Vi är ett trist par utan passion. Hur får vi liv i det hela igen?

Vill tipsa dig till att prata om det, hur jobbigt han än tycker det är. Det kan funka.

Prata!!! Börja data igen, fixa barnvakt och dra på kryss tex... Han kanske känner likadant som dig eller så kan han ha mycket att tänka på... Men få tid tillsammans!!!!

Jag instämmer med de andra. Prata om det, dröm er bort till hur ni hade det tidigare. Våga visa att du behöver honom och att han är viktig för dig. Att inte prata om det skapar bara avstånd mellan er. Jag tror att man behöver stå nära sin käresta, och dela med sig av det man känner. Hoppas det blir bättre för er. Försök hitta på nåt som du tror att han uppskattar, behöver inte vara sexuellt. Kanske bara en ros, bad, massage eller annan överraskning?

Tack för er input.

Det känns som att jag försökt prata med honom många gånger tidigare, lite i termer som : Jag behöver....jag känner att..... när det gäller hans ganska passiva hållning till livet och relationer i stort. Jag har trott att han fått det han behöver eftersom jag ofta kommer med överraskningar, gör tokiga saker och så för att få lite fart på förhållandet igen. Det har varit jag som varit den missnöjda, som känt mig osynlig och tagen för given många gånger.

Men nu i och med den här misslyckade och konstiga sexakten så börjar jag tvivla på om han är så nöjd som jag trott.... Att jag återigen ska ta upp mitt missnöje över vår relation känns som att bara upprepa sig. Vi har pratat så många ggr om det förut. Kanske är nästa steg att ta in en terapeut i det hela för att komma vidare och inte falla tillbaka i gamla mönster hela tiden.

Vill inte vara pessimistisk men har lite svårt att låta bli eftersom jag känner igen mig från mitt o och min fd sambos förhållande. Vi hade inga barn men var tillsammans i fem år innan det tog slut, på mitt initiativ eftersom jag kände att vi var för olika och inte ville samma saker med livet. För oss hände det andra saker, med jobb och annat, som gjorde att det tog såpass lång tid för mig att inse detta. Så som du beskriver dig och din sambo så får jag känslan av att ni är olika på samma sätt som vi var/är det. Jag tänkte också att vi kompletterade varann så bra, att vi borde ha det jättebra eftersom vi tillsammans fick hela spektrat av egenskaper, men slitningarna blev för stora. Jag ville prata och göra saker, han var nöjd med att sitta i soffan, som du säger en mer passiv inställning till livet och relationer. 

Jag tror att din tanke med att ta in en terapeut är bra. Du säger att ni har pratat om detta massor av gånger och funderar på vad som kommit ut av det? Hur är hans reaktion på att du inte är nöjd? Faktum är ju tyvärr att det inte går att ändra på en annan människa, den enda man kan ändra på är sig själv. Om du är missnöjd med ert förhållande pga hur han är, ja efter fem år så skulle jag säga att risken är ganska stor att han inte kommer bli någon annan än den han varit hittills. Men det är ju där ni behöver börja kommunicera; dels så att han förstår hur viktigt detta är för dig och även för dig så du får veta hur viktigt ert förhållande är för honom. 

Självklart kämpar man längre om man har barn än som jag o min sambo som inte hade några, men vi kom till den punkten att vi hade försökt flera gånger och till slut var det ingen som brydde sig tillräckligt för att fortsätta anstränga sig för den andre. Det är ju där man hamnar; antingen ändrar man på det som är fel, men då måste båda vilja på riktigt, eller så väljer man att acceptera livet som det är, eller så gör man slut. Att komma fram till vad som är rätt för en själv är en process som ofta är både lång och jobbig, och det svåra är att det egentligen inte finns nåt facit som man kan tjuvkika i. Jag valde att göra slut och har inte ångrat mig en sekund.