Hur blir man en social, trevlig och omtyckt människa?

Hur många år rör det sig om och varför slutade du umgås med människor under dessa år? Hur hittade du de vänner du trots allt har?

Jag tror inte du behöver oroa dig och försöka spela teater. Var dig  själv och fråga saker du skulle vilja veta om den andra personen (självklart inte intima och närgångna frågor då). Barn behöver du inte ens prata om om det inte intresserar dig. Eftersom ni ses när ni har lunch så är ju mat och maträtter ett tacksamt och lättsamt ämne att prata om och som många gillar.

Jag vet inte heller hur man pratar med andra människor, om samtalet har tagit slut så står man där tyst, jag kommer inte på nånting att snacka om. men i en grupp så brukar de ju prata på utan att man själv behöver säga nånting alls. en annan sak är att att du kan låtsas som du har känt dem länge.

Jag brukar fråga saker om nåt de berättar, om de berättar om sitt barn och om tv tittande kan jag fråga vilket tv program eller film som är barnets favorit. tex svar Frozen är favorit filmen och så frågar jag om de har den på dvd, svar: ja och en bitter blick, då är det ju bara att skratta och säga ojoj då får du se den många gånger!
Om de har gått med i en kör kan du fråga vad/vilka låtar brukar de sjunga, ska de sjunga i kyrkan eller nån annanstans? Om hunden har dött kan du fråga hur gammal hen blev? vilken ras, lyssna och beklaga sorgen.

Du kan nästan fråga vad som helst utan att det blir konstigt. Hälsa brukar jag bara vinka lite och säga hej, hej då brukar jag faktiskt glömma bort att säga men det är tydligen viktigt det med.

Tonläge och kroppshållning brukar jag inte tänka på.
Det är bra, kör teater i början så kommer det förmodligen att flyta på normalt senare :)

Jag tror inte heller att någon som precis träffar dig kommer gå igång och berätta om närståendes död eller liknande. Nämns dödsfall eller andra tråkigheter så kan du ju säga "jag beklagar". Mer behövs ju inte och förväntas inte heller av dig som en ny bekant och jobbkollega.

Det viktigaste för att framstå som social och trevlig är intresse för den andra människan! Intresse innebär intresserat lyssnande, och ett bevis på intresserat lyssnande är kommentarer och följdfrågor.

Tex om en person berättar att den gått med i en kör kan man fortsätta samtalet på olika sätt: jaha, har du sjungit i kör förut? Vilken stämma sjunger du? Vilken typ av musik sjunger ni (finns kyrkokörer, gospelkörer, barbershop etc etc). På det sättet upplever personen du pratar med att du är intresserad, dessutom får du veta mer om vad den tycker.

Om en person berättar att den varit i sommarstugan; var ligger den? Deras egen eller hyr de? Kusten eller vid en sjö? Bra bär- och svampskog (om vid sjö), brukar de segla eller fiska (om vid kusten). Sedan kan man ju alltid komma med små kommentarer/inlägg från sitt eget liv, men viktigt att inte ta över totalt.

Samma sak om folk berättar om sina hundar, katter, barn osv - man behöver inte kunna allt, men att fråga intresserat kan alla om man försöker!

Det finns inget facit, inget rätt och fel. Vi reagerar alla olika och jag tror på att du ska ge precis den reaktion som kommer upp inuti dig. Precis som du gör med dina vänner, du säger att du bara slänger ur dig någonting. Det är lite så man gör. I värsta fall slänger man ur sig något dumt, men det är oftast ingen fara, då säger man "nej, det där menade jag egentligen inte". Om du märker att det konstant blir fel, då får du ändra taktik och bli mer restriktiv med vad du säger.

Om man försöker agera efter något sorts manus eller tänker överdrivet länge på vad man ska säga och hur man ska säga det, med vilket tonfall och så, nej då blir det bara pannkaka. Stelt och uppstyltat. Du måste inte ha ett särskilt tonfall. 

