Jag har för en månad sen börjat i terapi. Lider av postraumatisk stress sen ett dödsfall i familjen. Det har pågått i flera år. Nu mår jag ännu sämre. Känns jättejobbigt att gräva i alla känslor, i sånt som jag nästan glömt bort och så.
Idag fick jag nästan en panikattack. Ska det vara såhär? Jag ville ju må bättre!
Jag gick i terapi under en kort period efter min mammas dödsfall och pågrund av ångest över min övervikt. Jag mådde bara dåligt och avslutade det. Kändes precis som vad du gör att jag bara mådde sämre. Kändes bara att han påpekade på allt negativt. Jag bara grät i en månad och förstår nu varför många går i terapi för man mår ju bara sämre och sämre hela tiden
Nej, prova KBT? Det går ut på att leva i nuet och handskas med problem du upplever nu och inte i att rota i det förflutna, vilket kan göra att allt skit kommer till ytan igen.
Det är KBT jag går i. Men såhär i början måste vi ju prata om varför jah är där och vad det är jag har ångest för. Och det ger mig bara mer och mer ångest.
Fast det är väl alldeles självklart att terapi inte är en quick fix och att det är rätt självklart att man under en period kan börja må sämre när man börjar rota i det som gör ont? Man måste ju ta sig igenom det som är smärtsamt för att sedan börja må bättte så småningom. Ungefär som att det gör jävligt ont att rensa upp i ett infekterat sår, men upprensningen måste man genomgå för att sedan börja läka.
DEt är ju en del av processen att man i början mår sämre. När man ska börja bearbeta sina känslor krävs det ju att man själv öppnar upp för det och vågar släppa fram känslorna. Hur ska man annars kunna komma vidare, ifall man vägrar tampas med det jobbiga? Först känns det jobbigt, men då man kommit förbi det skedet börjar det kännas lättare. Kom ihåg att en stor del av själva processen faktiskt sker mellan terapigångerna, de tankar som väcks när ni är t.ex. hemma.
Fast det är väl alldeles självklart att terapi inte är en quick fix och att det är rätt självklart att man under en period kan börja må sämre när man börjar rota i det som gör ont? Man måste ju ta sig igenom det som är smärtsamt för att sedan börja må bättte så småningom. Ungefär som att det gör jävligt ont att rensa upp i ett infekterat sår, men upprensningen måste man genomgå för att sedan börja läka.
DEt är ju en del av processen att man i början mår sämre. När man ska börja bearbeta sina känslor krävs det ju att man själv öppnar upp för det och vågar släppa fram känslorna. Hur ska man annars kunna komma vidare, ifall man vägrar tampas med det jobbiga? Först känns det jobbigt, men då man kommit förbi det skedet börjar det kännas lättare. Kom ihåg att en stor del av själva processen faktiskt sker mellan terapigångerna, de tankar som väcks när ni är t.ex. hemma.
Nån mer som kännt såhär men som det vänt för?
Tråkigt att höra! Mår du bättre nu iaf? Beklagar att din mamma gått bort! För mig är det pappa.
Jag gick i terapi under en kort period efter min mammas dödsfall och pågrund av ångest över min övervikt. Jag mådde bara dåligt och avslutade det. Kändes precis som vad du gör att jag bara mådde sämre. Kändes bara att han påpekade på allt negativt. Jag bara grät i en månad och förstår nu varför många går i terapi för man mår ju bara sämre och sämre hela tiden
Nån mer som kännt såhär men som det vänt för?
Tråkigt att höra! Mår du bättre nu iaf? Beklagar att din mamma gått bort! För mig är det pappa.
Min mamma och farfar dog med 11 månaders mellanrum så det var jättetufft. Ja jag mår bättre och då har jag haft många vänner som jag kunnat prata med och som peppar mig