ovanför vattenytan. Men jag önskar ingen det jag gått igenom under 12 år med honom. Waste of time!

    Styrkekramar till dig, berätta för någon du känner förtroende för om hur det är, så någon kan stötta dig.

Svar på tråden Är jag utsatt för psykisk misshandel?