Att någon närstående har dött, ja, oj, det är ju verkligen inte vardagsmat och det har aldrig hänt mig att någon kollega har gråtit och sagt att någon närstående har dött. Vad kan man säga? Jag beklagar sorgen. Vad hemskt.

Att någon blivit dumpat är väl mer vanligt kan jag tänka. Personligen skulle jag inte säga "men fy vilket svin" med dramatisk röst.. "Oj, det var tråkigt" med ett ledset uttryck är nog min reaktion. Sedan främst lyssna på vad den andre har att säga.

Men mitt allmänna råd är nog: försök inte tänka så mycket på vad du säger och hur du säger det. Låt dina spontana reaktioner komma ut. Var dig själv, det tar bara energi att försöka spela en roll och göra sig lustigare, pratgladare än vad man är. Ibland kanske du inte har något särskilt att säga alls? Det är också ok. Tycker det kan vara störande ibland med kollegor som verkar behöva prata bara för pratandets skull.

Jag valde att lämna den grupp av människor jag var med och hade inget intresse av att "skaffa vänner", så det bara blev så. Jag har aldrig aktivt försökt skaffa vänner sedan dess, de vänner jag har idag är de som konstant gått upp till mig och på så sätt fått in mig i deras sociala liv. Det var väl 2 år i högstadiet som jag inte hade något socialt liv. Jag försökte förändra mig redan första dagen i gymnasiet men föll tillbaka i samma mönster, jag är likadan idag, är 23 år.

Jag känner ju inte att jag är totalt körd i det här, men jag känner mig så vilsen, som ett barn som ska låtsas vara vuxen men inte kommer någon vart.

Jag får väl försöka att vara trevlig utan att gå för nära inpå, tack för ditt svar!

Att bli populär bland kvinnor är hur lätt som. Kopiera bara omgivningen rakt av. Kroppsspråk, vokabulär, tonfall, ansiktsuttryck, åsikter, leverne.

Tack för alla svar! Jag kommer ta till mig det ni säger och troligen gå igenom lite scenarier i huvudet och kanske öva med mina bröder. Jag tvivlar på att jag skulle kunna kläcka ur mig något passande på direkten bara sådär när jag vet att jag oftast inte har ord att komma med.

Kanske värt att säga: jag är van med att vara den som sitter bredvid och observerar. När jag helt plötsligt får bollen så tappar jag fokus och vet inte vad jag ska göra. Men jag antar att det kanske hjälper att lugna ner sig först, djupt andetag eller nåt, innan jag svarar? Kanske det skulle få upp orden.

Jag har haft en vän komma till mig och storgråta om plötsliga dödsfall, två gånger. Jag blev lika ställd och tyst båda gångerna. Men visst, det är väl inte det vanligaste att prata med arbetskamraterna om, förhoppningsvis.

Tack igen för alla tips! Kommer nog skriva ner det ni säger, mind map eller nåt, bara för att vänja hjärnan vid tankemönstret (om det fungerar vet jag inte, men värt ett försök).

Jag tror kanske (efter lite tänkande här) att mina sociala svårigheter är lite mer rotat än bara nån produkt av vad som hände i tonåren, känns som att jag inte var speciellt begåvad som barn heller. Men det här är väl något man kan lära sig hoppas jag.

Det finns alltid både introverta och extroverta på en arbetsplats, vissa pratar mycket, andra lyssnar mest. Jag är själv introvert och får anstränga mig vid fikabordet, om samtalet avstannar frågar jag t ex "har ni gjort något kul i helgen?" "Vad ska ni göra på semestern" "Sett någon bra film på sistone? Då brukar folk komma igång och prata

De som pratar mycket tycker ofta om att folk nickar och håller med. Var vänlig och trevlig, se folk i ögonen lite lagom, inte hela tiden.

Ja det var nog menat *skrivet i stjärnorna*, är dina föräldrar sociala? Som man säger så faller inte äpplet långt från trädet.
Min mamma är väldigt blandad som social person och det är jag med, ibland är man helt tyst och awkward och ibland bubblar man så att sällskapet trivs.

Men det är helt rätt! övning ger färdighet! :) gå igenom scenarierna och öva.